Nu var stunden inne.

Athens krigare, de fler än 10 000 hopliterna, ställde upp sig för strid. De var fria män, med egna vapen. Det skramlade och rasslade då hopliternas slavar spände fast sina herrars bröstplåtar och benskenor. Därefter grep hopliterna sina korta svärd, spjuten och de tunga sköldarna.

När alla kommit på plats bildade de en drygt kilometer lång mur av tätt packade soldater, sköld vid sköld. Bakom det främsta ledet av bepansrade män stod en ny rad av bronssköldar och bakom den ännu en rad, och sedan ännu en. Med ansiktsskydden uppfällda väntade athenarna på order att anfalla.

Då solens första strålar lyste upp bergen bakom hopliterna offrade generalerna till gudarna, tecknen var goda. Ändå fanns oron och fruktan där, för aldrig hade athenarna mött en större fara. I fem dagar hade de väntat på den överlägsna persiska invasionsarméns attack, men nu skulle de själva gå till anfall.

40 000 barbarer

Bara någon kilometer från hopliterna brann eldarna i fiendens läger. Där rörde sig långt över 40 000 barbarer i färggranna kläder och märkliga mössor och hattar. Där fanns perser och meder blandade med folk från hela det persiska imperiet, även tvångsinskrivna greker. Där fanns bågskyttar och stenslungare. Där fanns hästdragna stridsvagnar och över tusen hästar i det fruktade tunga kavalleriet lett av kung Darius brorson, och nere vid stranden hundratals meter österut låg persernas 300 fartyg.

Perserna hade stigit i land med den självsäkerhet som utmärker en armé som aldrig blivit besegrad. Under våren 490 f Kr hade stad efter stad fallit i östra Grekland. Tempel hade rivits, bostäder förstörts, människor dödats och de som överlevt hade sänts som slavar österut. Dessutom hade tusentals greker flytt västerut.

Ingen kunde stå emot Darius, perserkungen som styrde över världens största imperium – från dagens Libyen över hela Mellanöstern ända bort till nuvarande Pakistan.

Var tvungen att hämnas

Nu var det Athens tur. Först hade persiska diplomater kommit med det vanliga kravet: ”Ge Darius Athens jord och vatten”, symbolen för underkastelse. Athenarna hade svarat med att kasta sändebuden först i en djup ravin för att hämta jord, sedan i en brunn vid Akropolis för att hämta vatten. Darius var tvungen att hämnas denna skymf.

Athenarna visste att allt stod på spel. Deras nya demokrati, deras liv – allt.

Sentida forskare har gjort samma bedömning: om perserna segrat vid Marathon hade de troligen jämnat Athen med marken och i så fall hade den kulturella och politiska blomstringsperioden i staden kvävts i sin linda. Då hade begrepp som ”Europa”, ”västerländsk kultur” och ”demokrati” kanske inte funnits i dag, eller åtminstone sett helt annorlunda ut.

Där någonstans i den fientliga armén fanns också Hippias, Athens avsatte envåldshärskare, som flytt till perserna och nu lett den persiska armen till hans egna barndomsmarker i Attika nära Marathon, drygt fyra mil från Athen. Athenarna väntade på hjälp från Sparta, men spartanerna kunde inte vara framme än på några dagar. Athenarnas enda förstärkning var tusen hopliter från grannstaden Plataiai.

Väntade på revolt

Natten mot den 17 september (eller möjligen den 12 augusti, meningarna bland historikerna går isär om vilket datum slaget egentligen utkämpades) kom grekiska avhoppare och berättade att en stor del av den persiska armén höll på att gå ombord på sina fartyg för att segla mot Athen. Resten av perserna stannade vid Marathon för att uppehålla athenarna.

Perserna hade väntat på att Hippias anhängare inne i Athen skulle göra revolt och öppna stadsportarna, men eftersom det inte skedde bestämde de sig för detta drag.

De grekiska generalernas samlades för en snabb överläggning och omröstning. Nu eller aldrig. Grekerna insåg att de måste gå till anfall innan den persiska flottan nådde hamnen utanför Athen. Med en rösts övervikt fattades beslutet under natten före slaget: Vi attackerar.

En av athenarnas främsta anförare hette Miltiades. Det var troligen han som gav ordern: Anfall! Trumpetsignalerna smattrade, flöjterna pep och med ett rassel fällde hopliterna ner ansiktsskydden på hjälmarna. De lutade sina två meter långa, järnskodda spjut mot sina axlar och lyfte sköldarna. Nu fanns det ingen återvändo.

Hopliterna pressade sig framåt – en tätt packad massa av manskroppar, brons, trä och läder. De som skakade av skräck kände kraften från dem som gick vid sidan och från dem som kom tätt bakom. De var grannar, bröder och släktingar. De kom från samma byar.

Ansiktsskydden dolde sikten, som blev ännu sämre då tusentals fötter stampade damm ur jorden. Svetten rann i pannan och sved i ögonen då athenarna såg hur fiendens bågskyttar sträckte sig efter sina pilar och stenslungarna greppade sina stenar. Perserna flinade, ja de skrattade. Här kom athenarna springande, utan bågskyttar, nästan utan ryttare. Det är självmord!

Då det var ungefär 150 meter kvar kom de första pilarna flygande. Athenarna höjde sina sköldar och ökade takten till språngmarsch. Ett svart moln av pilar slog ner över sköldar och hjälmar, träffade halsar och lår, men leden av springande soldater fortsatte framåt, mullret ökade till ett dån.

Perserna insåg att den framåtrusande muren av sköldar och spjut inte gick att stoppa med pilar, avståndet minskade för varje sekund. Skramlet från sköldar och spjut blev allt högre och övergick i athenarnas fasansfulla stridsyl som blandades med persernas vrål av skräck då athenarna var över dem och sköldar slog mot sköldar.

Attack från tre håll

Perserna var varken vana vid eller utrustade för strid man mot man. Ändå stod den persiska centern, eliten, väl emot. Men flankerna vek sig och soldaterna började fly mot stranden och fartygen där. Då riktade de grekiska flankerna sitt anfall mot persernas center, som nu anfölls från tre håll samtidigt. Det blev för mycket för de persiska elitsoldaterna. Även de slängde sina sköldar och började springa mot stranden, förföljda av grekerna.

Striden vid strandkanten blev lång och blodig. Hundratals perser flydde mot en träskmark i närheten, men där fann de ingen räddning. De drunknade eller stacks ner av grekerna. Panikslagna perser försökte ta sig ombord på fartygen, grekerna förföljde. Många av persernas fartyg erövrades, flera sattes i brand – men långt över hundra lyckades fly ut på havet.

Marscherade tillbaka

Segern var vunnen, men den var ingenting värd om perserflottan hann fram till Athens hamnstad före grekernas armé. Då ännu tusentals dödade och sårade soldater låg kvar på slagfältet marscherade därför hopliterna i ilfart de 42 kilometrarna tillbaka till Athen och hamnstaden Faleron. Det är den marschen som i dag lever kvar i världens alla maratonlopp.

Enligt en myt som skapades flera hundra år efter striden ska en enda grek ha sprungit till staden där han påstås ha utropat ”Var hälsade! Vi har segrat!”och sedan föll död ner. Verklighetens löpare hette Feidippides, i alla fall om man ska tro antika källor, och sprang mycket längre än ett maraton. Då den persiska invasionsarmén dök upp tog han sig den 24 mil långa vägen från Athen till Sparta – och tillbaka igen! – för att be krigarna i Sparta om hjälp.

Av religiösa skäl kunde dock Spartas armé inte ge sig av omedelbart, månen måste stå rätt. Därför kom spartanerna för sent till slaget vid Marathon. Modern forskning menar alltså att det var hela den grekiska armén som sprang det första maratonloppet, inte en enda budbärare. Och det får väl sägas vara en makalös bedrift, med tanke på att de sprang iförda sina tunga rustningar, trötta efter att precis ha utkämpat ett blodigt slag.

När den persiska flottans segel siktades vid Faleron på kvällen, några timmar efter drabbningen vid Marathon, var hopliterna på plats. Perserna blev otroligt överraskade över att få se athenarna samlade på stranden där de hade tänkt landstiga. Hur hade de hunnit dit?

Perserna betraktade det hela som ett dåligt omen och tvekade länge innan de hissade segel och återvände österut, för att inte återvända förrän om tio år och då mot nya nederlag. Den besvikne förrädaren Hippias avled under seglatsen tillbaka till perserriket.

Begravda i tre högar

De äldsta historiska källorna hävdar att 6 400 perser skulle ha stupat mot bara 192 athenare. Förmodligen är siffrorna friserade åt bägge hållen, men faktum är att athenarna lät 
begrava de stupade i tre högar: en 
för de 192 athenare vars namn ristades på det monument som restes på platsen, en hög för fallna fiender och en tredje för hopliternas slavar.