Vad är berättande för er?

Viktoria: Att text och form underordnar sig det jag vill berätta. Att man skapar en värld.

Jerker: Det är centralt för mig också: Att skapa en annan värld som man kan vistas i.

Viktoria: Och det är fascinerande att gå in i den världen. Man kan välja vad romanfigurer kan göra – om de ska dö eller leva.

Man är ett slags gud?

Viktoria: Ja, man kan låta en berättelse ta helt nya vändningar, på bara en sekund.

Hur ser ni tillbaka på den litterära debatt som det så kallade ”Manifestet” startade?

Jerker: Kan inte du börja, Viktoria? Jag står ännu mitt i den här debatten.

Viktoria: Jag kan skriva under på ganska mycket som stod i manifestet – men även på det som stod i motmanifestet. Jag har svårt för att vara så kategorisk, tycker att allt ska få finnas, men jag fattar poängen, att man vill lyfta fram det där berättandet – det är ju så fantastiskt att bara sköljas med i en berättelse.

Jerker: Jag kan förstå de skilda reaktionerna. Men syftet var ju framför allt att få igång en debatt efter ett debattlöst decennium.

Ni var väldigt specifika. Det var lätt att urskilja vilka författare ni attackerade.

Jerker: I Lotta Lotass fall – ja. Men i andra fall var det flera författare som passade in på våra beskrivningar. Men Lotass är ju ett slags ikon för 00-talet.

Viktoria, har du läst Lotass?

Viktoria: Ja, det har jag. Jag tycker mycket om det hon gör, men ibland blir det för fragmentariskt.

Men det finns mycket av berättande i hennes texter, tycker jag. I ”Band II. Från Gabbro till Löväng”, till exempel:

Jerker: Ja, den boken är fin. Det är inte heller just hennes och andras texter vi ville åt med manifestet utan snarare det litterära offentliga klimat som rådde och som behandlade texter som hennes på ett visst sätt...

Viktoria: ... att man lyfte fram en viss typ av litteratur..?

Jerker: Ja, och på märkliga grunder. Jag tänker på den helt falska stämpeln ”nyskapande” som sätts på vissa böcker.

Viktoria: Det där kan jag verkligen känna igen mig i. Jag har gått på Biskops Arnö där jag upplevde att det fanns sådana stämningar – att det otillgängliga och svåra var oantastligt, för att det på ett tydligare sätt stod för något nytt. Samtidigt gillar jag motståndet jag får i texter där fiktionen går sönder.

När jag jobbade med Borås Tidnings Debutantpris pratade vi ibland om den typiska ”Biskops Arnö-prosan” – det där lite fragmentariska, lite lyriska...

Jerker: Man ska inte underskatta skrivarskolornas betydelse för hur 00-talets unga litteratur bemöttes. De språk- eller formorienterade texterna behandlas ofta med en rörande vördnad eftersom de tycks ge nya svar på frågan: Vad kan man egentligen göra med en litterär text? Men detta att texterna är tekniskt intrikata förväxlas ofta med att de också skulle vara bra. Och de ”nya” svaren är sällan särskilt nya. Jag har hört viktiga personer inne på viktiga skrivarskolor avfärda den episka romanen som per definition ”ointressant” och det gjorde mig tyst av förvåning.

Viktoria: Det finns förstås en risk med det traditionella berättandet. Att man ser knepen, att allting slinker ner alltför lätt. Men jag gillar det när det är bra, något som gjorde att jag kände mig lite omodern och tråkig på Biskops Arnö.

Jerker: Men det där är precis vad vi försöker ta kål på med manifestet: att den berättande traditionen är mossig. 00-talet hyllade istället den modernistiska drömmen om författare som ville bråka med formen, men det är ju också en gammal mossig metod, från 1920-talet. De är också traditionalister.

Nu får jag protestera. Jag tycker att 00-talets författare inte bara stannade i modernismen utan att de har lagt till en postmodern syn på språket och författarsubjektet som faktiskt gör att de ofta snuddar vid något nytt. Andrzej Tichy, till exempel, som kan använda tomma sidor och få det att fungera.

Jerker: Det är inte nytt det heller. Men Tichy tycker jag om. Han är bra.

Ja, men det är lite av min poäng. Det finns bra författarskap i båda lägren. Och scharlataner.

Jerker: Det skriver jag gärna under på. Men det är en radikalt annorlunda tes än den som varit trend under 00-talet.

Det kan också vara intressant att se vad 00-talets författare reagerade på. 90-talets grådaskiga prosa? Den som kritikern Ruth Halldén så träffande beskrev. Hon ”kände det som om man satt på tåget vid ett kabelbrott i Nässjö: inget hände, mer än vattenkaraffens stilla klirrande, inget skulle heller hända för det var inte meningen att något skulle hända.” Jag tyckte att 00-talets vildsinta berättande, för det är också ett berättande, var en efterlängtad reaktion på detta.

Jerker: Jag kan hålla med om att det finns intressanta ifrågasättanden av språk och berättande hos 00-talets författare, men frågan är om romanen är den rätta formen för detta arbete. Det blir lätt bara smartness. Och så ska de vara så ansträngt roliga också. Jag står bara inte ut med trams hos litteraturen.

Viktoria: Gud, du känns så hård. Det är inte mycket som går igenom ditt nålsöga. Tror du inte att alla sorter behövs?

Jerker: Jag är förstås för en pluralism, men för mig fungerar litteraturen som bäst när den har ett allvar. Ta till exempel Sven Olov Karlssons roman Amerikahuset som förbigicks med total tystnad. Det är en jättefin roman, oerhört bra berättad, klok och smärtsam, men avfärdad som bara en alltför traditionell berättelse. Men ställer man den bredvid alla dessa förment nyskapande pellejönsar... det gör mig oerhört frustrerad.

Men jag tycker att vi har kommit in i en fas där berättande har fått en renässans bland unga författare – se på årets debutanter. Där finns Johan Kling, Susanne Axmacher, Augustin Erba – och du, Viktoria. Starka berättare allihop.

Viktoria: Jag har inte upplevt att jag hamnat i en sådan diskussion. Det har varit ett starkt fokus på temat i min bok – en mamma som lämnar sina barn. Men jag gillar författare som kombinerar ett formmedvetande med klassiskt berättande, som Sofi Oksanen och Helle Helle.

Hur är det att komma in som debutant i den litterära världen?

Viktoria: Läskigt. En författarkollega varnade mig. Han sade att man hela tiden blir värderad efter vilka recensioner man har fått och var man står i den litterära hierarkin. En smutsig värld, tyckte han. Det där är lite svårt att förklara för dem som står utanför. Men det är en utsatt tillvaro, samtidigt som det mesta av min tid handlar om annat... att se till att kylen är full av mjölk och fil.

Har den här världen blivit annorlunda för dig, Jerker, efter manifestdebatten?

Jerker: Definitivt. Och Viktorias beskrivning stämmer. Man är ensam. Det är kvicksand överallt. Fraktioner, en massa prat bakom ryggen på folk, skryt, narcissism – det är förstås jättebarnsligt alltihop, men också mänskligt och oundvikligt.

Viktoria: Man arbetar i två rum: Det skrivande, ensamma och det offentliga. Det första gör att man orkar med det andra.

Jerker: Precis.