Peggy Sands gör ingen besviken. Hon är precis vad man tror – eller kanske hoppas – att en cocktailsångerska ska vara när hon har klivit av scenen. Lite sval, men älskvärd. Rödmålade läppar och elegant klädd i en ärmlös, blommig klänning med vit botten. Det enda som stör är den stora latten hon just nu rör runt i på Kulturhusets kafé. Ett läppjande på en Manhattan hade gjort bilden mer fullständig.
Peggy Sands valde sitt efternamn redan som 14-åring. Det var hälften av det efternamn hon – som pojke – växte upp med: Sandström.
–Vilken historia Sands hade upptäckte jag först långt senare när jag hittade skivorna, Sinatra – live at the Sands och Nat King Cole – live at the Sands. Jag visste inte att Sands var ett berömt hotell i Las Vegas, det blev en extra bonus, säger hon och skrattar.
Peggy kom till för att hon var förtjust i den amerikanska sångerskan Peggy Lee. Fast innerst inne har Peggy Sands alltid varit Peggy Sands.
–Jag hade en kvinnoidentifikation redan som liten. Men det var först i 30-årsåldern jag förstod det på allvar. Det var som att upptäcka en blomma innanför ett skal.
I full blom slog hon inte ut förrän hon för första gången stod på scen som kvinna, i början av 1990-talet på en väninnas tjejklubb. Hon beskriver det som underbart, hon upptäckte vem hon var.
–Jag glömmer aldrig den dagen, det var min tjejfödelsedag. Dessutom stod jag på scenen i en genre som nästan ingen annan då befann sig i, med 1930-talslåtar och mycket Cole Porter.
–Jag hade tänkt att ”om någon börjar skratta så slutar jag sjunga”, men mottagandet var väldigt bra.
Upptäckten mynnade ut i olika föreställningar och spelningar. Men i slutet av 1990-talet hamnade Peggy Sands i en svacka. Hon upplevde att marknaden för hennes typ av musik var avmattad och visste inte längre hur hon skulle få tag på spelningar.
–Är man artist torkar man ut om man inte får stå på scen. Att vara arbetslös artist kändes som att vara ingenting.
Med extrajobb kravlade hon sig upp igen. Och i eftermiddag spelar hon på Stockholm Pride. Kommer inte erbjudandena frågar hon själv runt på barer om hon kan framträda där. Fast på andras spelningar går hon nästan aldrig.
–Nä... Jag är en hemmaflicka.
Dessutom är hon ”kvinna på heltid”. Peggy Sands är inget hon bara gör på scen, betonar hon.
–Bland det värsta som finns är att inte bli tagen på allvar som kvinna, att folk tror att jag lever något slags dubbelliv och kallar mig för han. Det är förminskande. Men det händer allt mer sällan.
