En gång om året är det ungdomsfestival i parken utanför mitt hus. Det bjuds på cirkustält, fjuniga hårdrocksband, dj:er, studsmattor och hiphop-duor som heter saker som 2OvaKind. Små engagerade personer i träningsoverallsjackor rör sig över parken med den air av viktighet som bara en arrangörsbricka på bröstet kan frammana. Och redan några dagar innan de hunnit hänga på sig laminaten inför årets festival har de varit ute och satt upp anslag på alla dörrar i närheten. ”Vi vill med denna information förbereda er på att det kommer att spelas hög musik.”

En gång i veckan är det vuxenfestival i parken utanför mitt hus. Det bjuds på kvinnor i neonfärgade tröjor, högtalare, synkroniserad dans och textrader som ”Vi pumpar musiken, ni gillar er selfs”.

Nu sätts det inte upp några varningsanslag. Grannarna håller sig på rummet. 200 damer deltar i högljudda väckelsemöten till tonerna av Panetoz och Ricky Martins lillebrorsa Michel Teló. Världen låter det passera.

Som man skulle kunna misstänka kom zumba till genom en olyckshändelse i mitten av 1990-talet. Miami-koreografen Alberto Perez hade glömt musiken hemma och fick istället improvisera fram sitt aerobicspass till de latinofavoriter han hade i bilen. Ifjol exploderade dansen i Europa. Eller dansen, jag låter tidningen I form sätta ord på det jag inte lyckas med: ”Zumba är så mycket mer än ren och skär livsglädje. Om du ger allt under ett pass förbränner du faktiskt hela 600 kalorier i timmen. Dessutom ger rörelserna dig en platt mage.”

Sedan tipsar man om en zumba smoothie med päron och morot.

Det finns inga gränser för min avsky för zumba. Ingen så kallad rim och reson. Ovärdigt är ordet jag letar efter. Det är ovärdigt att låta fullvuxna människor på allmän plats flåshurtigt närma sig merengue och salsa. Det spelar ingen roll om deras anleten är lika saliga som någonsin de där små äldste-missionärernas i Jesu Kristi Kyrka som man brukar se i tunnelbanan. De ska inte uppmanas att ”skaka sina maracas” inför lekande barn och engångsgrillande familjer på filtar. De ska stanna på familjeliv.se där deras ”värkande mammahjärtan” kan fokusera på att skicka ”styrkekramar” till varandra.

Hobbypsykologer kan hävda att detta förakt, följt av behovet att göra research för att söndra ännu mer, bara kan härledas till den egna oförmågan att kunna röra på höfterna synkroniserat. De må ha rätt. Men researchmaterialet – fullt av uttryck som ”lycklig livsstil” och ”fitnessfest” gör mig ändå till segrare. Zumba är en sekt. Alberto Perez, eller ”Beto” som medlemmarna kallar honom, ser ett världsimperium framför sig där allt börjar på Zumba och slutar på ® eller möjligen ™.

–Förr ville musiker jobba med Sony och Universal, men nu vill de jobba direkt med Zumba®, säger han till den rättrogna tidningen London mums’ magazine.

Närmast kommer han att lansera Zumba Sentao™ där man har en stol som rekvisita. Sedan tidigare finns det Aquazumba® och barnvarianten Zumbatomic®. Och inom kort kommer också en zumbavariant där mammor och bebisar ska dansa tillsammans med små trummor.

Se detta som ett varningsanslag.