Stavros Louca har bott i Sverige i snart 30 år, ändå räknar han sig inte som svensk: ”Jag är fortfarande grekcypriot. Därför jag har en uppgift i Rinkebyskolan. Där kan jag fungera som förebild för andra invandrare.”
Så här gick det till! Stavros Louca studsar från svarta tavlan till första raden i en lektionssal på Rinkebyskolan, bänder isär två skolbänkar, sätter foten emellan och pressar – åååå – fram en större öppning. Så, precis så, fick han upp dörren till det brinnande tunnelbanetåget vid Rinkeby station i början av veckan. Vilket innebar att passagerarna kunde ta sig ut. Och en tragedi förhindras.
Det jag sett är en ypperlig lektion i pedagogik. Eller också är karln helt enkelt urless på att återberätta händelsen en gång till. Dessutom har han kommit på att han är blyg. Första kvällen förmådde han inte ens sitta kvar i tv-soffan och se sig själv i nyhetsprogrammen. Han valde att lämna vardagsrummet.
Nej, hjälte är inget ord som Stavros Louca själv använder.
Kan man säga att du är modig då? Eller åtminstone handlingskraftig?
– Handlingskraftig, absolut. Jag är en man som har varit med om två krig.
Det luktar fortfarande rök utanför Rinkeby tunnelbanestation men här i sal nummer 111 är luften fylld med något annat. Koncentrationen är påtaglig, uppmärksamheten total, när 24 elever inleder dagens mattelektion med att beräkna exempel på sannolikhetsteorin. Stavros Louca är deras lärare och efter lektionen kommer flera att säga att han är den bäste lärare som de någonsin har haft. Eftersom han bryr sig. Inte bara om vad de presterar i dag utan också om deras framtid. Så att de kan gå vidare från denna niondeklass till gymnasiet och vidare in på någon högskola.
Deras begåvning har redan prisats. I den nationella Kängurutävlingen 2005, en matematiktävling som arrangeras av ”Nämnaren på nätet” i samarbete med Kungliga Vetenskapsakademien, hade sju elever i hela landet samtliga rätt. Sex av dessa sju elever går i Stavros Loucas klass.
Men nu måste vi vara tysta, det är minimikravet som han ställer på sina lektioner.
På en stol längst bak i klassrummet, lutad mot en uppsatt teckning av planeten Mars, lyckas till och med jag lära mig hur minimal chansen är att någon ska få tio sexor i rad med hjälp av en vanlig tärning. Stavros Louca förklarar de matematiska formlerna, han frågar och uppmuntrar och förklarar igen och klappar om den som svarar rätt – samtidigt som han rör sig fram och tillbaka i klassrummet. Nästan som om han dansade.
När lektionen är slut och eleverna insett att det är meningslöst att spela på Lotto – vilket blev den konkreta slutsatsen av alla beräkningar – kan man undra hur stor sannolikheten var för att just Stavros Louca skulle bli den som förhindrade en tunnelbanekatastrof?
Han säger att det var en tillfällighet. Även om han, precis som olycksdagens morgon, brukar ta tunnelbanetåget hemifrån S:t Eriksplan runt 7.20. Och stiga av just i Rinkeby.
– Redan stationen före, i Rissne, förstod jag att något var fel. Först lät det som om motorerna stannade. Sedan kom två kraftiga smällar. Men då var jag mest orolig för att komma för sent till skolan.
Väl ute på perrongen i Rinkeby var han på väg att rusa uppför trapporna när han såg kvinnan som kom springande och försökte påkalla förarens uppmärksamhet.
– Något hade hänt, så mycket förstod jag. Men föraren såg inte kvinnan utan gjorde sig beredd att köra vidare. Det var då jag insåg att det brann under en av vagnarna, rök vällde fram och inuti vagnen försökte passagerarna att ta sig ut, de pressade sig mot den stängda dörren allt mer panikslagna.
Det är nu Stavros Loucas får upp dörrarna samtidigt som han skriker mot föraren: Det brinner. Öppna dörrarna.
– Äntligen hörde han. Och tåget tömdes på passagerare. Allt gick så oerhört snabbt. På några minuter var hela plattformen rökfylld.
Och efteråt? Vad gjorde du då?
– Jag sprang till skolan förstås. 25 elever väntade på mig och jag var redan en kvart försenad. Först när min fru ringde fram på förmiddagen, och jag råkade vara den som svarade i telefonen, förstod jag olyckans omfattning. Jag hade inte ens tänkt på att jag borde ringa hem och lugna min familj.
På olyckståget fanns minst hundra passagerare. Kanske har Stavros Louca rätt, kanske var det en tillfällighet att just han råkade se branden först. Eller också är han extra duktig på att identifiera fara – genom sina tidigare erfarenheter.
Men vi börjar med att han är grekcypriot och växte upp i Famagusta på Cypern. Med en mamma och en lillebror – och en pappa som var gift med en annan kvinna.
– Det var ingen hemlighet på något sätt. Min far gick mellan sina familjer, vi visste båda om varandras existens. Ändå blev jag stämplad. Jag var född utom äktenskapet, en oäkting. När klasskamraterna hade födelsedagskalas blev alla bjudna. Utom jag. Jag kan inte ens minnas att jag fick komma hem och leka hos någon.
En gång, det minns han också, viskade en flicka att hon gärna hade velat bjuda honom på sitt kalas. När dagen kom klättrade han upp i ett valnötsträd bredvid hennes hus, för att kunna se genom fönstren när barnen festade. Efter en stund smet någon ut och klättrade upp till honom med en bit tårta.
– Stavros, du måste vara duktigast av alla. Du måste visa dem! manade hans mamma som förhörde honom på alla läxor. En kväll upptäckte han att mamman höll boken upp och ner. Hon kunde inte läsa. Ändå fortsatte de likadant, kväll efter kväll. Han valde att inte avslöja sin mamma – och en dag kunde hon också läsa.
Själv var han duktig i skolan. Duktigast, säger han, nästan blygt.
– Jag kämpade inte bara för min egen skull, jag kämpade också för mamma. För att rättfärdiga oss båda. Så här efteråt kan jag tänka att jag nästan inte hade något liv. Kraven var så höga. Genom hela gymnasiet arbetade jag till klockan 02 varje natt på en nattklubb. Det fanns inget val.
Hans bakgrund får Flickan med svavelstickorna att framstå som rena solskenshistorien, Stavros Louca hör det själv och påpekar att egentligen var ingenting sorgligt. Han var inte olyckligt lottad. Snarare ser han sin barndom som lärorik:
– Jag lärde mig söka en rättvisare värld.
Han drömde om att bli sjökapten, att få lämna Cypern och ge sig ut på frihetens hav. Kriget kom emellan: Det är 1974 och Turkiet invaderar norra delen av ön. Stavros har redan upplevt ett krig, han är sex år när frihetskriget mot britterna inleds och han vet vad utegångsförbud betyder, han vet hur det känns att bli piskad på gatan, att skolor stängs och ens hem blir utsatt för husrannsakan. Nu är han vuxen och efter ett år flyr han, först till Aten och sedan till England. Vi går inte in på detaljerna, rent kort konstaterar han att det handlade om ”politiska omständigheter”. Och att dessa ”omständigheter” gjorde att han först 1987 kunde återvända till Cypern, som besökare. Under 13 år levde han i landsflykt.
Men nu är det slutet av 1970-talet och via kontakter kommer Stavros Louca till Stockholm. Desillusionerad och utan framtidsmål. Den civilekonomutbildning som han har med från Cypern är ingenting värd och till slut får han jobb som städare på ett daghem. Där finns en föreståndarinna som inser att han inte är en outbildad lokalvårdare.
– Hon började intressera sig för mig. Tja, det var ju ömsesidigt så vi gifte oss och fick tre barn. Och det var Anita, som hon heter, som hjälpte mig att komma in på Lärarhögskolan. Först fick jag avslag eftersom jag inte kunde få ut mina betyg från Cypern. Jag hade bara ett intyg från utbildningsministeriet att jag gått ut gymnasiet med betyget Excellent och hade 18,7 poäng av 20 möjliga. 18,7 poäng! Anita skrev ett brev att det måste räcka och till slut kom jag in. Trots att jag egentligen aldrig drömt om att bli just lärare. Men jag var tvungen att starta ett nytt liv, någonstans måste jag börja.
Han utbildade sig till lärare i hemspråk, det behövdes på 70-talet. Nästa steg var att läsa in 60 poäng i pedagogik. Efteråt kom de naturorienterade ämnena fysik, kemi och biologi. Plus matten.
– Först då kände jag att jag hamnat på rätt plats.
På bordet mellan oss ligger artikeln som han själv skrivit, under rubriken Min undervisning. Den inleds nästan högtidligt: ”Som vi alla vet är det lättare att komma in i ett samhälle när man är utbildad. Jag själv är ett levande exempel på detta, då jag är invandrare. Tack vare matematiken har jag blivit en del av det svenska samhället. När mina elever ser detta inser de vikten av att lära sig matematik.”
Att Stavros Louca kom till Rinkebyskolans science-enhet, som är specialinriktad på naturvetenskap och teknik, var inte självklart. I samma veva erbjöds han tjänst på en innerstadsskola, vilket han själv såg som mest lockande.
– Det var min familj, mina barn, som övertygade mig om att välja Rinkebyskolan. Här kunde jag fungera som förebild för eleverna, tyckte de. Vilket är helt sant. I den klass som du mötte nyss är det bara en enda elev, Bosse, som har en förälder som är född i Sverige.
Nej, Stavros Louca säger inte att han alltid har dansat runt på klassrumsgolven som en glädjespridande pedagog. I början var det tuffare tag. Betydligt tuffare. Den som själv svettats blod för att få studera accepterar inte att de som har bättre förutsättningar förstör sina chanser genom bråk. Eller lättja. Hans egna barn har gått direkt från gymnasiet in på högskolan:
– Jag tolererar inte såna påfund som sabbatsår.
Måste alla alltid vara bäst?
– Vi besitter en hjärna som väger lika mycket. Det är bara att sätta fart på synapserna. Jag säger inte att alla kan bli genier, men alla har starka sidor som går att utveckla. Vilket de själva mår bäst av. Alla vill vi ju vara duktiga. Min uppgift som lärare är att förmedla att matte är roligt, intressant – och mycket lättare än språk. Vilket gagnar just invandrarbarn.
Det han utgår ifrån är inga hokus-pokus-knep. Mer från en sann glädje.
– Kan jag förmedla den kärlek som jag själv känner till matte blir ämnet lättare att förstå.
Vill inte alla lärare att deras ämnen ska framstå som lätta?
Ska vi återgå till sannolikhetsteorin ser Stavros Louca inget uppenbart samband:
– Ibland tror jag det är tvärtom, många lärare sätter en ära i att deras ämnen betraktas som svåra. Det ger dem själva en högre status.
