Anders Sigrell, 47, som i oktober formellt installerades som retorikprofessor i Lund – för övrigt den förste på 200 år – är inte ensam i sin bedömning. Steve Schmidt, den förlorande kandidaten John McCains chefsstrateg, kallar i gårdagens New York Times den blivande presidenten för en ”once-in-a-generation orator”. En orator – vältalare enligt Svenska Akademiens ordlista – vars like det bara dyker upp en utav per generation, inget mindre än det. Ordets latinska rötter är uppenbara. Mer än 1500 år efter antikens slut fortsätter retorik, ”konsten att använda språk konstruktivt” enligt Anders Sigrell, att spela en central roll i västerlandets politiska kultur.

–Den som skulle vilja lära sig klassisk retorik skulle gott och väl kunna studera Obamas tal.

De är oerhört genomarbetade, varenda mening är en stilfigur, konstaterar retorikprofessorn och radar, nej rabblar, upp dem i raskt takt: Tretal, parallellismer, stegringar, anaforer, antiteser, metaforer, retoriska frågor…

Vi tittar på segertalets inledande rader om alla de som utifrån olika förutsättningar röstat på honom; demokrater och republikaner, svarta och vita, sjuka och friska.

En variant på ”Alla ska med”, för att travestera socialdemokraternas slogan från den senaste svenska valkampanjen.

– Det är inte så konstigt. Retorikens viktigaste ord är vi. Vi-et fungerar som en lasso och drar in åhörarna i den gemenskap där påverkan kan ske.

”Jag var aldrig den mest sannolika kandidaten för ämbetet”, påminner Obama om.

– Han bygger upp hela sitt tal antitetiskt, i motsatspar, förklarar Anders Sigrell.

Just här är han inne på outsider–insider. Att han som osannolik kandidat kan förverkliga den amerikanska drömmen.

–Men det mest centrala i hans tal är de historiska referenserna. Genom dem blir han den som navigerar i det historiska landskapet. Obama för en dialog såväl med historien som med framtiden. Mycket medvetet alluderar han till historiska förgrundsgestalter, Abraham Lincoln och Martin Luther King.

Som retoriker finner Anders Sigrell det mycket intressant att Obama håller sina tal med enastående bravur. Vältaligheten ger budskapets en estetisk aspekt. Det är inte en slump att Obama använder rim och parallellismer, han spelar sitt instrument till fulländning.

–Kan det vara så att stilgreppen rentav underlättar det för oss att ta till oss en tanke?

Anders Sigrell lyfter särskilt fram den anslående bild som Obama målar upp 13 minuter in på det 17 minuter långa talet. Förändringens man berättar om 106-åriga Ann Nixon Cooper, född en generation efter slavtiden, som röstade i Atlanta.

–Här går Obama åter igen tillbaka till historien och kan sammanfläta den med framtiden.

Berättelsen om kvinnan är en konkretion, evidentia som det heter på retorikspråk. Eller ett case, som journalister säger, en person som levandegör ett abstrakt skeende.

–Meningen är att bilden blir så tydligt att vi tror oss kunna se den med våra egna ögon. Med hjälp av den här berättelsen tar han hem poängen att förändringen är möjlig, detta ”Yes, we can”.

En cyniker skulle kunna säga att vi har fått se och lyssna till det finaste som amerikansk pr-bransch kan uppbåda?

– Det är självklart att detta är det bästa. Man försöker konstruera ett så bra tal som möjligt. Men i den frågeställning du tar upp finns en föreställning om en motsättning mellan form och innehåll. Som retoriker förnekar jag bestämt detta.

– Risken finns med Obama att det är så himla väl bearbetat att man står och lyssnar på det som om det vore musik.