Marian Keyes blev i början ordentligt nerskriven för sina romaner. Nu har hon sålt 15 miljoner böcker men brukar ilbland dansa en krigsdans hemma när hon ser en recension i tidningen av sina forna belackare.
När Marian Keyes besöker Sverige i två dagar är hon sprudlande glad. Mycket för att hon älskar att prata om sina böcker och sig själv, allt från sin alkoholism och humorns betydelse. Men också för att hon sålt 15 miljoner böcker varav en miljon i Sverige, vilket är betydligt mer än i sitt hemland Irland, där det ”bara” gått åt 600000 böcker.
–Där är jag ingen hjälte. Irländare är väldigt demokratiska så ingen ska vara bättre än någon annan. Det är häpnadsväckande att jag nu är översatt till 32 språk men det visar bara att människor är mer lika än vi vill erkänna, säger Marian Keyes medan hon äter sin lunchsallad.
När jag säger något positivt om hennes böcker går hon upp i falsett och säger upprepande ”That is so nice! Thank you very much!”
–Trots att det gått så bra blir jag fortfarande lika glad för beröm nej, ännu gladare nu faktiskt.
Du skojar?
–Nej, för jag har alltid den där känslan att det här inte kommer att fortsätta. Jag hade låga förväntningar i början. Det har jag haft sedan den dag jag föddes, säger Marian Keyes på sitt typiskt självironiska sätt.
Hon började skriva när hon var 30 år, slog igenom med Vattenmelonen 1995 och inledningen på romanen är typiskt för hennes sätt att omedelbart fånga läsaren: ”Femtonde februari är ett mycket speciellt datum för mig. Det var då jag födde mitt första barn. Samma datum lämnade min make mig. Eftersom han var närvarande vid förlossningen kan jag inte annat än förmoda att dessa två händelser inte helt saknade samband.”
I romanerna brottas kvinnorna ständigt med ett sviktande självförtroende och matsug. Med åren har ämnesvalen blivit mer och mer allvarliga och den nya boken Är det någon där? handlar om död och förlust medan nästa tar upp kvinnomisshandel.
–Jag planerar till och med boken efter den som ska handla om våldtäkt. Numera kallar jag mig en feministisk författare men fortfarande är jag en historieberättare och inte en politiker. Dessutom kommer humorn finnas kvar.
Marian Keys förknippades redan från början med chick lit-genren tillsammans med Helen Fieldings Bridget Jones-böcker. I början var hon inte så förtjust över den negativa uppmärksamheten,
–Nej, det var ett föraktfullt sätt att avfärda tjejämnen, ”silly little girls reading silly little books”. Nu ser jag genren som en postfeministisk litteratur som skildrar förvirringen som drabbade kvinnor på 90-talet när vi fick veta att vi var jämlika fast vi visste att så var inte alls fallet. Kvinnor som rackar ner på genren kallar jag för kollaboratörer, de vill verka duktiga och vara som män.
Varför kämpar hjältinnorna i dina böcker i 500 sidor för att inte bli ihop med den man som läsarna vet att de till slut kommer att gifta sig med?
–Det är som sagor även om miljön och kontexten är viktigast. Kvinnorna ligger i krig med sina kroppar och mot mat. Plus att de alltid har skitjobb i chick lit. Det är som en återberättelse av Törnrosa där den goda mannen finns, men hon absolut vill ha den onda. Det är de historierna små flickor växer upp med. Vi ska hitta vår prins.
Romanen Är det någon där? handlar om Anna Walsh som jobbar som pr-agent på kosmetikaföretaget Candy Grrrl, som säljer produkter som Multiple Orgasm-läppstift. En bilolycka gör att hon blir änka och därmed kommer favoritämnen som depressioner och drogberoende in i handlingen. I verkliga livet är Marian Keyes nykter alkoholist. När hon var 29 år försökte hon ta livet av sig, hamnade på ett behandlingshem i sex veckor och har inte rört spriten sedan dess.
–Jag vill fortfarande fly från mina problem och det är väl därför jag går 3-4 gånger i veckan till Anonyma Alkoholister.
Har du ersatt alkoholen med något?
–Socker, väskor och skor i början. Nu arbetar jag hårt, mediterar och joggar istället. Mitt liv är boring, skrattar hon.
