När SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, nyligen arrangerade ett frukostseminarium under rubriken ”Europafrågorna i valrörelsen” gav bilden av de talare som stod uppradade vid podiet ett nästan lika intressant svar på frågan som diskussionen.
Beredda att ge sig in i debatten var nämligen å ena sidan tre välkända, skickliga EU-kritiker och å andra sidan två duktiga men lågmälda och för den stora allmänheten rätt så okända EU-anhängare.
Gudrun Schyman, Per Gahrton och Nils Lundgren på den ena sidan. Jan Andersson och Lars Lindblad på den andra (centerns och moderaternas företrädare. EU-kritikernas politiska hemvist behöver nog ingen förklarande parentes). Gamla välkända EU-sluggers vill gärna debattera Europafrågor igen men flera stora partier låter helst bli och åhörarna drabbas lätt av en stark känsla av att ha hört alltihop förut.

Det finns förstås en rad politiskt rationella skäl för flera partier att försöka hålla EU borta från årets riksdagsval. Det är till exempel inte svårt att förstå
att socialdemokraterna helst vill undvika att blottlägga den klyfta som skiljer fotfolkets Brysselförakt från partitoppens ofta pliktskyldigt framförda EU-engagemang.
Valet i höst rör dessutom i huvudsak frågor som inte har så mycket med EU att göra. Ytterligare ett skäl är att det är näst intill omöjligt att förvandla ståndpunkter i EU-frågor till valfläsk. Inte ens ett parti som får egen majoritet i den svenska riksdagen kan lova att partiets Europaprogram ska genomföras. I EU kan inga nya lagar klubbas om inte 25 länders regeringar och dessutom ofta Europaparlamentet har lyckats förhandla sig fram till en kompromiss. Att unionens utdragna och komplicerade lagstiftningsförfarande kan avskräcka vilket parti som helst från att gå till val på EU-löften inser var och en.
Samtidigt är det uppenbart att EU tränger sig in lite överallt i svensk politik. Till och med vården, skolan och omsorgen påverkas av gemensamma regler rörande rätten att söka vård i andra EU-länder, Bolognaprocessen och
tjänstedirektivets effekter för europeiska vårdföretag.
EU griper till och med in i det svenska försvaret. Den nordiska snabbinsatsstyrkan, en del av de militära muskler som EU nu bygger upp, ska stå i ständig beredskap under 2008. Borde inte partierna förklara varför de anser att det är viktigt att svenska soldater ska göra sig beredda att gå i döden under ett EU-uppdrag?

Det finns dessutom en EU-fråga som den kommande svenska riksdagen ska bestämma helt på egen hand. Den ska avgöra om Sverige trots allt ska ratificera EU:s konstitutionella fördrag, det som hamnade på is efter folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna förra året. Flera länder försöker nämligen för närvarande tina upp fördraget. Det verkar till exempel som om riksdagen i EU:s kommande ordförandeland Finland tänker ratificera fördraget i sommar och att finländarna därefter som EU-ordförande kommer att försöka skaka liv i ratificeringsprocessen.
I Sverige har därmed ett tillfälle att skapa politisk enighet kring själva
beslutsprocessen rörande det konstitutionella fördraget gått förlorad. Om beslutet att ratificera fördraget hade fattats på samma sätt som beslut rörande grundlagsändringar - ett beslut före valet och ett efter - skulle nämligen både motståndare och anhängare till fördraget ha varit nöjda. Att vänta med ett andra beslut till 2010 verkar däremot inte realistiskt, vilket innebär att riksdagen som väljs i höst eventuellt kommer att få ta slutlig ställning till fördraget.

Junilistan och andra EU-kritiska partier kommer säkert att göra sitt bästa för att få in den frågan i valrörelsen, men i övrigt verkar flera partier just nu vara rejält trötta på EU. Under ett annat seminarium, som arrangerades av den statsvetenskapliga institutionen i Umeå för en tid sedan, vittnade till exempel både forskare och politiker om att kontakterna mellan flertalet partiers Europaparlamentariker och riksdagsgrupper är sämre än någon gång hittills under Sveriges drygt tioåriga historia som EU-medlem.
Ett nytt statligt organ,
Kommittén för EU-debatt, har dessutom inrättats för att ta hand om den debatt som utlovades efter de franska och nederländska folkens nej till nya konstitutionella fördraget. De politiska partierna verkar vara lättade över att statliga tjänstemän ser till att det inte blir helt tyst om EU i Sverige.

Samtidigt sker något med EU-politiken i Bryssel och Strasbourg. Många vittnar om en ökad politisering av frågorna och en livligare debatt i Europaparlamentet. Vinterns stora demonstrationer mot hamndirektivet och tjänstedirektivet utanför Europaparlamentsbyggnaderna visar att den politiska striden kring EU-frågorna har hårdnat.
Är protesterna tecken på att EU kommer att slitas sönder av motsättningar och sociala konflikter? Nej, enligt forskarna Lars Magnusson och Bo Stråth kan det vara precis tvärt om. När de nyligen presenterade sin bok ”A European Social Citizenship?” under ett seminarium arrangerat av Saltsa, ett forskarsamarbete mellan LO, Saco och TCO, förklarade de att striden om de sociala frågorna
historiskt sett har förstärkt framväxten av nationalstaterna.
När arbetarnas organisationer för hundra år sedan krävde allmän rösträtt i nationella val och åtta timmars arbetsdag blev nationalstaterna inte svagare - utan starkare. Under ytan av politiska och sociala sammandrabbningar skapade kampen om de sociala frågorna - och den politiska makten - en känsla av nationell samhörighet. Det fanns något gemensamt att ta strid för.

På samma sätt skulle dagens kamp om de sociala frågorna i EU kunna vara yttringar av en gryende känsla av europeisk gemenskap. Trots att arbetare, tjänstemän och företag i nya och gamla medlemsländer har olika syn på tjänstedirektivets utformning har de också gemensamma intressen och gemensamma lagar att försöka påverka.
Det lilla problem som återstår handlar om demokrati. Hur ska medborgarna representeras i EU? Valdeltagandet till Europaparlamentet är som bekant mycket lågt och eftersom ingen längre drömmer om ett helt gemensamt beslutsfattande i EU - med ett parlament, en
regering och en regeringschef som tillsätts efter allmänna val och därmed har politiskt ansvar för de beslut om fattas - återstår de nationella parlamenten som kanal för medborgarnas röst i EU.
Om svenska regeringsföreträdare vill ha folkets mandat när de förhandlar i Bryssel borde således EU-frågorna få en plats, om än ingen framträdande, i debatten inför årets riksdagsval.

Personligen tror jag dessutom att partierna misstar sig när de utgår från att också medborgarna är trötta på EU. Diskussionen om Europas framtidsfrågor är spännande, inspirerande och engagerande, även om den inte kan sammanfattas i procentsaser. Det brukar faktiskt bli fullt hus när det arrangeras möten eller seminarier om sakfrågor i EU och ett Europaperspektiv i debatten inför höstens val skulle mycket väl kunna fungera som den vitamininjektion som svenskt politiskt liv och folkstyret i Europa behöver.