Pr-konsulten Mattias Ronge hoppas att läsarna inte ser hans roman ”Tittaren” om en superkarriäristisk pr-konsult som självbiografisk. Då kan de tro att han själv är i behov av sluten psykiatrisk vård.

–Det vore ju jobbigt både i mitt yrkesliv och i min närmaste bekantskapskrets om folk skulle tänka: ”Där är han som borde ha tvångströja”.

Fast visst finns det självbiografiska drag, men Mattias Ronge beskriver det som att när huvudpersonen Marcus Tirén blir galen så hade han själv redan hoppat av tåget.

För kanske var han på väg åt samma håll när han för tre år sedan kom hem från en nio månader lång föräldraledighet i Buenos Aires.

–Jag har väl alltid varit något av en karriärist, men för första gången sprang jag inte. Nio månaders kaffedrickande hade fått mig att sakta ned, säger han när vi träffas på pr-byrån som han är delägare i.

Han beskriver det som att han tidigare ständigt åkte på motorvägen. När han kom tillbaka kändes det ångestfyllt att ta sig ut där igen.

–Jag hade inte räknat med att det skulle vara så svårt att komma tillbaka. Men takten vi har drivit upp i vårt samhälle är ju väldigt hög.

Där någonstans började han utvärdera andras och sin egen syn på sig själv. Spolar man snabbt framåt kan man säga att det mynnade ut i en debutroman, bladvändaren Tittaren som han knappt själv förstår när han fick tid att skriva.

–Man kan ju ha nytta av att vara en resultatinriktad arbetsmyra, säger han och skrattar.

Boken handlar om Marcus Tirén, en framgångsrik kriskonsult som stressar på i flygplanshastighet och som, just efter en pappaledighet i Buenos Aires, hamnar i ett läge där han borde skickas till psykakuten. Han håller ständigt handen krampaktigt kring en Systembolagspåse i fickan om han skulle få en av sina kräkattacker. Och plötsligt saknar hans chef halva sitt huvud, i alla fall ser det ut så i Marcus huvud. Själv ser han inte sin utbrändhet utan tror att allt ordnar sig om han bara får bli delägare.

Tittaren är ingen nyckelroman om pr-branschen, men Mattias Ronge tvekade inte att använda sig av sig själv. Han tror att många tänker för mycket på hur det de skriver kommer att uppfattas.

–Då blir det inte så jävla intressant utan en bok om något rituellt mord i en kommun någonstans med en överviktig kommissarie som ska lösa alltihop. Jag hade förlorat hela den här självsökande effekten om jag hade skrivit något sådant. Jag känner mig själv mycket bättre nu.

Än mindre än att folk läser boken som självbiografisk vill han att den avfärdas som ”ännu en Stureplansroman”.

–Jag hoppas man ser samhällskritiken. Jag vill inte att någon tänker: ”Han verkar ju lyckad den där Marcus. Om man jobbar hårt kan det gå vägen”.

Mattias Ronge skickade in sitt första romanmanus redan för åtta år sedan. Att han har fyllt 35 innan han debuterar tror han enbart är bra.

–Jag hade nog inte haft något intressant att säga när jag var 22. Det här är första gången som jag har vågat gräva fram mina dåliga sidor, grävt i min egen skit. Men jag har sparat några riktigt dåliga sidor som jag tänker utveckla i nästa bok.