–Teater är närmare sanningen än någonsin ett nyhetsinslag. Den är öppen och ocensurerad till skillnad mot en tidning där agendan styr eller en redaktör kan ändra ens ord. Och på teatern kan man alltid tala och uttrycka sina känslor utan att anses oprofessionell.

Det säger Sondos Shabayek, en 26-åring från Kairo som har hittat ett sätt att överföra den egyptiska revolutionen till scenen. Hon är aktivist och deltog själv likt många modiga kvinnor i protesterna vid Tahrirtorget. Men hon är också journalisten som blev dramatiker och regissör för att fånga upp och tillvarata folks berättelser från de omvälvande 18 dagarna som började den 25 januari 2011.

Imorgon berättar hon på Södra teatern om projektet Tahrir monologues. Den nära veckolånga Stockholmsaktuella Women playwrights international conference, WPIC, sätter i år bland annat fokus på arabvärlden, där inte minst kvinnorna har stått i fronten för upproren.

Efter den egyptiska revolutionen kände folk spontant behov av att delge varandra sina upplevelser, vittnesmål som inte rymdes i medierna. Den oberoende och självfinansierade gruppen Tahrir monologues bildades snabbt av entusiastiska amatörer som genom workshopar har lärt sig konsten att framföra sina egna berättelser. Denna dokumentära berättarteater är i ständig förändring genom att nya medlemmar rekryteras.

Fyra månader efter revolutionen spelades den första föreställningen på Rawabet theatre i Kairo. Sedan dess har gruppen framträtt på en rad större och mindre scener i arabvärlden, och har nu även en engelsk version på gång för gästspel.

–Projektet försöker spegla revolutionens anda med alla sina ögonblick av hopp, förtvivlan, svaghet och styrka, säger Sondos Shabayek.

Vi kommunicerar via epost, för telefonförbindelsen med Kairo bryts hela tiden.

Tahrir-monologerna är del av ett större projekt, Monologerna. Genom att bjuda in vanligt folk att bidra med sina berättelser på olika teman som berör det egyptiska samhället, skapas en kanal för kommunikation från allmänheten till allmänheten – en konstform som speglar verkligheten, förklarar Sondos Shabayek.

–Kraften i en verklig, hudlös livsberättelse uttalad från scenen har visat sig överträffa medier när det gäller att skapa påtaglig medvetenhet hos människor. Det hjälper publiken att fånga essensen i ett visst ämne vilket ofta leder till livsavgörande beslut. Och på sikt ett mer tolerant samhälle.

Monologprojektet handlar om att ta makten över tolkningsföreträdet. Just därför blir min fråga om läget för kvinnorna i Egypten idag, under president Mohammed Mursi från Muslimska brödraskapet, lite känslig för Sondos Shabayek. Västmedierna har ju rapporterat om påhopp och sexuella trakasserier.

–Visst, det är status quo för kvinnorna sedan Mursi fick makten och visst är vi rädda för bakslag, men hittills har inget allvarligt hänt utom då militären gav sig på kvinnliga demonstranter. Sexuella trakasserier är vanligt men sker inte i organiserad form. Tvärtom har kvinnor även upplevt en stärkt egenmakt under revolutionen. Men jag misstänker att utländska medier alltid vill beskriva kvinnor i Mellanöstern som förtryckta.

Just det temat, hur västvärlden ser på kvinnor från Mellanöstern, speglas i den jordanska skådespelerskan Lana Nassers föreställning In the lost and found: Red suitcase, som gästar WPIC.

I år är Riksteatern arrangör för konferensen som hålls vart tredje år. Den är en viktig mötesplats för kvinnliga dramatiker från hela världen inom det ideella nätverket WPI. Rani Kasapi som leder det internationella uppdraget inom Riksteatern, tycker det är viktigt att få perspektiv på hur olika förutsättningarna är för att skapa teater beroende på var man befinner sig i världen.

–Det handlar också om hur man ser på varandra. Många deltagare har en mångkulturell bakgrund, är unga och har flyttat från det land de föddes i. De speglar samhället idag.

Den iranska skådespelerskan Shabnam Toulei lever i exil i Paris sedan 2005. Hennes föreställning Autumn dance handlar om tre iranska kvinnor med olika bakgrund som möts i Teherans ökända fängelse Evan.

–Jag såg den i Paris. Den är väldigt stark, och hon är en skicklig skådespelare som gör alla rollerna själv, säger Rani Kasapi.

Rani Kasapi var med vid förra konferensen i Mumbai, Indien, vilket blev avstamp för årets svenska värdskap. Hon saknade deltagare från Mellanöstern och Afrika och har därför lagt krut på att få med dem.

I programmet om arabvärlden medverkar också libanesiskan Nidal Al Ashkar, legendarisk skådespelerka som på 70-talet arbetade med en pan-arabisk vision för teatern. Hon är numera regissör och grundare av Al Madina-teatern i Beirut som Riksteatern samarbetar med.

Rani Kasapi vill också lyfta fram en kommande premiär på Riksteatern i oktober: Made in India, Notes from a babyfarm. Den är skriven av danskan Ditte Maria Bjerg, ledare för teatergruppen Global stories, i samarbete med indiska sociologen Amrita Pande. På fredag berättar Bjerg om sitt arbete med dokumentärpjäsen som tar upp det laddade ämnet surrogatmödrar; att barnlösa betalar för att en kvinna ska bära deras barn.

En viktig aspekt är hur långt kvinnosolidariteten sträcker sig, menar Rani Kasapi.

–Det är en komplex fråga. Vilket ansvar har vi när vi handlar globalt? Kvinnorna i Norden har kommit långt i jämställdhet, men när vår individuella lycka hotas, vad händer då?