Intervjutiden har tagit slut och jag undrar om jag kan få en fråga till. Oumou Sangaré skrattar till, på en ledning från Mali som är så där gammaldags sprakig som telefonledningar nästan aldrig är längre, och säger:

–Man måste vara bestämd mot journalister, annars kan tiden lätt dra iväg.

Det finns flera berättelser i omlopp just om hur bestämd, eller kanske snarare brutal, Oumou Sangaré kan vara. I en plöjer hon ner grödorna för en bonde som blivit lurad att köpa samma mark som henne. Jag vet inte om den är sann och jag vågar inte fråga.

Men hon är inte bara en affärskvinna med hårda nypor, som säljer ris och bilar i eget namn (när jag nämner de grenarna förklarar hon med emfas att det inte bara är ris och bilar hon ägnar sig åt, utan även hotell och flera andra verksamheter). Hon är också Malis största sångerska och en pionjär vad det gäller att behandla socialt känsliga frågor i musik. Som kvinnans frigörelse.

–I min hemregion Wassoulou har kvinnorna en stark ställning, så där är det inte så konstigt att sjunga om sådant. Men i Bamako (Malis huvudstad) blev folk väldigt förvånade av att jag gjorde det, och i synnerhet offentligt. Det var inget man brukade göra.

Hennes ursprung återspeglas också i musiken. Wassouloukulturen är känd för sin kraftigt rytmiska jägarmusik och en rad egna instrument. Wassouloumusiken är också en av de stilar som pekats ut som intressant i jakten på det afrikanska ursprunget till amerikansk blues. Oumou Sangaré tycker att den historieskrivningen verkar rimlig.

–Musiken är mycket dansant. Man kan också hitta många drag från den i amerikansk musik. Inte i pop kanske, men både jazz och blues har mycket gemensamt med den. Och då talar jag framför allt om rytmen. Men även i afrikanska stilar som afrobeat finns det wassoulourytm.

Det var genom de sambanden som banjomästaren Béla Fleck från USA träffade Oumou Sangaré. 2005 höll han på med en dokumentärfilm om banjons rötter, Throw down your heart, och den tog honom till södra Mali. För precis som med bluesen finns det en teori om att det är just ifrån Wassoulou som banjon härstammar.

–Det är kamele n’goni man menar då, den är som banjon på flera sätt, men den är helt manuellt tillverkad, i en mycket avancerad process. När han var här sökte han upp mig och han var verkligen intresserad av musiken och av Mali. Vi spelade ihop och sedan följde jag med på en turné i USA.

När Béla Fleck sedan skulle spela in en skiva som byggde på filmprojektet medverkade Oumou Sangaré på två låtar. Samarbetet beskriver hon som mycket enkelt.

–Han spelar banjo och jag sjunger, det är allt. Men det är i blandningen och det musikaliska utbytet som det sker något. Och Béla Fleck är världens bästa banjospelare, han spelar helt underbart.

Jag får den där extrafrågan och undrar vad hon tror om situationen i Mali nu, efter statskuppen i söder och när tuaregrebeller och sedan islamister tagit över den norra hälften.

–Jag har fortfarande stort hopp för landet, men det är viktigt att det blir fred i hela Mali. Och det är det enda jag sjunger om nu. Jag brukade sjunga om kvinnans frigörelse, men nu handlar allt om freden.