Hallen i Mattias Hedebys lägenhet i Solna pryds av fyra inramade fotografier på honom själv tillsammans med var och en av medlemmarna i Metallica. Som chapterhead i Metallica Club Scandinavia har han skaffat sig bra kontakter med den internationella fanklubben och har därigenom fått möjlighet att träffa de fyra personer som utgör världens största hårdrocksband vid ett flertal tillfällen. Men det är inte därför han valt att ägna större delen av fritiden åt sitt favoritband.

–Jag har sett dem 35 gånger, så folk brukar fråga varför jag ska gå igen. Men det handlar ju till 90 procent om att träffa folk, säger han.

På golvet står ett glasskåp sprängfyllt med Metallicamemorabilia: gamla biljetter och backstagepass, plektrum, signerade skivor och glas med bandets emblem. Vid sidan om möbeln har kompisen Mikael Maront slagit sig ner på sängen med sin laptop för att visa bilder från turnéer och meet and greets, där bandmedlemmarna träffar fans, småpratar och signerar skivor. Bakgrundsbilden på datorns skrivbord visar ett 15-tal olika utgåvor av bandets senaste album Death magnetic.

–Ja, du ser ju. Det är sådant här man ägnar sig åt, säger Mikael Maront och suckar skämtsamt.

Han beräknar att hans samling av Metallicaskivor är värd 70000 kronor men eftersom han fick barn för ett och ett halvt år sedan har han inte haft möjlighet att lägga lika mycket pengar på att åka runt i världen och följa bandet. Helgens begivenheter blir därför en extra viktig händelse.

Förutom att ladda inför bandets konserter i Globen på lördag och söndag är Mattias Hedeby och Mikael Maront i full färd med att arrangera för- och efterfester i samband med spelningarna. Där bjuds det på livemusik av Tributallica och Sad But True, trailers av det nya Guitar hero-spelet med enbart Metallicalåtar och rabatterade priser i baren för dem som bär Metallica Club Scandinavias nya t-shirt. Både Mikael Maront och Mattias Hedeby är redan vid intervjutillfället uppklädda med var sin tröja och i köket ligger 80 nytryckta exemplar redo att levereras till andra fans.

–Han som gjorde designen vann ett signerat trumskinn, så han är nog nöjd, säger Mattias Hedeby.

Engagemanget i klubben sträcker sig för dem båda ett par år tillbaka i tiden, men besattheten av Metallica slog till redan i början av 90-talet.

–Jag lånade den svarta skivan av en polare under en skolresa i nian och lyssnade på den om och om igen. Sedan köpte jag de andra skivorna och efter ett tag övergick samlandet till att jag började åka runt på spelningar. Jag har varit i USA flera gånger, men även i Finland, Danmark, Norge, Irland, Tyskland och Grekland. Bland annat.

Han säger att han inte har något emot att folk refererar till honom som ”den där Metallicakillen”, identiteten är byggd på trygg Metallicagrund.

–Förut hade jag som mål att arbeta med bandet, men jag är nöjd som det är nu. Jag har ingen karriär, ingen tjej och bor i en etta i Solna. Men jag strävar inte efter något annat, det är kul att kunna gå från jobbet och se fram emot att ta hand om de här sakerna.

Han förklarar att många fans nöjer sig med att sitta hemma, lyssna på skivorna och headbanga. Inget fel med det, men för dem som är aktiva i Metallica Club Scandinavia har aktiviteterna i fanklubben inneburit att de träffat nya vänner och även kommit bandmedlemmarna nära några gånger.

–Som när vi var i USA och hade fått laminatpass, då stod jag och tog en öl bakom kravallstaketet och tittade på bandet jag älskar. Sedan kunde jag gå tillsammans med James och bandets livvakt Gio på en bakgård och vinka till de andra fansen. Och en annan gång kom Rob fram och snackade i tjugo minuter efter en spelning i Orlando.

Erik Lysén, som också är aktiv inom Metallica Club Scandinavia, befann sig i början av veckan i London, efter att ha följt bandet under Englandsdelen av turnén.

–Jagförsöker att beta av så mycket som möjligt och har sett dem i Nottingham, Manchester, Sheffield och nu i London. Jag har kontakt med många gamla vänner som jag har rest med och dem kan jag bo hos nu, berättar han på telefon.

Han brukar säga till folk att han åker på turné när han tar semester för att följa Metallica. En dag i turnélivet går i korthet ut på att hitta boende, gå direkt till arenan för att köa till platserna längst fram, titta på konserten, ta en öl och till sist packa ihop inför morgondagens tågresa till nästa spelort.

–När man går på konsert med ett band som man redan har sett massor av gånger börjar man leta efter det oväntade, förklarar Erik Lysén.

–När jag såg dem i Danmark dog ljudet men medhörningen på scen fungerade, så de fortsatte att spela, det såg ut som att de spelade luftgitarr. Sådant är roligt. Och så är det kul när de spelar nya låtar, jag har ju hört Nothing else matters live 38 gånger redan. Fast den vill ju de andra höra, så jag ska inte klaga.

Att vara hängivet Metallicafan är inte alltid så lätt. Förutom att bandet allmänt anses ha sina bästa skivor bakom sig plågades medlemmarna i början av 2000-talet av personliga problem och inre splittringar. Oenigheten blev smärtsamt tydlig i dokumentären Some kind of monster, där bandet tog hjälp av en psykolog under inspelningen av albumet St Anger. Mikael Maront minns fortfarande hur chockad han blev när han såg filmen.

–Jag satt kvar i salongen en kvart efteråt och frågade mig själv vad som hade hänt. Min verklighetsbild höll på att gå i kras. Jag förstod att halva mitt liv – eller, jag hade ju ingen familj då, så det var nästan hela mitt liv – var så här nära att försvinna, säger han och måttar en centimeter mellan tummen och pekfingret.

–Och så satt folk och skrattade! Det var nog det värsta jag har varit med om. Men efter att jag hade sett om filmen och hunnit tänka mer på den fick jag ännu mer respekt för dem.

–Så kände jag också. Det är mina grabbar, liksom, säger Mattias Hedeby.

Sångaren James Hetfields och trummisen Lars Ulrichs utbrott mot varandra är ingen vacker syn och albumet som följde på dokumentären fick kritik av många fans för sina plåtljudande virveltrummor och avsaknaden av gitarrsolon. När Death magnetic gavs ut i höstas var tusentals fans återigen missnöjda med ljudet och skrev därför på ett upprop om att albumet borde remastras. Dessutom sprider medlemmarnas agerande i striden mot fildelningstjänsten Napster fortfarande badwill över bandet, åtminstone utanför fankretsen. Mattias Hedebys och Mikael Maronts lojalitet är dock total.

–Jag har lyssnat på dem under så lång tid av mitt liv och vet att de gör precis vad de känner för. Och det är en av orsakerna till att de är så bra. Jag försvarar dem alltid, säger Mattias Hedeby.