Marianne Fredriksson var i sin första karriär en av de stora förnyarna i svensk press. Sedan blev hon en nyskapande och älskad romanförfattare med jätteupplagor.

Marianne Fredriksson var göteborgska i märgen, uppvuxen i klassmedveten arbetarmiljö. På kvällstidningen GT blev den rödhåriga, skärpta och läsbegåvade flickan journalist. Ryktet om en orädd och initiativrik nyhetsreporter nådde Stockholm. När Åhlén & Åkerlund 1962 skulle rycka upp specialtidningen Allt i hemmet rekryterades Marianne Fredriksson till arbetet på att inreda folkhemmet med en säljande blandning av konsumentupplysning, gör-det-själv, och lagom flärd.

Smaken är inte god och dålig, hävdade hon. Men den kan vara mer eller mindre tränad. Hennes var tränad. Hon visste också vad som var nyheter, och vad som sålde. Därför kunde hon skapa Vi föräldrar, som levde högt på intresset för babyföräldrars osäkerhet om förlossningar, amning och alla nya prylar.

Men samtidigt förmedlade Marianne Fredriksson den senaste barn- och vuxenpsykologin. Och sexologin, hon bjöd in danskarna Inge och Sten Hegeler till de svenska soffhörnen. Och så blev det Svenska Dagbladet, som Buster von Platen 1974 skulle ge ett nytt liv.

Till den uppgiften ville han ha med sig Marianne. Då tyckte hon, den forna kvällstidningsreportern, att nyhetsjournalistik var det tråkigaste som fanns. Eftersom den inte utvecklats sedan hon jobbade med den. Hon ville ha utveckling, och på Idagsidan som hon skapade fångade hon in en annan sorts nyheter, de breda och djupa strömmarna.

Dessutom presenterade med hennes eget tonfall, ett nytt tilltal, dittills okänt i dagstidningarna. Det Marianne Fredriksson gjorde på Idagsidan i Svenska Dagbladet under drygt 15 år fick inga direkta efterföljare. Men den påverkade ändå på bred front. Dagens journalistik om känslor, psyke och människor, ofta med kvinnliga förtecken, skulle inte ha funnits om inte Idagsidan varit isbrytare i den tidens manliga nyhetsvärld. Men hon fick kämpa hårt för framgången.

I privata samtal kunde hon ibland verka lågmäld och eftertänksam. Men när hon tänkt efter visste hon vad hon ville och styrde med fast hand. Tills hon ibland tänkte om, en gång till. Marianne Fredriksson var levande, intensiv. Hon gjorde det roligt att jobba. Hon tog fram medarbetarnas bästa sidor, fick dem att tro på sig själva och känna sig begåvade. Hon var lyhörd för trenden i tiden.

Men hon bestämde också vilken av trenderna man skulle lyssna på. Intresset för psykologi ledde vidare till personlighetsutveckling och mystik, i amerikanskt västerländsk tappning. Men det kom som en överraskning för oss på tidningen, och för henne själv, när hon började skriva romaner.

Hon sade att den första berättelsen, Evas bok, bara kom till henne under meditation. Också när hon blev proffsigare som romanförfattare beskrev hon sitt skrivande som en intuitiv och mycket ömtålig process som hon inte kunde redigera särskilt mycket i efterhand. Det litterära etablissemanget uppskattade henne sällan. Men hundratusentals läsare fängslades och påverkades.

Marianne var alltid ganska blyg. Utanför den lilla gruppen, vänkretsen, arbetskamraterna, tycktes hon inte känna sig väl till mods. Uppmärksamheten som följde med författarberömmelsen gjorde henne allt skyggare. När hon framträdde på bokmässor och andra evenemang övertygade hon som stor estradör – men det krävde en nästan outhärdlig självövervinnelse.

En av romanerna, Simon och ekarna, utspelas i Göteborg och blev också en bejublad föreställning på Folkteatern där. I den berättelsen knöts trådarna i Marianne Fredrikssons liv samman. Intresset för utvecklingens psykologi, myterna från Tvåflodslandet, människorna i folkhemmet och naturen i hennes barndomsland där Älven möter Västerhavet.