Marie Göranzons rollfigurer må vara kvinnor som frestar på sin omgivning, men man kan inte undgå att gripas av det djupt mänskliga hos dem. Hon ger dem skärpa och svärta med osminkad frihet – och humor. På onsdagskvällen fick hon Thaliapriset, utdelat efter föreställningen av En familj.

–Jag är jätteglad! Det är ett fint pris, säger Marie Göranzon när vi träffas i hennes hemlika loge på Dramaten, fylld av foton, tavlor och barnbarnens teckningar.

Hon delar den med maken Jan Malmsjö. Om några timmar ska de båda kasta sig in i Tracy Letts explosiva uppgörelse En familj, ett klassiskt drama i O’Neills anda om svek, incest och livslögner. Jan Malmsjö får som patriarken Beverly Weston efter en inledande monolog försvinna ur handlingen medan Marie Göranzon som hans pillerknarkande hustru Violet har ett tre timmars maratonlopp framför sig.

–Rollen kom direkt efter Höstsonaten och det är två helt olika kvinnotyper. Det kändes befriande och otroligt skönt eftersom Violet ingår i en familj, i ett sammanhang där man berättar en historia tillsammans med elva andra personer. Vi hjälper varandra, konstaterar Marie Göranzon.

Ingmar Bergmans kammardrama var mer utlämnande för henne. Stefan Larsson satte upp Höstsonaten på Stora scenen i en avskalad, teatral form.

–Det var kanske det allra svåraste jag har varit med om. Samtidigt var det skönt att göra det stort och icke-naturalistiskt, nästan som ett grekiskt drama, säger Marie Göranzon som gestaltade den framgångsrika konsertpianisten Charlotte.

Den centrala scenen är en lång uppgörelse med dottern Eva, spelad av Maria Bonnevie.

–Det var nästan skräckinjagande att hålla det uppe varje kväll. Fyllt av ångest och oerhört jobbigt. Men spännande.

En familj är mer lustbetonad, ett kraftprov av annat slag, säger hon. Publiken får ”skratta åt eländet”. De såriga relationerna mor–dotter förenar pjäserna.

–I Höstsonaten finns ingen försoning. Mamman har svikit barnen på ett egocentriskt och hänsynslöst sätt utan att förstå det. I En familj finns trots allt kärlek. Hur djävlig man än är så finns en värme i botten.

Det är Marie Göranzons tid nu. Hon toppar sig själv varje år, som Lena Endre uttryckt det.

–Det är väl en kombination av att få de rätta rollerna och ett förtroende. Det började med Ingrid Dahlberg. För mig betydde det oerhört mycket att få en kvinnlig chef som såg mig. Vi var i samma ålder. Tidigare var det mest män som lyftes fram. Det var kanske dags också. Jag var 55 år och fick spela Lång dags färd mot natt.

Den starka känslan att vara sedd fick Marie Göranzon att släppa på spärrarna. Även Marie-Louise Ekmans humoristiska pjäs Gäckanden blev en milstolpe. Rollen som vital pantertant skrevs direkt för Göranzon innan Ekman blev uppskattad Dramatenchef 2009.

–Jag älskade att spela den! Ingen tror att 85-åriga kvinnor har ett eget liv, men hon var ju full av liv och fantasi. Jag märkte att männen i salongen hade vansinnigt roligt, de kände väl igen sina mödrar.

Marie Göranzon är i pensionsåldern men ser framåt, även om hon så småningom ”trippar ner” för att citera Violet. Om planerna går i lås ska hon 2012 spela Fru Ekdal i Ingmar Bergmans epos Fanny och Alexander. Återigen i regi av Stefan Larsson, som Göranzon prisar för både experimentlust och lyhördhet.

–Om man ska lämna ut sig rejält på en scen så måste man ha en regissör som kan ta emot en när man faller baklänges. Annars låser man sig. Stefan är oerhört bra på att fånga upp när man öppnar sig. Då vågar man mer.

Hon talar om att skådespelarens utveckling ofta går ryckvis. Transportsträckor varvas med perioder då saker lossnar.

–Regissören Alf Sjöberg talade om ”Lisa på bänken och Stina i stöten”. De flesta är ju otåliga och vill inte hamna på bänken. Men där kan man samla kunskap även om man inte ser det just då. Inga år är ointressanta om man har talang och arbetar hårt med sig själv. Teaterjobbet skiljer sig från filmen. Du kan aldrig ställa vem som helst på en scen och få det att se bra ut. Scenen är avslöjande – den är magisk men livsfarlig.

Själv var hon tidigt både lockad och avskräckt av skådespelaryrket. På flickläroverket i hemstaden Linköping fanns en teaterintresserad rektor som rådde henne att välja teaterbanan.

–Jag både ville och inte ville, för jag hade tillräckligt med fantasi för att förstå att det var ett jobbigt liv. Men rektorn hade sådan betydelse i mitt liv så jag kunde inte motstå frestelsen.

Den ledde till Dramatens elevskola. Marie Göranzon har erfarenhet med spännvidd från Per Verner-Carlssons 60-talsexperiment till klassiker och nyskrivet av Lars Norén och Kristina Lugn.

Tre personliga råd har hon burit med sig. Det första kom från hennes musikaliske pappa, en skicklig trumpetare. Unga Marie hade sett Den starkare med Gunnel Broström och Ulla Sjöblom på tv, lärde sig texten och spelade upp en bit för sina föräldrar.

–Mamma tyckte allt jag gjorde var fantastiskt. Pappa sa: ”Nej, jag tyckte inte det var bra. Du låter ju som Gunnel Broström.” Ja? sa jag, som trodde att höjden av skådespeleri var att låta så lik någon annan som möjligt. Det tog 25 år innan jag förstod vad pappa menade.

Göranzon är bra på att härma; hon fångar den legendariske Bengt Ekeroth som rökande och stammande av iver rådde:

–Om nån jävla idiot till regissör säger att du är för långsam så stämmer inte det, för det kan du aldrig bli. Du är så snabb, dra ner tempot.

Maximteatern var ännu en skola. Två år i en Neil Simon-komedi med vana komedirävar satte spår.

–Jag hade aldrig spelat lättare komedi förut och tyckte det var jätteroligt men förstod inte varför publiken skrattade åt mig. ”Skit i det du, spela på bara”, sa regissören Lars Amble. Och tillade: ”Jag ska ge dig ett enda gott råd: Var inte rädd för att släppa fram dig själv. Bjud lite på Marie Göranzon också.”

Efter fars på Vasan spelade hon Dödsdansen i regi av Lars Norén.

–Då märkte jag vilken nytta jag haft av komedin. Jag kunde attackera replikerna på ett annat sätt, med en lätthet.

Hon sörjer över att privatteatrarna som finns kvar inte längre spelar välskrivna komedier eller revyer med politisk udd. På 90-talet blev hon tillfrågad om att ta över Vasan i tre år, men hon avböjde.

–Jag var för insyltad via familjen. Men jag skulle aldrig vara en bra chef. Jag är jättebra i opposition men har svårt att ta det stora, övergripande ansvaret. Jag är helt enkelt lite feg i botten.