Historien om Motown kan berättas på så många sätt, men allt annat än att börja den magiska soulsagan utan att först nämna entreprenören och visionären Berry Gordy skulle faktiskt vara en smärre hädelse. Mannen som den 12 januari 1959 lånade 800 dollar från sin familj för att förverkliga sin dröm om skivbolaget Motown kom inte bara att förändra den globala musikscenen, han kom även att skriva soundtracket till delar av den historiska rörelse som idag har lett ända fram till en svart amerikansk president.

Musiken som strömmade ut ur Hitsville USA på 2648 West Grand Boulevard i Detroit kom att hjälpa till att ena ett rasindelat och segregerat land och är än idag lika relevant som när den första Marv Johnson-singeln släpptes för snart ett halvt sekel sedan.

Att den då knappt 30 år fyllda låtskrivaren Berry Gordy sade upp sig upp från det löpande bandet på en av motorstadens fabriker och i stället startade en egen Motown är så en del av den amerikanska historien.

Men trots att det är främst 60-talet som vi idag förknippar med Motown var det faktiskt på 70- och 80-talet som bolaget sålde flest skivor. 70-talets funkkombo The Commodores hade mellan 1974 och 1980 ett försäljningssnitt på två miljoner album per år och det mest framgångsrika Motownsläppet kom så sent som 1984 då Lionel Richies Can’t slow down sålde i hela tio miljoner exemplar. Detta var dock många år efter bolagets mest inflytelserika period, eller kanske snarare, perioder.

Den första riktigt viktiga framgångssagan var Smokey Robinson och hans The Miracles som kom att länka samman 50-talets doo-wop med det unga popsouliga 60-talssound som inom några år skulle komma att kallas The sound of young America.

Med låtskrivartrion Holland Dozier Holland och det näst intill abnormt tajta husbandet The Funk Brothers sedermera på plats var det sedan bara en tidsfråga innan hitlistorna skulle ockuperas med storm. De kommande stjärnorna hette då The Primettes och The Distants, men kom efter kontraktskrivning med Berry Gordy att byta namn till The Supremes och The Temptations.

Tillsammans med Martha & The Vandellas, Four Tops och ett elvaårigt underbarn som kom att stöpas om till Little Stevie Wonder växte det karaktäristiska Motownsoundet så fram vid 60-talets mitt. Och kanske är det allra främst existerande på Martha & The Vandellas euforiska Dancing in the street från juli 1964. En tidlös klassiker.

När 60-talet sedermera började lida mot sitt slut och Holland Dozier Holland lämnade bolaget verkade de största framgångarna vara i fara, men dels kom då Jackson 5 och dessutom började producenter som Norman Whitfield skapa en mer psykedelisk ljudbild åt främst The Temptations.

Denna period kom dock snart att överskuggas av en politisk och social medvetenhet som tog skruv med släppet av Marvin Gayes What’s going on 1971 och som även kom att bli Stevie Wonders signum under det resterande 70-talet.

När discoeran alltmer tog över efter 70-talets mitt började Motown visserligen tappa konstnärlig mark, men The Commodores kom att hålla bolagsfanan högt fram till 80-talet då artister som Rick James, Lionel Richie, High Inergy och Rockwell tog vid.

Trots att det nu är länge sedan storhetseran finns bolaget faktiskt kvar än idag, nu som en del av Universal och har under 00-talet släppt album med bland andra Erykah Badu, Damian Marley, Q-Tip och Lindsay Lohan.

Dess musikaliska betydelse som bolag är dock dessvärre över och förbi, det går idag knappast att prata om ett enat Motownsound. Däremot går det att prata om ett Motownarv på andra sätt.

Tanken som växte fram i Detroit, om att utifrån ingenting starta ett svart skivbolag, har inte minst påverkat just motorstadens musikscen, där technoakter som Underground Resistance och producenter som Derrick May kom att inspireras till liknande gärningar, och dessa har sedan i sin tur påverkat den europeiska dansmusiken.

Detta arv kan knappast överdrivas. När den idag snart 80-åriga Berry Gordy i senaste numret av magasinet Mojo får frågan om vad Motowns arv betyder nu efter 50 år blir han osäker men svarar till slut; ”kärlek, och en tro på sig själv.” En sammanfattning god nog av ett skivbolag vars like vi tidigare aldrig skådat och som inte heller har funnit sedan dess. Grattis Motown.