Stora katalanska självständighetsflaggor vajar längs husfasaderna runt torget framför stadshuset. När nationalsången startar höjs knytnävar i den varma sensommarkvällen samtidigt som en banderoll vecklas ut: ”Tre hundra år av ockupation och motstånd.”

Kataloniens nationaldagsfirande sammanfaller med en av årets viktigaste kraftmätningar i Valls. Här har klubbarna Colla Vella och Colla Jove i två sekel duellerat i konsten att komma så nära himlen som möjligt.

Iförda rosa respektive röda skjortor, vita byxor med rejäla svarta tygstycken lindade runt midjan, väntar medlemmarna, los castellers, på att kvällens övningar ska börja.

Klubbarna siktar på att bygga tre torn var. Minst ett av dem ska bli nio våningar högt. Antingen satsar man på ”pelare”, som skjuter rakt upp i luften med upp till sex personer stående på varandras axlar, eller konstruktioner med två–nio på varje plan. Det rör sig inte om någon regelrätt tävling, men när kvällen är över vet alla på torget vem som gjort bäst ifrån sig.

Plötsligt hörs korta kommandorop. Det virvlar till i trängseln nedanför borgmästarens balkong och sorlet övergår i koncentrerat småprat.

Ur myllret på Colla Vellas del av torget formas en plattform av tätt hoppackade kroppar och sammanflätade armar. Så fort den är klar är det dags för nästa gäng. Tiotals personer häver sig upp över ryggarna på sina kamrater och promenerar in mot basens mitt där de formar en ny våning.

Från och med nu är det ren klättring som gäller. Till sin hjälp har tornbyggarna tilliten till personerna nedanför, sin balans och varandras ryggtavlor.

Eftersom de som står i tornet inte kan se vad som händer dirigeras bygget av musiker; en liten orkester med trummor och gralles, en sorts flöjt.

När fjärde våningen är på plats tar barnen plats på scenen. De utgör de tre översta våningarna och är självklara hjältar i världen av mänskliga torn.

Tony García, nio, utstrålar koncentration och målmedvetenhet. Han är enxaneta sedan tre år tillbaka. Uppgiften är att få tornet godkänt genom att sträcka upp handen när han når toppen och sedan ta sig ner igen så fort som möjligt utan att det rasar.

Den stora svarta hjälmen gör att Tony ser ut som en liten ryttare när han ömsom hasar, ömsom klättrar sig upp mot toppen. En snabb vink ut över torget utlöser en våg av applåder men Tony fortsätter målmedvetet med uppdraget, att även ta sig ner utan att falla. Först när han klappas om av de vuxna på torget skiner han upp.

Klubbarna i Valls tillhör de bästa i Katalonien. Det är här konsten har sitt ursprung. Tornen kom till i början av 1800-talet när en religiös dans från Valencia långsamt antog en ny skepnad och övergick i allt högre och våghalsigare formationer.

Motorn har sedan starten varit den starka rivaliteten. Colla Vella kommer ursprungligen från den konservativa bondeklassen. Colla Jove har haft sin bas bland stadens hantverkare och ser sig själva som politiskt mer liberal och progressiv. Under århundradena har det i princip varit otänkbart att gifta sig över blockgränserna. På arbetsplatserna ligger man än i dag lågt med prat om tornen för att inte i onödan förstöra stämningen.

Numer har fiendskapen övergått i en nästan trivsam hatkärlek. Många har trots allt vänner på den andra sidan och om tycke skulle uppstå är det inte längre något problem. Men fortfarande händer det att smockor delas ut i villervallan på torget i Valls när adrenalinet pumpar som snabbast.

Skillnaderna mellan rivalerna eldas hela tiden på av gruppernas företrädare. De är oense om det mesta. Båda klubbarna gör anspråk på att vara den äldsta. De hänvisar till olika dokument, berättelser om hur de förfördelats av borgmästare och till politiska skillnader. Lotten att bringa klarhet i de historiska invecklingarna faller på de äldre.

– Rivaliteten mellan oss är sund, med några få undantag. Det som smärtar mig mest är att Colla Jove inte respekterar det förflutna. När vi 1964 hade chansen att få ett officiellt erkännande från kommunen lät vi bli eftersom Colla Jove tyckte det var orättvist. Men nu har de gått och fått ett torg uppkallat ­efter ett av sina torn, säger Juan Roca Ortega, som varit med länge.

Ett annat smärtsamt minne är från den period på 30-talet då rivalerna att tvingades slå sig ihop efter ett dekret från en borgmästare.

Men att den ena eller andra sidan skulle haft närmare kopplingar till Francoregimen, som ibland antyds, är nonsens menar Juan Roca Ortega:

– Ingen av klubbarna blev förtryckta. Och i Colla Vella är alla välkomna oavsett politiska åsikter eller tro.

Baren i Colla Vellas klubbhus är verksamhetens sociala hjärta. Självförtroendet efter kvällens uppvisning går inte att ta miste på. Morgondagens övningar i närliggande Montblanc ses mer som en lek än en utmaning.

Att tillbringa så mycket tid tillsammans ger en stark känsla av samhörighet. Alla, gamla och unga, har en funktion att fylla och integreras snabbt.

– Att bygga torn är att leva, jag njuter av varje ögonblick när jag står där axel mot axel med mina vänner. I början hade jag visserligen så ont att ingen fick röra mina axlar men här överträffar man hela tiden sig själv och nu känner jag ingenting längre, säger Joao Batisto, som varit med sedan han flyttade till Valls för två år sedan.

Joao beskriver lyriskt att han numera känner sig mer som en katalan än en brasilianare.

Han tillhör den senaste generationens immigranter som anslutit sig till klubben. På 60-talet skedde nyrekryteringarna bland de många andalusier som sökte sig norrut i jakten på arbete. Det starka nätverket är en viktig resurs för alla som är med. Arbetslösa får hjälp av de andra att hitta nya jobb och stora resurser läggs på barnen.

Tidigare var collan uteslutande en manlig gemenskap. Först på 80-talet öppnades den för kvinnor och fort­farande är det en lång väg kvar innan klubben når jämställdhet.

– Det har inte varit lätt, men vi har visat att vi egentligen är duktigare på att bygga torn, konstaterar Pilar Torrijos, en medelålders kvinna som räknar med att det blir bättre i takt med att den yngre generationen i toppen på tornen blir äldre.

Mitt i klungan av barn längst bak i bussen på väg till Montblanc sitter 16-åriga Maria Dalmau. Sedan hon startade som enxaneta för tio år sedan har mycket hänt.

– Då var det mest killar och allting som inte hade med tornen att göra kretsade kring fotboll. Nu är det annorlunda, säger hon.

Runt Maria studsar ett gäng barn, de yngsta bara fem år. Det hela för tankarna till ett fritids på utflykt. Skillnaden är att de här barnen snart befinner sig utan skyddsnät elva meter över marken. Och visst kan man vara rädd och nervös ibland, medger några av barnen motvilligt. Riskerna är inget favoritämne. Då är det roligare att prata om vilka torn som ska byggas under dagen.

– Vi gör ett sjuvåningstorn med fem på varje plan och visar var vi går för! säger sjuåriga Marta, lillasyster till Tony.

Nioåriga Sara Viñas slår ner blicken när hennes insatser kommer på tal. Hon fick bearbeta sina föräldrar i tre år innan de släppte upp henne, berättar vännerna medlidsamt.

Barnens roll i de mänskliga tornen är omstridd. Allvarliga olyckor är mycket sällsynta men i fjol hände de som inte får hända. Då omkom en tolvårig flicka från en klubb i Mataró, norr om Barcelona, efter ett huvudstupa fall ner i folkhavet.

Dödsolyckan utlöste en intensiv debatt och slutade med att samtliga klubbar i Katalonien införde hjälmar för barnen i de två översta våningarna. Kritikerna menade att barnen utsätts för livsfara av de vuxna.

I Valls är man medveten om riskerna men anser inte att de är större än i många sporter som engagerar unga. Samtidigt förnekar man inte att det är svårt att hitta lämpliga kandidater. Tidigare förekom det att föräldrar erbjöds gentjänster om det lät sina barn ställa upp. Ett nytt kylskåp, eller en genväg till en fast anställning.

Halvvägs upp i tornet kämpar Maria Valero, fem, för att få fäste med fötterna i knävecken på personen framför henne. Ett tag ser det ut som om hon ska falla, men snart sitter hon näst högst upp med blicken fixerad framför sig. Hennes föräldrar andas ut.

Det här är inte deras idé. För ett halvår sedan flyttade familjen till Valls från Barcelona och sedan dess är Maria som uppslukad av tornen.

– Ibland är det outhärdligt att se, men jag har inte hjärta att hindra henne. Där uppe måste hon lita på sig själv. Glädjen och självkänslan hon utstrålar är ovärderlig, säger mamma Rosa.

Maria kommer springande och meddelar att hon inte tänker följa med i bilen, det blir bussen med de andra. Hon kan inte erinra sig att det skulle varit några konstigheter med att ta sig upp.

– Jag gillar det, lyder den korta förklaring till varför hon är med.

Pappa Sergio rycker på axlarna.

– Vad kan vi göra? Det här är hennes passion.