Ett ögonblick, ett ögonblick, raring – jag är i Hongkong och klipper min kommande film, The eagle path. (Till klipparen: ”vi går till den skallige killen i trappen, där man ser att han är skiträdd”).
JCVD var en ny sorts film för mig, mer av ett drama än en actionfilm. Den gav mig en chans att visa folk att jag är en skådespelare och inte bara en actiondocka.
Jag blev glad när jag fick frågan om jag ville göra filmen, glad att någon ville prova att göra något annorlunda med mig. På senare år har jag bara fått förfrågningar om att göra lågbudgetindieaction som släppts direkt på dvd.
Filmen är en känslomässig bergodalbana eftersom karaktären går igenom både lycka och sorg. Och eftersom jag varit så många år i branschen kunde jag projicera alla dessa känslor på filmduken. Filmen handlar om hur Jean-Claude, ”The Muscles from Brussels”, blir inblandad i ett rån.
Jag lämnade Belgien för många år sedan utan att kunna engelska eller någonting alls egentligen. Jag gick igenom många svårigheter, men envisades med att pusha mig själv. På grund av mina fysiska förmågor fick jag chansen att göra filmen Bloodsport, och den blev en succé bland massorna – det var som att sälja Levi's istället för Dolce Gabbana. Jag är ledsen att behöva säga det, men ett knytnävsslag eller en spark i ansiktet är väldigt internationellt, det är något som alla förstår.
Jag träffade Putin och Berlusconi i Ryssland för ett tag sedan, på ett jippo i Sankt Petersburg. Jag håller mig utanför politiken så jag tar ingens sida, även om jag gillar fred och hoppas på den bästa världen vi kan få. I alla fall sade jag till herr Putin ”varför har du kommit ända från Moskva för att träffa mig, jag är ju inte Tom Cruise eller DiCaprio?”. Då svarade han ”det jag gillar med Jean-Claude Van Damme är actionbiten – alla förstår en smäll på käften, i Ryssland, i Japan, i Latinamerika”. Det var ett väldigt smart svar från herr Putin.
JCVD har jämförts med The wrestler, men Mickey Rourke bevisade att han var en bra skådespelare långt före mig, i filmer som 9 ½ vecka. Han fick sitt genombrott för länge sedan och jag har haft en annan bana. Men han försvann ju också i några år och visste inte vad han skulle göra, och jag är så glad för hans skull för framgången med The wrestler. Vi är goda vänner och gjorde en film tillsammans 1997, Double team. En härlig kille – väldigt begåvad och karismatisk. Honom lyssnar man på.
Jag kan inte säga att jag har lärt mig något av att göra JCVD. Det handlar bara om skådespeleri, att försöka vara någon som man inte är, att berätta sanningen på filmduken. Och när man berättar sanningen, när man tänker på sig själv som en sanningsenlig man som agerar efter sanningen, då försvinner skådespeleriet och man får ett fantastiskt självförtroende.
Min nästa film kommer förresten att innehålla både action och sanning. Jag har fantastiska stuntmän, så jag kan verkligen gå hela vägen, och så hoppas jag kunna agera ut sanningen i historien och bli någon som jag inte är. Man kan försvinna in i en annan existens. Vänta lite (Till klipparen: ”Där ska vi ha in lite ljud, så att han ser stark ut”).
I The eagle path spelar jag en actionstjärna som har problem med sitt förflutna, en underlig kuf. Nu när jag klipper försöker jag få mig själv att framstå som så konstig som möjligt. Idag är jag inte rädd för att pusha mig själv i sådana riktningar
Jag tror att JCVD har förändrats folk uppfattning om mig. Jag får många telefonsamtal om nya sorters filmroller. Det är underligt, jag har gjort många filmer där jag har spelat ganska endimensionella karaktärer och nu får jag plötsligt chansen att spela något annorlunda. Efter 30 filmer ses jag plötsligt som en riktig skådespelare – det är ganska förvirrande. Tidigare har Hollywood trott att jag bara kan dra in pengar med filmer som Double impact, så jag lämnade Hollywood för att försöka få lov att vara något annat, och det fungerade. Time Magazine kallade min insats i JCVD för årets bästa skådespeleri. Det kändes väldigt bra.
