Yves Saint Laurent är utan tvivel modehistoriens mest banbrytande och kompletta formgivare – något som Petit Palais retrospektiv i Paris verkligen bevisar. Så trots att man måste köa i flera timmar för att komma in och se alla höjdpunkter från modeskaparens sagolika karriär – 300 outfits, skisser, fotografier och filmer – är det väl värt besväret.

Utställningen är uppdelad i två huvuddelar. Först Saint Laurents 60-tal – då han skapar en helt ny garderob för moderna, självständiga kvinnor genom att redesigna typiska herrplagg som till exempel skepparkavajen.

Den andra delen är betydligt mer färgstark med plagg inspirerade av modeskaparens påhittade resor och favoritkonstnärer, som Piet Mondrian.

Saint Laurents karriär började redan 1955 hos Christian Dior som två år senare drabbas av en hjärtattack. Innan han dör utser dock Dior sin blyge 21-årige assistent till ledare för världens största modehus – ett företag som då stod för fem procent av Frank- rikes exportintäkter. Saint Laurents första egna kollektion blev följaktligen en mycket försiktig uppdatering av Diors berömda timglassilhuett (New look).

Men Yves Saint Laurent hade betydligt vassare saker på gång. 1960 presenterade han sin beatnikkollektion – som bland annat innehöll en pälskantad motor- cykeljacka inspirerad av Marlon Brandos dito i filmen Vild ungdom från 1953. Kollektionen blev en total flopp. Diors högborgerliga kunder vägrade helt enkelt att befatta sig med plaggen vilka man förknippade med de uppkäftiga ungdomar som hängde i Paris studentkvarter. Ett faktum som gjorde att modeskaparen fick sparken.

Istället öppnade Yves Saint Laurent eget och 1962 presenterade han sitt första redesignade herrplagg anpassad till kvinnokroppen. Efter skepparkavajen kom en rad plagg som byggde på samma idé. De mest berömda exemplen är trenchcoaten (1962) smokingen och safarijackan (1966) samt den kritstrecksrandiga kostymen (1967). I en katalogtext menar Pierre Bergé helt korrekt att ”Chanel befriade kvinnorna men Saint Laurent gav dem makt”.

Den här delen (The Gender revolution) avslutas med en ingående titt i skådespelaren Catherine Deneuves garderob. En av de kvinnor som förkroppsligade Saint Laurents modevision under 60-talet. Huvudnumret i Deneuves klädkammare är den enkla, svarta YSL-klänning med vita manschetter som hon bar i den skandalomsusade filmen Belle de jour av Luis Buñuel 1967.

Efter djupdykningen i Deneuves garderob presenteras Saint Laurents färgstarkare sida. Avdelningen inleds med modeskaparens 40-talsinspirerade skandalkollektion från 1971 som numer är legendarisk – ett slags tidig postmodernism där han återanvänder ur designhistorien. Men trots att andra modeskapare – till exempel Biba i London – arbetade med en liknande retrolook blev kollektionen fullständigt sågad av pressen.

En enhällig kritikerkår menade att plaggen var fula och vulgära samt att modellerna påminde om de prostituerade som betjänade tyskarna på Rue Saint-Denis under kriget. Hårt spacklade damer iförda tajta jerseyklänningar, billiga pälsar och platåskor. I själva verket var modeskaparen mest inspirerad av Andy Warhols transvestiter som till exempel Candy Darling.

Yves Saint Laurents problem var helt enkelt att han var långt före sin tid – redan 1967 presenterade han sin första påhittade resa: Afrikakollektionen inspirerad av Bambarafolkets kläder. Detta blev starten på en rad kollektioner som byggde exotisk folklore bortom den västerländska modernismen. Ett slags globalt perspektiv som skulle slå igenom i modevärlden långt senare.

Men Saint Laurent reste aldrig på riktigt – förutom till sitt sommarställe i Marocko. Istället lät han sig uppfyllas av böcker om bland annat Indien och Kina. En av hans mest framgångsrika resor var den ryska kollektionen 1976 – influerad av Sergej Diaghilevs ryska baletten. En orgie i antimodernistiska ornament, guldbroderier och ryska pälsmössor som banade väg för det överdådiga 80-talet.

1965 presenterade Yves Saint Laurent sin legendariska Mondrian-klänning – ett slags dialog med konstnären i fråga som resulterade i en kort, supergrafisk popklännig. Men Saint Laurent var ingen renlärig minimalist utan betydligt bredare än så. Under 80-talet hyllade han både Vincent van Gogh (solrosor) och Jean Cocteau – med en rosa, guldbroderad sidenjacka som påminner om Elsa Schiaparellis berömda cape från 1938.

Utställningen på Petit Palais – som är den första heltäckande genomgången av Saint Laurents verk sedan hans död 2008 – förklarar verkligen storheten i mästarens gärning. Han var den enda modeskaparen som behärskade allt, från extrem minimalism till de extravaganta färg- och formexperimenten.

Kopplingen till Chanels kvinnobefriande funktionalism är ju uppenbar men Yves Saint Laurent är även den enda rättmätiga arvtagaren till en annan av modehistoriens största portal- figurer: Elsa Schiaparelli och hennes färgsprakande glamour inspirerad av modern konst. Det totala modegeniet med andra ord – det är bara att ställa sig i kön.