Göteborg ”Du ska veta att du hänger på fyra museiväggar i Jönköping”, sade konstnären Nils Ramhöj till sin far. Året var 2000, utställningen fick starkt genomslag, men Nils Ramhöjs far ville inte se den.
- Jag har undrat varför. Kanske ville han inte bli påmind om sin skröplighet. Han ville inte leva annat än kapabel. Men det sårade mig att han inte ville ta del av mitt arbete.

Utställningen på Jönköpings läns museum blev första gången då Nils Ramhöjs bilder av den sjuke och småningom döende fadern nådde offentligheten. Sedan dess har den vandrat runt, också till Danmark och Norge, för att nu nå en slutpunkt i det starkt berörande och innehållsrika bokverket Bilder av en far. Förutom Ramhöjs bilder innehåller boken bortåt ett 30-tal texter där män berättar om sina relationer till fäder, författare och skribenter som Peter Kihlgård, Thomas Tidholm, Daniel Boyacioglu, David Lagercrantz, Mohamed Omar, skådespelarna Erland Josephson och Henric Holmberg, teologerna Carl Axel Aurelius och Owe Wikström,
läkaren Hugo Lagercrantz, juristen Peter Nobel, musikern Mikael Wiehe
- När jag började teckna pappa insåg jag snabbt att arbetet hade två sidor: den rent konstnärliga och den som handlade om min relation till honom. Så småningom föddes lusten till ett vidare samtal - om att ha en pappa, eller att inte ha

Ramhöj bjöd in och fick generösa, intressanta kontakter; han är imponerad över öppenheten och tacksam över att ha ”fått uppleva att där finns andra som svarar när man sträcker sig ut och innerligen vill”. Han säger att han längtade efter att höra om mäns erfarenheter av ”det mest sårbara - längtade efter uppriktiga samtal mellan män”.
- Det svåraste jag själv upplevt är att vara far. Detta att ha en son väckte nya tankar när pappa blev sjuk.
När fadern fick en stroke hamnade han i en uppgivenhet som provocerade Nils Ramhöj; åsynen av den orörlige fadern i en fåtölj gjorde också sonen svag och trött. Den egna energin hämmades: ”Jag kände en frustration över min egen maktlöshet inför det
oåterkalleliga, den ofrånkomliga döden”.
- Det var plågsamt att se honom, inte minst när det blev dags för honom att flytta från vårt hem till ett sjukhem. Men han tillät mig, gick med på min idé Detta är en sons egoistiska projekt - det sa jag till honom. Och visst fanns där en integritetsgräns som tangerades, då och då känslan av att stjäla Stunderna när jag tecknade och fotade honom blev mättade; jag visste inte vad som skulle uppstå, hade inga ord för det jag sökte och hade ännu svårare att hitta bilderna.

Nils Ramhöj hade ända sedan barnsben tecknat sin far - som en gång, 1947, flyttat från Köpenhamn och blivit verkmästare på Tekaverken i Alingsås. Fadern lät sig fångas av den orolige, febrilt tecknande sonen; när han åt finsk lakrits, skrev brev, grävde i den prunkande trädgården, snickrade. ”Ibland satt han vid pianot och spelade Chopin medan jag bläddrade i en konstbok och längtade efter framtiden” skriver Nils Ramhöj i förordet.
- Fäder och män visar ofta sin kärlek och omsorg i praktisk
handling medan den rådande mallen kanske mer är den kvinnliga - ord och fysisk beröring. Ofta känner sig nog män otillräckliga, de vet inte att det är kärlek de ger.
- I sin krafts dagar brydde sig pappa, han hjälpte mig till exempel med mina spännramar och annat praktiskt. Och när jag reste till Sydamerika och var borta länge, då var det han som skrev brev och berättade, det var som om distansen befrämjade kontakten. Men han ville aldrig ta upp sådant som var svårt. Tyvärr, för det fanns mycket irritation och tyngande saker, det hade varit bra för honom att lätta

Kanske gjorde han så gott han kunde; att låta sonen följa honom den sista tiden blev ett ordlöst förtroende. ”Nu räcker det för i dag” kunde han säga när seanserna blev för långa, men i det ordlösa mellanrummet mellan Nils och hans far hände något, en rörelse, kanske ett närmande
- Min närvaro betydde nog en del; han blev alltid glad när jag kom, men egentligen såg han ingenting av resultatet, säger Nils Ramhöj försiktigt, långt ifrån säker
på vad fadern kände men betydligt mer på det klara med att den speciella situationen, en konflikt mellan det personliga och det konstnärliga, skapade kreativitet hos honom själv.
- Upprepandet av samma akt i måleriet blev ett försök att hitta kärnan, det väsentliga - hos honom och i mina känslor för honom. Ju känsligare ämnet är och ju fler tabun som omger det, desto bättre måste resultatet bli. Formen blev viktig - den hade med respekt att göra. Det måste vara förbannat bra gjort helt enkelt.

Nils Ramhöjs många variationer på faderns ansikte och hans vilande, väntande gestalt rymmer världar av tystnad och aning. Arbetet avslutas med sekvenserna Requiem och Vila som visar den döende, kanske redan döde, mannen i starkt berörande men meditativt stämda bilder. Några av de sista visar bara en gapande mun, ett slutet öga.
- Jag tog en rulle film när han låg på dödsbäddden, det var plågsamt men logiskt, faktiskt nödvändigt, säger Nils Ramhöj och tillägger att han efteråt, när fadern var död, kremerade en
träpannå för att sedan mana fram hans bild ur den.

Boken bildar slutpunkten för projektet; för Ramhöj har detta inneburit att han nu mindre intresserat sig för den konstnärliga processen - som är avslutad - och mer på ämnet, ärendet att samlas kring: relationssamtalet. Han är glad över de många texter som nu, i och med boken, blir de inledande rösterna i ett sådant samtal - och däri deltar hans egen 21-årige son Nicklas med en okonstlad, frisk text om hur han börjar skymta konturerna av kontakten med sin far.
- Nicklas fick ha annat bollplank under lång tid, kommenterar Nils Ramhöj lågt.
Bakom sig har han en period då han bevittnade sin far och dennes avsked till livet och sina närmaste. I bokens förord skriver Nils Ramhöj:
” jag ser bäst när jag blundar. Jag studerar och registrerar men för att se mer måste jag sluta ögonen. För att inte ögats censur skall stoppa handen. För att ett öga skall öppnas i magen, i hjärtat och i märgen.”