Det är numera trångt i min tv-soffa. Och det beror inte på att popcornskålarna ökat i storlek eller att kuddmatchandet gått överstyr. Det är helt enkelt de tekniska prylarna som blivit fler.

Vissa program finns en klar fördel att se direkt. Att kolla upp när de går och resolut slå på tv-apparaten när det är dags. Det handlar förstås om att välja med omsorg när det är värt att vara slav under en tablå, och i mitt fall gäller det program som Agenda, Sherlock eller Vinterstudion. Helt enkelt för att då är det tillräckligt många andra som tittar samtidigt – för att i nästa sekund mötas på någon av de digitala plattformar, där åsikter utbyts, länkar skickas kors och tvärs och där experter ger sin syn på saken.

För mig är inte längre tv-tittande en tillbakalutad historia eller ens det självklara sättet att ta del av välförpackad information från tv-huset på Gärdet i Stockholm. Istället sitter vi där hela familjen hemma i soffan med varsin dator i knät och har därigenom superkoll på vad exempelvis Sherlockexperten Mattias Boström alias @mattiasb, har att säga om den numera moderniserade superdetektiven.

Vadå tråkigt? I så fall har du aldrig landat framför en fotbollsmatch som samtidigt livekommenteras på Twitter av prästen och debattören Helle Klein. Sportjournalister, huka er, för en större stilist och tillika Zlatan-fan har aldrig skådats.

Och vi som väljer att surfa och glo på tv samtidigt är en växande skara. Det visar TNS Sifo:s undersökning Digital Life. Av de svenskar som äger en surfplatta, exempelvis en Ipad, använder drygt 40 procent den samtidigt som de tittar på tv, medan 37 procent surfar på telefonen medan dumburken gör vad den kan för att göra sig påmind i bakgrunden. Det interaktiva beteendet kallas Second screen och företag som Disney har länge känt till våra förändrade medievanor. De erbjuder därför exempelvis appar med extrainformation som alltså kan konsumeras samtidigt med filmen – och popcornen.

Inte heller radiolyssnarna är trogna endast de bärande ljudvågorna, utan en tredjedel av lyssnarna använder samtidigt en dator, något som Sveriges radio snappat upp – de har startat plus.sverigesradio.se. En slags interaktiv radioapparat där lyssnarna i realtid kan delta och bidra med egna kommentarer och filmklipp. Men den här tjänsten känns ännu inte som en nödvändighet för min del. Jag nöjer mig med att följa ”hashtag”-flöden på bästa sändningstid, eller att leka med mina digitala kompisar, om man så vill.

Det kan förvisso vara ensamt i den digitala världen, men jag minns samtidigt mitt ungdomsrum med den gula tjock-tv:n centralt placerad, omgiven av ett inferno av brun manchester och orange vävtapeter. Där stängde jag resolut in mig för att förundras över 10 000 kronors-frågan, tjusas av Hulken eller Dallas och gråta till Törnfåglarna. Och det gjorde jag alldeles ensam.

Alfons har sin Mollgan och jag har @mattiasb och @HelleKlein. Fördelen med de två senare är att de aldrig är längre än ett knapptryck bort.

I kväll ska jag titta på K Special om konstnären Nils Olof Bonnier, som spårlöst försvann från en Finlandsfärja 1969. Sedan ska jag (@Treijsen) dela med mig av mina mest konspiratoriska teorier på Twitter. Ses där!