Sonja Kovalevsky skall få en gata i Stockholm uppkallad efter sig. Trots att hon en gång undslapp sig att det bästa med Stockholm är att ”man kan resa därifrån”.

I Sveriges huvudstad upplevde hon både sin storhet och sin tragedi. Hon satt här som världens första kvinnliga matematikprofessor, hon gjorde prisbelönta vetenskapliga upptäckter, hon inledde ett skönlitterärt författarskap på sitt ryska modersmål. Samtidigt kände hon en obotlig ensamhet. Bara 40 år gammal dukade hon under för en förkylning som utvecklade sig till lunginflammation. Det var i februari 1891.

Det hade börjat med att pato­logiprofessorn Axel Key, på Sonjas initiativ, bjöd in hennes namne sociologen Maksim Kovalevskij att föreläsa hos Lorénska fonden i Stockholm. Sonja var våldsamt ömhetstörstande – sedan får amerikanska feministavhandlingar om henne säga vad de vill. Snart kom hon att knyta alla sina förhoppningar till Maksim: hans kärlek blev viktigare för henne än all världens priser. Men han kunde bara erbjuda ett varaktigt förhållande i vänskap. Det tog hårt.

I sina memoarer meddelar Maksim att Axel Keys obduktion ­visat att Sonja dog av ett medfött hjärtfel. Det är lögn. Obduktionsprotokollet finns bevarat. Hon dog eftersom hon inte hade någon motståndskraft kvar. Men visst satt det i hjärtat.