Klockan är 14, men på Observatoriekullen mitt i Stockholm gäller annan rytm. Här råder Greenwich mean time, så strax ska de senaste väderuppgifterna för klockan 12 ringas in till SMHI Arlanda. Här verkar en liten skara nästan ideella observatörer som mitt i city fortsätter att rapportera väder på gammaldags vis, allt för att vårda traditioner från 1756.

Mer än milsvid sikt, kod 99, blir beskedet uppifrån taket den här dagen. Morgon, middag och kväll kan man från Observatoriekullen spana mot Stockholms himmel med vidunderliga vyer över hela stan. Från regnmätaren nere i trädgården vet vi redan att inte en droppe har fallit – det är en vanlig regnfri sommardag.

Annat var det 9 september 1857 då det värsta regnovädret i den numer 255-åriga mätserien drog fram över Sveriges huvudstad. ”Sjelva Drottninggatan var på flera ställen afskuren af breda forssar som strömmade ned från Brunkeberg och de högre belägna stadsdelarna” skrev Aftonbladet om läget kring Observatoriekullen där 156 mm regn mättes upp under ett enda dygn.

Att nedteckna väder gjorde människan redan på biblisk tid.

Caje Jacobsson, meteorolog.

Efter sekler av observationer finns numer mängder av fakta om Stockholms växlande väderlek. Vissa år, som 1922 och 1962, kan sommaren vara så sval att termometern aldrig når 25 grader, medan andra år, som 1955 och 1969, stoltserar med minst 40 ljuva sommardagar med temperaturer över 25 grader.

–Att nedteckna väder gjorde människan redan på biblisk tid, men det var astronomer som var först med att inse att det behövdes likavisande observationssystem för att göra uppgifterna jämförbara. Astronomerna på observatorierna i Stockholm, Lund och Uppsala följdes långt senare av oss meteorologer som genom SMHI började göra vetenskapliga prognoser, förklarar Caje Jacobsson, som har sysslat med väder i nästan hela sitt liv, ända från tv:s pionjärtid, då meteorologi blev ett brett folkligt intresse i Sverige.

I mitten av 60-talet satt hon som student i ”väderprofeten” Artturi Similäs tv-studio där hennes bidrag var att snabbt som ögat ge tv-tittarna statistiska normaltemperaturer för olika platser med hjälp av räknesnurra.

Det är nästan 50 år sedan. Numer är hon nyligen pensionerad åsk- och radarexpert, med konsultuppdrag i Ghana där ett svenskt företag utvecklar en vädertjänst för lantbrukare.

Väder berör verkligen alla, och nu har vi klättrat upp genom Observatoriets snirkliga trappor för att snacka meteorologi på en historisk plats.

Det är ju observationerna som lägger grunden för kunskap om väder, även om sätten att inhämta uppgifterna automatiserats och raffinerats. Fortfarande är klassiska faktorer som luftfuktighet, lufttryck och temperaturer viktiga, alltså sådant som då och då fortfarande kan läsas av traditionellt i SMHI:s vita termometerburar. Till klassikerna hör också regnmätarna, skålkorset för vind – anemometern – och det egna ögats uppskattning av hur många åttondelar av himlen som har moln.

–Förr matades allt sådant in för hand i en databas så att man fick statistik och kunde göra kartor, men numer sker nästan allt automatiskt. Bara ett tiotal av SMHI:s termometerburar läses numera av manuellt som på Observatoriekullen.

Man skulle kunna tro att en berättelse om meteorologi bara blir en lättsam historia om sol över Göta- och Svealand. Så är det inte. Utvecklingen av meteorologin skedde nämligen i krig. Under Krimkriget insåg fransmännen att förkunskap om oväder vore värdefullt att telegrafera till krigsfronten. Den banbrytande idén kom sig av att man i Paris 1854 associerade en våldsam storm som hade drabbat krigsflottan på Svarta havet till en tidigare oväderspassage över Frankrike.

Långt senare, under andra världskriget, fick förresten också en svensk upptäckt militär betydelse. Det var meteorologen Karl Gustaf Rossby som visade att jetströmmar går att kartlägga, kunskap som blev viktig för USA:s flygvapen.

Vid tiden för Krimkriget låg emellertid svensk meteorologi rejält på efterkälken. Även ett land som Turkiet hade i mitten av 1800-talet en central myndighet som samlade in väderuppgifter, ända från Bosporen till Persiska viken. Trots det tidigare seklets stora svenska pionjär Anders Celsius – mannen bakom både Uppsala observatorium och termometerns Celsiusskala – dröjde det ända till 1873 innan Sveriges föregångare till SMHI bildades. Desto snabbare organiserades sedan ”telegrafisk meteorologi” så att Sveriges utbyte av väderinformation med andra länder kom igång på allvar. Landets första telegrafstolpe lär förresten stå kvar i Märsta än i dag.

–Problemet med en lokal observation är att uppgifterna inte säger något om det kommande vädret på platsen. Vädret rör ju på sig, konstaterar Caje Jacobsson.

De första så kallade väderbulletinerna som ”Statens meteorologiska centralanstalt” började anslå på Stockholms centralstation berättade alltså om ett väder som redan hade varit. Det dröjde till 1881 innan Sverige fick dagliga väderleksprognoser. Det årets första ”prognosticon” löd: ”Fortfarande västliga vindar med klar himmel i södra och mellersta Skandinavien”. Dessvärre blev det mulet överallt.

Först 1906 fick Sverige betydligt bättre koll på vilket väder som var på väg från väster. Då hade en telekabel från Island och Färöarna dragits fram till Köpenhamn.

Numer samlas observationer från hela världen till ett prognoscentrum i Reading utanför London. Därifrån hämtar SMHI prognosunderlag till sina egna datorers mer detaljerade modellkörningar för Skandinavien. Gamla tiders besvärliga observationer från ballonger och drakar i högre luftlager sker så mycket enklare med satelliter som också skickar bilder. Även civilflyget gör observationer, och alla svenska geografier – utom inre delarna av mellersta Lappland – läses av med väderradar. Ändå förblir det svårt för meteorologerna att med större säkerhet ge väderprognoser längre fram än en vecka.

Det fanns en period då man trodde att det nästan skulle gå att skriva tidtabeller för de nederbördsområden som tycktes komma som snälltåg från väster. Teoretiskt kan det nämligen ta cirka tio dygn för ett vädersystem att snurra runt hela jorden. Numer vet man dock att det väder som kommer tillbaka är helt förändrat, till exempel på grund av ”fjärilseffekten”, det vill säga att enda liten rörelse i lufthavet hinner växa till något helt nytt när processen pågår under många dagar.

Vi har flyttat oss från Observatoriets takterrass ned till SMHI:s lilla skrubb där hyllorna är fulla av pärmar med gångna tiders observationer. Caje Jacobsson erkänner att det är dramatiska åskväder med blixt och dunder som hon gillar allra bäst. Då vore det visserligen oklokt att stå uppe på höga tak, men hon menar att just storstadsbor som är så väl åskskyddade, åtminstone borde sätta sig i fönstren för att lite oftare spana efter blixtar som ger så vackra skådespel.

–Är man väldigt rädd och bor på landet, kan man sätta sig i bilen för det är ju säkert.

–För flyget kan åska ge obehaglig turbulens, annars är också det säkert eftersom flygplan, liksom bilar, fungerar som Faradays bur, alltså får strömmen att passera runt om i stället för rakt igenom, förklarar Caje Jacobsson som jobbat på SMHI Arlanda i över 40 år.

Hon talar lyriskt om hur åskan ibland blir magnifik. Det kan vara inlandets vanliga värmeåskväder, men också en annan typ av storslagen åska som uppstår när fuktig havsluft kommer in över land, snabbt drivs uppåt och kyls av. Just det är särskilt vanligt när kallfronter kommer in med västvindar mot varm luft väster om småländska höglandet. Samma fenomen kan uppstå längs många bergryggar, inte minst längs norska sidan av fjällkedjan.

Det var förövrigt på Norges väderutsatta västkust som ordet ”front” började användas i en teori om hur lågtryck fungerar. 1920-talets Bergenskola hämtade ordet ur första världskrigets vokabulär för skyttegravslinjer, vilket säger lite grann om nordbors förhållande till väder.

Meteorologins viktigaste utveckling på senare år är de allt mer sofistikerade prognosmodellerna där allt bättre datorer kan göra mängder av beräkningar utifrån våra grundläggande fysikaliska lagar.

–På markytan ger modellprognoserna automatiskt en noggrannhet på fem kvadratkilometer numer. Sedan kan lokalkännedom förfina sådana prognoser ytterligare. Att sedan prognosens tillförlitlighet förblir ungefär 85–90 procent år efter år beror på att kraven successivt skärpts, säger Caje Jacobsson.

Det finns också ett historiskt väder som forskare försöker observera långt i efterhand. Om det påminner Sverker Sörlin, professor på KTH med teknik- och vetenskapshistoria som specialitet. Trots allt kom ju den allra enklaste termometern först på 1500-talet, och den mer tillförlitliga väderstatistiken först ett par sekler senare.

–På 1970-talet kom man på att franska vinbönders nedteckningar om skördarna visar ganska väl hur vädret har varierat på medeltiden och framåt, berättar Sverker Sörlin.

För långt större tidsrymder, upp till miljontals år, måste man luta sig mot mängder av olika mätsätt. Mest känt är trädens årsringar, men man analyserar också annat organiskt material som bevarats i djupa lerlager och iskärnor. Man vet till exempel att Norrlands inland för 6 000 år sedan hade så milda vintrar att människor kunde leva där. Det visar spår av hassel som numer bara växer i södra Sverige.

En mer litterär aspekt på väder gav det kalla, mörka året 1816 då Europa aldrig fick värme utan i stället drabbades av många märkliga fenomen. Vid Genèvesjön ägnade då en liten grupp turistande engelsmän den dystra sommaren åt att berätta spökhistorier, bland dem Mary Wollstonecraft Shelley som inspirerades att skriva sin legendariska skräckhistoria om hur Frankenstein skapade konstgjort liv. Man kan därför hävda att det troligen var ett vulkanutbrott i det fjärran Indonesien som förmörkade skyn och ledde till världslitteratur.

Väder har ju inspirerat i alla tider. Vissa gamla väderberättelser rymmer också sanningar som först i nutiden kan få vetenskapligt stöd. Det gäller till exempel Bondepraktikans regel ”Aftonrodnad vacker natt, morgonrodnad skvätt i hatt”. Det krävs förstås en modern meteorolog för att förklara att det är ett annalkande frontsystem med höga fjädermoln i väster som färgar skymningen röd. Det stämmer också, som Bondepraktikan skriver, att svalorna flyger lågt inför regn, men det beror i sin tur på att de insekter som de jagar finns på lägre höjd när luften blir fuktigare.

Till syvende och sidst måste också vetenskapsmän vara ödmjuka inför att väder styrs av fysikaliska lagar i lufthavet.

–Vårt väder ryms inom cirka tio kilometers höjd upp till den så kallade tropopausen. Strax därunder passerar förövrigt jetströmmen Sverige, och det är hur den slingrar sig som förklarar varför vi har så stora variationer – ibland varmt medelhavsklimat, ibland rysk kyla, säger Caje Jacobsson.

Helautomatiska observationssystem och stora internationella väderdatorer i all ära, men på Observatoriekullen är än i dag museets kvicksilvertermometrar i bruk. Det är nog lite tur eftersom den automatiska temperaturmätaren har råkat gå sönder vid SvD:s besök.

Mätserierna från 1756 får inte brytas. En gammaldags rutin slår fast att Stockholm denna dag är 18 grader varmt.