Pernilla Rasmussen har spenderat mycket tid i överfulla magasin på jakt efter ull och siden i särskilt intressanta utföranden. Vittjat mängder av lådor och skåp i museers mörkaste katakomber. En dag uppenbarade sig en kofta av gul sidendamast som senare kunde dateras till 1740-tal. För ett otränat öga, en trevlig liten guldjacka med markerat liv. För Pernilla Rasmussen var det en skatt. Men inte för den lockande och glimrande ytan, utan för det utsökta tekniska arbete som avigsidan avslöjade.

–Fascination för stygn och söm och att man sydde för hand med 14 stygn per centimeter triggar fortfarande igång mig. Jag har tidigare varit rätt ensam om det här intresset, men på senare år har fler upptäckt vikten av sömnadstekniker.

I Pernilla Rasmussens fall är tillverkningen av den kvinnliga klädedräkten definitivt mer än ett intresse, betydligt djupare rotat än en fascination för samtidsmode och ett ämne som rymmer enormt mycket mer än bara sömnadstekniker.

Sedan i början av 2000-talet har hon arbetat med textilforskning. Boken ”Skräddaren, sömmerskan och modet – arbetsmetoder och arbetsdelning i tillverkningen av kvinnlig dräkt 1770–1830”, är hennes numera prisbelönta doktorsavhandling.

Till vardags kan bokens författare titulera sig lektor på Institutionen för kulturvetenskaper vid Lunds universitet, men parallellt med forskningen som bedrivits vid Uppsala universitet och inom Nordiska museets forskarskola, har hon också tillsammans med Britta Hammar skrivit ytterligare två böcker: Kvinnligt mode under två sekler, 2001, samt Underkläder – en kulturhistoria, 2008. Det senare verket hyllades bland annat för den ingående genomgången av den kvinnliga kroppens formbara historia, där korsetter, gördlar och bysthållare gjort vad de kunnat för att skulptera, modellera och manipulera det mänskliga köttet efter modets nycker.

En central fråga i ditt arbete är varför arbetsfördelningen mellan män och kvinnor inom skrädderiet ändrades kring förra sekelskiftet. Har du funnit något svar?

–I Sverige kopplar vi samman kvinnlighet med sömnad, men vid den här tiden var det inte ovanligt att en man satt och sydde med små täta stygn. Under 1770-talet och ett par decennier framåt skapades kläder till både män och kvinnor av manliga skräddare. Skrädderi hörde också till de skråreglerade hantverken där manliga mästare utförde de mest avancerade måttsydda plaggen. När vi däremot kommer fram till 1820-talet så tillverkades kläder för kvinnor främst av sömmerskor, förklarar Pernilla Rasmussen.

Att gå till en sömmerska innebar också ett billigare pris för kunden än att beställa av den högre stående skräddaren. Pernilla Rasmussen berättar att arbetsmarknaden för kvinnor i slutet av förra sekelskiftet fortfarande var problematisk.

Å ena sidan insåg man fördelen med kvinnligt lönearbete, även om lagstiftningen fortsatte att sätta käppar i hjulen för arbetssugna damer, som också ofta hade bristande utbildning i tillskärning.

Men med tiden förbättrades kvinnornas möjligheter till lönearbete, medan anonymiteten i hantverket bakom klädedräktens tillblivelse är densamma nu som då. För medan formgivare och designer höjs till skyarna är tillskärare, sömmerskor och skräddare fortfarande yrkeskårer utan namnkunniga stjärnor.

–Vi är ointresserade av vem som syr våra kläder. Ett modeintresse av idag handlar om det färdiga resultatet, inte det hantverk som ligger bakom. På samma sätt som skräddarens arbete inte sågs som förädling av råvaran, medan framställningen av tyget var värdeskapande, säger Pernilla Rasmussen.

Men bakom hennes envetna forskning finns ett stort mått av passion. Om det vittnar inte minst bokens inledning:

”Jag fortsätter min spaning bland sömmarna. Alla sömmar i koftan visar sig vara sydda med olika tekniker och jag känner inte igen en enda av den”.

Behövs det sägas att den tålmodige läsaren kommer att få veta allt om de mystiska spåren skapade av nål och tråd...?