När Alexander Solzjenitsyns korta roman En dag i Ivan Denisovitjs liv publicerades i Sovjetunionen 1962 - Rolf Berners svenska översättning kom redan året efter - väckte den omedelbart ett enormt intresse. Ty här berättade en författare som själv hade smärtsam erfarenhet av den sovjetiska "rättvisan" nästan chockartat öppet om en fånges liv i Gulag, det väldiga lägersystem som han senare grundligt skulle dokumentera. Den marxistiske filosofen György Lukács, emellanåt en ganska intressant litteraturforskare och -teoretiker men också en servil kommunistisk lakej och dogmatiker, hyllade boken som en ny sorts realism, med, som jag minns, rätt skruvade argument som mest av allt gick ut på att få in Solzjenitsyn i sin omhuldade realismteori. Frågan är emellertid om Lukács och andra kommunister skulle ha lovordat romanen om inte Chrustjov och därmed (då) partiet gjort det. Den sovjetiske ledaren såg Solzjenitsyns berättelse som ett led i sin måttliga reformplan - "tövädret" - och som en del av uppgörelsen med
Stalins förbrytelser och de "misstag" som begåtts.

I min ungdom läste jag "En dag i Ivan Denisovitjs liv" med viss likgiltighet, måste jag erkänna. Inte för att stoffet var ointressant (men för all del, jag var tämligen röd på den tiden, och i mina kretsar försvarades Stalin), utan för att jag hade börjat snöa in på de mest avancerade modernistiska skapelserna, med Joyce i spetsen.
Men jag läste om boken för en femton år sedan och nu på nytt. Och har jag inte insett det förr så är det sannerligen dags - vilket mästerverk är inte denna debutroman! Inte för att den är formellt nyskapande, även om formen inte är ointressant. Här finns till exempel en traditionell allvetande berättare som går ut och in ur människors medvetanden.
Nej, det som slår mig är i stället, fast jag inte är ryskkunnig, tonfallet. Solzjenitsyn, vilken som bekant snart skulle bli en nagel i ögat på de sovjetiska makthavarna, liksom talar blitt till läsaren, återhållsamt, nästan milt och ömsint, nästan som om han skildrar ung och spröd
förälskelse. Fast i detta blida - och det gör texten så mycket mer verkningsfull - glöder som undertext en helig vrede över detta sataniska system, en vrede som visar sig emellanåt som små subtila ironier.

Det är verkligen en enkel och stram berättelse, den om den 40-årige Ivan Denisovitj Sjuchov som dömts till tio års straffarbete för "fosterlandsförräderi" - han hade i en hopplös situation tvingats kapitulera inför tyskarnas övermakt. Detta var ett öde som drabbade tusen och åter tusen ryska soldater. Ivan Denisovitj kunde egentligen skatta sig lycklig över att han inte avrättades.
Nu är han därute på tundran i lägret i sträng kyla, bonden och hantverkaren, som visar sig vara en duktig murare i ett av de många slavarbetsprojekten. Vi följer honom under denna enda dag tillsammans med de andra fångarna och vakter och befäl. Vi följer arbetet, de usla måltiderna på vattnig "soppa" och stenhårt bröd, längtan efter tobak och efter frun och barnen därhemma, slitet, den tidiga reveljen, rädslan, fånglivets
och fångarnas pendlande mellan solidaritet och ibland svekfull rivalitet sinsemellan. Här finns alla sorter, naturligtvis också en fixare av det slag som alltid tycks finnas i lägerskildringar:

Caesar är förmögen, får paket två gånger i månaden, har mutat alla som behöver mutas och arbetar nu, sedan han lyckats simulera vrickad, på kontoret som hjälp åt ackordsättaren.

Ivan Denisovitj får inga paket; han har sagt åt sin hustru att i stället lägga de minst sagt knappa resurserna på barnen. Ändå svider det i hjärtat när han ser de andra få sina paket.
Paket och paket. I en av de mest hjärtskärande scenerna beskrivs (och framgår faktiskt än tydligare i filmatiseringen) hur allt man fått, tobak, korv, sylt, grönsaker, hälls ned till en enda vämjelig röra i en tygpåse. Ty förpackningarna får man inte behålla.
Allt handlar om att överleva och även i denna lägerskildring visas hur systemet skall fungera genom metoden söndra och härska. Arbetslaget, heter det, är inte tillkommet för att cheferna skall kunna
driva på fångarna, utan för att fångarna skall driva på varandra. Och ändå, ibland, den svaga gnistan av solidaritet, människa till människa.
Men det är slutraderna som är de mest mästerliga; de faller tungt ned som en stor sten i läsarens bröst. Lägg märke till kombinationen av återhållsamhet och en underliggande ironi och vrede som inte kan annat än drabba. Ty denna enda dag som är en av tusentals den slutar så här:

Sjuchov somnade in fullt nöjd. I dag har han haft en riktig turdag: han har inte åkt i buren, laget har inte kommenderats till Sotsbytgorodok, till middag har han ätit gröt, laget har klarat dagsverket fint, väggen har han murat och gjort det med glädje, han åkte inte fast med sågbladet vid visiteringen, på kvällen har han tjänat lite extra på Caesar och köpt tobak. Och han har inte insjuknat, lyckats hålla sig uppe.
En dag har gått, inget har förmörkat den, nästan en lycklig dag.
Från början till slutet räknade hans strafftid 3 653 sådana dagar.
De tre ojämna dagarna kom sig av
skottåren...

Om det förhoppningsvis blir en statlig informationskampanj i Sverige även om kommunismens brott borde denna roman delas ut i skolorna, och varför inte till vänsterpartiet och Ung vänster. Här finns den balans och den djupa insikt i människors öde som aldrig några högröstade propagandafraser kan överträffa.