Än har Tomas Riad inte tagit klivet ini Svenska Akademien, men fracken, den nya, är inlandlad. ”Den förra köpte jag begagnad udner min studietid och när jag sjöng i manskören OD uppträdde vi ofta i frack. Att min var lite kort i ärmarna och bred i nacken syntes inte på långt håll”.
Foto: Dan Hansson
Tomas Riad har inget älsklingsord. På direkt fråga letar han hövligt och idogt i de vindlingar som förmodligen är extra utarbetade hos en professor i nordiska språk – utan resultat. Därför tar han tacksamt emot ett av mina favoritord, glänta, och ger av bara farten en kort föreläsning: Det är just denna typ av tvåstaviga svenska ord, med betoning på första stavelsen, som språkets ljudstruktur favoriserar.
–Det vore betydligt mer oväntat om någon hade till exempel kanapé som favoritord.
För egen del, han har kommit på det nu, tycker han ljudstruktur är vackert med sina tre u. Den rent språkliga uppbyggnaden av orden Svenska Akademien kan vi lämna därhän. Nu gäller konkret verklighet: Från och med den 20 december innehar han stol nummer 6, efter Birgitta Trotzig.
När Peter Englund ringde en torsdagseftermiddag för att meddela att man gjort sitt val kom Tomas Riad just från ett tröttande möte:
–Jag var på halvdåligt humör och svarade inte så glatt, vilket jag efteråt kan tycka var lite förargligt. Men jag visste direkt vad jag skulle svara. Svenska Akademiens språkliga arbete är ju inte okänt bland oss språkvetare, jag tänker mig att mitt arbete där kommer att ligga någorlunda i linje med vad jag gör nu. Det hade varit annorlunda om de bett mig bli kung eller någon annan kändis, en uppgift jag inte kan.
Hans ja kom utan betänketid, hjärtklappningen följde några slag senare. Dagen efter var professor Riad ett helt kilo lättare.
–Jag sov dåligt och måste ha förbränt ovanligt mycket energi, kanske för att jag inte fick berätta något innan Akademien gick ut med nyheten. Då hade kungen hunnit ge sitt godkännande. Jag är lite lydig när det gäller sånt där.
Han har öppnat dörren till lägenheten i Enskede, bjuder på kaffe med pepparkakor, och eftersom vi sitter där mitt i hans privata liv måste jag fråga om inte hans sambo hade synpunkter på att han inte ens berättade nyheten för henne.
Han säger jo, hon hade synpunkter.
Hans egen första uppgift blev att skriva det inträdestal som han kommer att hålla i samband med Akademiens högtidssammankomst om en dryg vecka. När vi träffas har han just lämnat texten för tryckning, om talet blev bra kan han omöjligt bedöma.
–Jag har sagt till mig själv att jag bara kan göra det jag kan göra. Nu har jag läst Birgitta Trotzigs böcker uppmärksamt, med språkvetenskapliga ögon. Försökt skapa mig en bild av det jag tycker är viktigast.
Han häller upp kaffe och välsignar att hon inte tillhörde de författare som spottar ur sig en bok om året. Eftersom han före samtalet från Peter Englund bara hade läst två: Sjukdomen som ingick i kurslistan när han läste litteraturvetenskap i början av 1980-talet plus Dykungens dotter några år senare.
–Sjukdomen gjorde starkt intryck på mig, jag kom till och med ihåg inledningsorden vilket jag inte brukar göra med skönlitterära böcker: ”Elje hette en som bodde med sin far i en länga för lantarbetare under Skurup nära Eslöv i Skåne.” Trotzig är en författare som noga väljer sina ord, omsorgsfullt konstruerar varje mening. Nu har jag väl sammanlagt läst 20 böcker men också sökt upp hennes man och dotter för att få några biografiska data verifierade.
Hur hinner man läsa 20 böcker när man samtidigt är undervisande professor – och skriver på en egen bok?
–Man läser på kvällar och helger, hemma och på tunnelbanan. Min egen bok, som inte är någon skönlitterär debut utan en bok om fonologi, har jag skjutit fram till i vår. Det var det första jag fick göra när frågan kom: planera om i almanackan.
Att säga att Birgitta Trotzig tillhört hans favoritförfattare vore väl att ta i…
–… ja, i så fall hade jag läst mer av henne. Å andra sidan insåg jag tidigt att jag var mer intresserad av det språkliga än av det litterära. Nu känns det som en lyx, ett privilegium, att få vara med i en så rolig bokcirkel som alla säger att Svenska Akademien är. Jag vet hur mycket Birgitta Trotzig uppskattade diskussionerna.
Med Tomas Riad på stol nummer 6 kan man säga att den arabiska våren nått Akademien, hans pappa kommer från Egypten och de första fem åren bodde han omväxlande i Kairo och i Alexandria. Med inlevelse berättar han om skamvrån i den franska nunneskolan och om de galna rovfåglarna som kom loss i en djurpark.
–Det är väl sånt som fastnar, de dramatiska händelserna. Om vi nu kan lita på våra minnen, detta Kjell Espmark diskuterar i sin bok Minnena ljuger som han skickade som hälsning efter att jag valts in i Akademien.
Att familjen Riad lämnade Egypten har en enkel förklaring; hans pappa tillhörde landets kristna kopter och med Nasser vid makten blev situationen ohållbar.
–Mamma, som är svenska, for hem med oss barn. Pappa fick fly med en svensk skeppare som smugglade honom genom tullen. Då var jag alltså fem. I dag känner jag mig inte särskilt egyptisk, men jag förstår den landsman som i en radiointervju tyckte det var roligt att någon med efternamnet Riad kommit in i Akademien, att det spelar roll för andra.
Om vi i stället utgår ifrån hans morsarv finns språkkänslan där, hans mamma Eva är filolog och expert på semitiska språk. Man kan också säga att Tomas Riad följer i spåren av sin mammas morfar.
–Nathan Söderblom är släktens mest mytiske figur, men inte som akademiledamot utan som ärkebiskop. Jag tror aldrig jag har hört några historier eller interiörer från hans tid i Svenska Akademien. Förutom att han satt granne med Albert Engström och att min mamma hittade en brevväxling mellan dem. Vilket inte är så förvånande som det kan verka. Enligt släkthistorierna verkar Nathan Söderblom ha varit en ljus typ.
Själv har Tomas Riad, åtminstone tidigare, förknippat Akademien främst med språkfrågor.
–Och att man har respekt med sig, till exempel när det gäller stavning och vilka ord som ska komma in i den egna ordlistan.
Betyder det att du får mer makt på stol nummer 6 än som professor?
–Jag vill nog hellre använda ordet plattform. Som representant för Svenska Akademien tror jag att man kan nå ut bättre i vissa typer av frågor än man kan som enskild professor.
I ärlighetens namn har Tomas Riad fått samtal från Akademien tidigare, för sex år sedan när Horace Engdahl berättade att man tilldelat honom en av de så kallade akademiforskartjänsterna, det vill säga fems års heltidsforskning med doktorand bekostad av Wallenbergpengar. Vilket inte, på något sätt, gav en gräddfil in till De aderton.
Snarare verkar han själv ha blivit lika förvånad som andra, många, inför valet.
–Men jag har ju ingenting med utnämningen att göra; jag är utvald, inte den som valt. Ännu vet jag inte heller hur mycket arbete det innebär. Jag kommer att ha kvar min tjänst på universitetet, så mycket är klart. Undervisningen ligger fast, det som går att flexa är forskningstiden. Och sedan får man väl ta semestern till att läsa in olika författare, det är på sommaren man börjar fundera på nästa Nobelpristagare.
Betyder det att du kommer att bli tråkigare hemma?
–Jag tror jag blir roligare. Redan nu arbetar jag rätt mycket. Den nya situationen ger motivation att ta större del av kulturutbudet, det är en omdisponering av tid som känns rolig att göra.
Det är förmiddagstyst i lägenheten i Enskede, den visningsstädade som han och sambon Maria hoppas kunna sälja för att flytta in till centrum. Mest för att han bott klart i området, efter många år. Men också för att de vill starta om med något nytt, gemensamt. På ena väggen hänger en fiol, instrumentet han från början satsade på. För inte var det givet, inte från början, att han skulle bli språkvetare. Efter studenten i Uppsala var han inte ens inställd på att plugga vidare utan sökte till Royal college of music i London för att få ägna sig åt sitt stora intresse, fiolspel.
–Det sägs att Horace Engdahl är född in i Akademien eftersom han alltid varit jätteduktig. Det var inte jag. Mitt studentbetyg låg väl på 4,2 i snitt vilket inte var så pjåkigt men definitivt ingen stjärnstatus. Nej, jag blommar sent. Senare och senare verkar det som. Först efter några terminer på universitet, när jag närmade mig forskningen, kände jag att det här är jag bra på.
Direkt efter att han skrivit in sig som doktorand åkte han till USA där han upptäckte fonologin som ett ämne inom lingvistiken. Vi är inne på Tomas Riads faktiska yrkesområde och nu är det professorn som sitter där mitt emot mig, rak i ryggen, varm i skjortan. Därtill rolig, enligt de som till fullo kan hänga med i de fonologiska svängarna. Själv håller jag mig till basfakta, att han skrev sin avhandling om betoningssystemens utveckling i germanska språk och sedan dess ägnat sig åt språkhistoria, ljudstruktur, framför allt prosodi som har med betoning, intonation, tonaccent och kvantitet att göra. Ett annat forskningsområde är versmått, relationen mellan vers och språk, vilket förbinder hans ämnesområde med litteraturen. Ska ett utländskt verk översättas måste de lånade versmåtten göras om till en svensk blandning av betonade och obetonade stavelser.
Vänta, nu går det för fort. Jag är kvar vid prosodi…
–Det svåra med att beskriva prosodi för en lekman är att det inte syns i skriven text, till skillnad från konsonanter och vokaler som synliggörs med hjälp av bokstäver. Men det är alltså vårt sätt att variera talet med hjälp av exempelvis intonation, melodi, styrka och ironi.
Att det är tonaccenten som skiljer tomten från tomten, det vill säga julsymbolen från markplätten runt ett hus, är enklare att förstå. Liksom varför amerikanarna tycker att vi svenskar, jag minns själv när väninnan och jag var i New York, låter som vi sjunger när vi talar. Enligt Tomas Riad hänger det senare ihop med två fenomen:
–I nästan alla språk går det upp och ner mellan höga och låga toner. Det speciella med svenskan är regelbundenheten, att varje innehållsord bär på en liten betoning.
Efteråt, när jag lyssnar av bandet, inser jag att vårt samtal rymmer språkliga finesser som jag hade behövt tid, lång tid, för att begripa. Men så glimmar det till, det som måhända ger bästa bilden av hans forskarsjäl.
Det är med lysande ögon som han berättar:
–Jag hörde en kollega från Flen använda den så kallade Eskilstunaknorren, den som också kan kallas knarr, och insåg att den har ett samband med danskans stöt.
Ja, så kan också en glädjestund på jobbet se ut. Min egen kommer två sekunder senare, när han översätter sitt efternamn:
–Riad betyder ängar, stillastående vatten, trädgårdar.
Tänk, så nådde vi fram till den glänta där vårt samtal började.
