– Det här är förstås en ny situation.

Håkan Nesser tittar ut genom fönstret i hotellfoajén, där man har samma rullgardiner som han köpt till sitt hus på Gotland. Mellanlandningen i Stockholm är tillfällig, han kommer från London, är på väg till huset på ön. Men nu, äntligen, sitter han ner, lutar sig tillbaka. Den som har 23 böcker bakom ryggen är van att sitta stadigt, rent yrkesmässigt.

– Men det här, att publicera en bok som följetong, har jag aldrig gjort förut.

Hur ska man läsa Maskarna på Carmine Street?

Han stirrar ut under gardinerna som mörknat, hoppas att hans egna inte ska göra det, säger långsamt. Att man ska läsa varje kapitel långsamt.

– Gärna till en påtår, efter frukost.

Vi kom till New York med fyra fullpackade koffertar och två tomma hjärtan , så börjar boken som SvD:s läsare får som extra godbit till frukostkaffet 54 dagar framöver. Håkan Nesser är noga med början, det gäller att hitta rätt dörr till varje ny historia. Den här leder oss till Greenwich Village, till paret som vill komma bort från en tragedi – men naturligtvis bär den med sig i packningen. Han är författare, hon är konstnär. Tillsammans har de en fyraårig dotter. En eftermiddag försvinner hon, spårlöst. Hennes pappa ser genom köksfönstret hur hon talar med en okänd man som parkerat sin bil intill deras brevlåda. När han rusar ut är både bilen och dottern borta.

Och sedan?

Vi enas om att inte berätta mer, för sommarnöjets skull.

Men du kan väl säga vad det är för en slags bok?

– Du menar genre? Ärligt talat vet jag inte.

Själv skulle jag säga psykologisk thriller. För det är ju ingen deckare, ingen kriminalhistoria. Även om den slutar som det brukar i Nessers böcker, med att minst en person mister livet.

– Psykologisk thriller är väl en bra, om än sliten, term, medger han. I varje fall är det en historia som man vill ha en upplösning på. Har man börjat läsa, det är åtminstone min förhoppning, vill man veta vad som hänt – och hur det kommer att gå. Just de frågorna är väsentliga. Inte minst för en följetong.

Boken, som kommer ut i augusti, är skriven i New York. På samma bibliotek där berättelsens huvudperson Erik Steinbeck sitter och skriver. Och precis som i historien kom Håkan Nesser och hans hustru Elke till New York, hittade en lägenhet på Carmine Street – skillnaden är att deras hjärtan inte var tomma utan fulla, av lust till något nytt när yngsta barnet flyttat hemifrån den stora lägenheten i Uppsala.

Hade du historien i huvudet när du kom till New York?

– Jag visste att jag skulle skriva någonting på plats.

Hur vet man sånt?

För första, och enda, gången under vårt långa samtal drar en lätt irritationsvåg genom hans 195 centimeter. Sedan säger han att det är sånt man bestämmer.

– Det var väl ganska naturligt. Varför åka till New York och skriva en bok om Washington?

Å andra sidan, vid hans närmare eftertanke:

– Jag var i Australien när jag skrev om Kumla.

Den skapande processen är förvisso inte lätt att beskriva. För inte är det så att Håkan Nesser lagrar historier för framtida bruk. Om det är något han gör så är det att sno. Från det han sett, hört eller läst. Den här berättelsen kommer från filmen Don’t look now (Rösten från andra sidan) där ett par far till Venedig efter att deras dotter förolyckats och där möter en synsk kvinna som …

– Men det var först när jag skrivit halva min bok som jag insåg att det var en liknande historia. Det finns inte så många att berätta, högst sju eller nio som grekerna säger. Andra menar att det bara finns två: Odysseus och Kristus på korset. Dem får man försöka variera.

Var brann mina eldar? frågar sig bokens Erik.

– I dödens närhet bränner det till, där ställer man de viktiga frågorna. Detta är deckargenrens styrka, om den nu har någon styrka. Det skrivs väldigt mycket skit också.

Han själv börjar med block och penna, skriver rent på datorn först när ett kapitel är klart och hävdar att det, i princip, är samma sak att vara författare och att vara läsare. Om en berättelse bär i starten sitter båda fast i samma grepp.

Kan du bli överraskad av fortsättningen?

– Många författare vill mytologisera sitt skrivande. Det finns de som påstår att de låter två människor mötas på ett kafé för att se vad som händer. Jag säger: De ljuger.

– Jag vet ungefär vad som ska hända. Har en plan. Men den måste vara så lös att den medger avvikelser. Annars blir det som att måla samma vägg i en förutbestämd färg. Urtråkigt.

Hans läsare vet Nesserspråkets detaljrikedom, känner hans förmåga att sprida kunskap ungefär som man strösslar russin i en kaka. Blinkningarna mot litteraturhistorien finns där, liksom mot Kumla, staden där han växte upp. Först på en lantgård utanför. Sedan i en villa. När jag läser klipp inför vårt möte fastnar jag för traktorn. Efter familjens flytt in till stan fortsatte hans far att bruka arrenderad mark och tog varje morgon traktorn till ägorna.

Det är därifrån, inbillar jag mig, som Håkan Nesser ärvt sin gnetighet. Hans förmåga att komma ut med en bok om året.

– Det stämmer att vi hade traktorn i trädgården. Jag har aldrig tänkt att det var konstigt att han körde den genom stan, men det var det naturligtvis. Fast han var ingen gnetare. Att han blev lantbrukare berodde på att han som äldst i syskonskaran tvingades ta över gården. Hellre läste han. Varje vecka tog han portföljen, samma portfölj som till Systembolaget, för att låna hem en ny trave från biblioteket.

Som 13-åring började Håkan närma sig faderns bokhyllor, plockade ut deckarna först.

– En dag ramlade jag på en roman där ingen dog. Jag tyckte det var jättekonstigt att en vuxen författare skrev en hel bok och glömde bort att mörda någon. Då var det väl ingen idé att skriva.

Och sen undrar du varför folk dör i dina egna böcker?

– Ja, det är väl därifrån det kommer.

En annan slutsats är att om hans äktenskap, det första, inte spruckit – ja, då hade Håkan Nesser inte blivit författare efter alla år som högstadielärare. Debutboken Koreografen kom till efter att han som nyskild 38-åring insett att han måste fylla de barn- lediga kvällarna varannan vecka. Redan i folkskolan hade fröken läst upp hans uppsatser. Sen blev han själv lärare och skrev en ny version av Hamlet. Eftersom sex elever ville spela huvudrollen i Shakespeares klassiska verk blev han tvungen att fixa till en fungerande text. Det blev succé.

En annan, viktig, faktor är hans läshunger, läsivern.

– Har man som jag levt ganska skyddat kommer inspirationen mer från litteraturen än från själva livet.

Borde du ha lidit mer?

– Det är i alla fall ett känt författardilemma: Vad har jag att berätta?

Som författare skapar Håkan Nesser inte bara personer utan också hela städer. Som i de tio böckerna om Van Veeteren i ett diffust europeiskt Mardaam. En annan Nesserkriminalare, Gunnar Barbarotti, håller till i fantasins Kymlinge. Men nu gäller New York, gator och ställen som fotografen Dan Hansson, vars bilder kommer att illustrera sommarens alla avsnitt, inte alls hade svårt att hitta. Med några få undantag.

Vad är skillnaden att skriva om en påhitt-stad och ett konkret NY?

– Det viktigaste är hur det är för läsaren. En boks uppgift är att bli läst, inte att bli skriven. Om du läser om en liten, välkänd plats begränsas möjligheterna. I New York är vi öppna för allt, däremot är det rätt få historier som kan utspelas i, till exempel, Kumla. Om vi är svenskar, vill säga.

– För en amerikansk läsare kan vad som helst hända i Kumla.

Som författare kan Håkan Nesser ta sig större friheter på den plats som inte existerar. Men bakom påhittade gathörn döljer sig andra krav.

– Förståsigpåare menar att en kriminalroman måste byggas runt det givna, trygga. Därför är geografin noga. Går det att vandra i mördarens fotspår kan man fläska på med vilka blodiga historier eller makabra konstigheter som helst. Läsarna köper det. Därför fungerar vampyrer i Blackeberg, på en fantasiplats hade det förmodligen inte gått lika bra.

Och själva maskarna på Carmine Street? Vi kan väl avslöja att de är viktiga för historien och kommer från en dikt av Bernard Grimaux. När jag, skamsen över min okunnighet, söker mer fakta om karln går han inte att hitta. Det närmaste jag kommer är en maratonlöpare med ett snarlikt namn. Håkan Nesser fnissar förtjust över mina ansträngningar. Han brukar kolla själv, att lögnerna fungerar. Däremot har han aldrig läst på hur det känns att skjuta någon eller andra mordfinesser.

– Nej, nej, sånt kan man undvika. Jag har aldrig ens skrivit om ett vapen som existerar. I den här boken dyker en gammal dubbelpipig Remington Shackville upp. Jag hittade på något som lät som ett gevär.

Inte ens i lumpen avlossade han några skott. Vid mönstringen visade det sig att alla var hörselskadade, det var fel på apparaten. Efteråt fick man remiss till en mer pålitlig undersökning.

– Jag missade den, av misstag. Därför dög min gamla hörselskada och jag slapp skjuta.

Geväret kommer in sent i den här Nesserhistorien. Det gör också hans hustru Elke, först när en bok i princip är klar får hon läsa.

– Kommer hon in för tidigt, och inte ger beröm så det räcker, finns risken att hela historien säckar ihop som en sufflé. Man är ju så känslig.

Och detta att du är så flitig?

– Äsch, har jag flyt skriver jag ett kapitel om dan. Säg att en bok består av 50 kapitel, då blir det 50 dagar. Även om de är utspridda och jag skriver om, kanske åtta, tio gånger, blir det väldigt många dagar över.

Han har två lik i garderoben, böcker som stendog under skrivandets gång. Annars har han lärt sig hålla ut.

– Som författare kan man inte förvänta sig att må bra hela tiden. Men hur man mått under själva skrivprocessen är väl skit samma. Kafka hade det inte heller så kul, som det står på en t-shirt. Det blev bra ändå.

Nu har Håkan Nesser med hustru och hunden Norton lämnat New York för London, där hon, som är läkare, har lättare att få jobb. Om två år är tanken att de drar vidare till Berlin, bor där i två år – för att sedan flytta för gott till huset på Gotland. Det som inte bara har lyxiga rullgardiner utan ligger tätt intill havet som han älskar. Resten vet han också. Att han ska skriva tre böcker till.

– Den fjärde om Barbarotti kommer ut nästa höst. Sen vill jag skriva en till för att få honom i hamn. Dessutom har jag påbörjat en Londonhistoria och efter den ska jag skriva ett avslutande mästerverk. Sen får det vara nog.

Lika ljudlöst som rullgardinen bredvid oss åker upp räknar jag: Två om Barbarotti, en om London plus en Grand final.

Ljuset strömmar in, Håkan Nesser ser sitt misstag:

– Aj f-n, där är jag redan uppe i fyra.