”Jag dansar bossanova på ett glasgolv, och så kommer det upp fyra tjejer som dansar med mig. Tjejerna, som jag trodde var proffs, var kompisar till producenten, kanske hennes yngre kusiner eller något, och de var stela som fyra små pinnar alltså, de liknade förkrympta pensionärer. De stod alldeles stela runt omkring mig, så för att få igång dem över huvud taget skrek jag till dem, ta bort örat från luren nu, så här skrek jag: ’Waaahhh! Waaahhh!’, och då vaknade de.

Min insats är storartad, det kan jag tala om för dig. Videon spelades in på Berns och alla i produktionsgruppen var vegetarianer, så de hade olika röror med sig som jag inte kunde äta.

I en scen skulle jag sitta i en bardisk men de hade bara råd med ett champagneglas. Det där skulle ju tas om hela tiden, så champagnen tog slut. Då sa jag ”nu måste ni ge mig lite mer”, och vet du vad de kom fram med då? Ett glas Pommac! Då sa jag till dem att det slutade jag dricka när jag var tolv år och så sa jag att jag gärna betalar för en flaska champagne.

’Gå till den övre baren och be hovmästaren att komma ner hit med en ordentlig champagne, en hink och ett glas, så delar vi på det’, sa jag. Så dök det upp en servitör och till slut fick jag min champagne. Det sista jag gjorde när jag gick därifrån var att gå upp i baren och betala.

Inte ett öre fick jag för att vara med. Eller, jo, jag fick det där champagneglaset och så skulle jag få ansiktsbehandling och massage men det sa jag nej till för det kunde ju också ha varit någon sådan där Pommacvariant.

Share the cake heter produktionsbolaget, dela på kakan. I det här fallet var det ju jag som fick stå för allting, så det var fan ingen share the cake där.”