Berättelsen börjar motvilligt. Ett möte: mammor, pappor, döttrar, en tvärförbannad farmor. Och en syster. Anhöriga till personer som alla valt drogen före för allt annat. Nu ska de mötas, hantera, förstå. Arga, ledsna, förkrossade. Medan knarkarna, alkisarna säger: ni skulle inte sopat upp oss från golvet, ni skulle inte ha hjälpt oss...

Och en berättelse om Anni och Sami, syster och bror tar sin början. Anni hade tur, Sami inte.

I Håpas du trifs bra i fengelset låter Susanna Alakoski oss möta Annis omsorg och ilska gentemot sin bror, Samis svek och kärlek, föräldrarnas sociala förfall i fonden, ett samhälles fyrkantiga sociala synsätt och fängelselivet sett genom både hennes syster- och socialarbetarögon. Där finns skammen och upproret. Där finns förbannelsen över brorsan som inte gör något rätt och ilskan över fördomsfullhetens oförmåga att se att han är en människa att älska.

–Det är en kärleksroman, slår Susanna Alakoski fast.

Boken är tillägnad ”alla anhöriga”. Hon har trängt djupt ner i begreppet, läst, funderat, ställt sig frågorna. Vad är det? Är det alltid givet? Kan det upphöra? Återupprättas?

–Jag hoppas att läsaren ställer sig frågan: är jag anhörig? Det låter sig så lätt sägas. Men vem är anhörig? Alla de som sitter i fängelse, är de också anhöriga? Och de som har anhöriga i fängelset, känner de sig som anhöriga till dem?

Även romandebuten Svinalängorna, berättelsen om Leena som växte upp i en periodsupande finsk invandrarfamilj i ett miljonprogramsområde i Ystad, var en anhörigberättelse; historien om ett utsatt barn som klarade sig.

Är Annis berättelse en fortsättning på Leenas?

–Nej, men visst, det är liknande problematik. Många kommer säkert att läsa ihop dem, det lägger jag mig inte i.

Susanna Alakoski skrattar gott – det gör hon ofta under samtalet – och hur människor läser hennes berättelser vill hon inte ha makt över.

Svinalängorna blev en dundersuccé. Men den ledde också till envist pockade frågor som ”på en skala, hur självbiografisk är den?”. Även om också Alakoski vuxit upp i en finsk familj i Svinalängorna i Ystad är boken litterär fiktion.

Så många författare vill ju berätta om sina liv, och så kom hon som inte ville. Ett tag blev det riktigt hemskt, tycker hon.

–Jag har blivit hårt pressad. Jag förnekar inte att jag har haft en svår uppväxt och sett många bedrövliga saker. Men historien är fiktion, de tre flickorna som konstellation i Svinalängorna är påhittade.

–Ändå har man bett mig att prata om ”mina barndomsvänner”, bett att få fotografera mig i min gamla bostad. Men det blir ju jättekonstigt att kliva in i en roman som är fiktion. Min biografi är också så komplicerad, det går inte att säga: så här var det.

Hon vill verkligen inte prata om sitt eget liv, gör hon klart. Det handlar om att skydda sig själv, men också om rädsla för att det hon skriver ska reduceras till att handla om Susanna Alakoski.

–Och det är jag absolut inte intresserad av.

Att bli kallad arbetarförfattare har hon bemött med motfrågan: Vem talar om överklassförfattare? Men ämnena har sökt upp henne, säger hon, genom livet och erfarenheterna.

Susanna Alakoski reagerar på att underklassens historier ofta blir torftigt bemötta. Som om man på medelklassiga kulturredaktioner saknar språk för att beskriva dem, tala om och recensera dem.

–Boken är skriven utifrån en oro över att vi har slutat att ställa frågorna om varför det går åt helvete för människor när det gör det. Vi lever i ett antiintellektuellt samhälle med förakt för kunskap och de stora humanistiska frågorna.

I berättelsen finns ett rasande flöde, både skörhudat och upprört. Läsaren nästan jagas genom Annis hjärna; händelser, känslor, sidospår.

Hur uppnår du det?

–En stor del av skrivandet är att försätta sig i ett tillstånd utan invändningar, att inte lägga in en enda kil, ett enda hinder. Det gör jag genom att låsa in mig, resa bort, vara ensam.

Däremot handlar det inte, poängterar hon, om att ”skriva av sig” något, utan texten bygger på omfattande research och hårt arbete. Och för att hon själv haft en överlevnadsförmåga och gjort en framgångsrik klassresa är hon inte något slags genetiskt praktexemplar, betonar hon och talar om en kombination av tur, talang och beredskap att ta möjligheterna när de bjudits, tidigt förmedlade av de vuxna.

–Det finns så många förutfattade meningar om familjer med sociala problem. Som om inte även de kan ha fantastiska sidor.

Man skulle kunna tro att historien om Anni och Sami är ett enda långt mörker, men ofta får man skratta högt om man vill. En reskamrat i historien är Janne Bergquist, journalist, författare och gammal kåkfarare som på 70-talet skrev Autonomisk manual. Med inflikade citat vänder Susanna Alakoski upp och ner på hela det stjärnögt välvilliga och byråkratiskt tröga socialarbetet.

–Jag fick den för två år sedan och bara visste att jag skulle använda den.

Titeln Håpas du trifs bra i fengelset bygger på ett barns replik i verkligheten, inte som den i boken, men ett exempel på när barnets klarsyn och enkelhet satte käpp i hjulet för de vuxnas livslögn. Och samtidigt öppnade möjligheten för den utstötte kriminelle missbrukaren att ta sig in igen.