Filmhösten, som igår presenterades på Svenska filminstitutet i Stockholm, bjuder både på spännande långfilmsdebutanter som Gabriela Pichler med Äta sova dö, Karzan Kader med Bekas och Mikael Marcimain med Call girl och internationellt kända regissörsnamn som Jan Troell och Lasse Hallström. Intresset för svensk film i världen är fortsatt stort.

–Vi ser redan nu att vi har en otroligt stark festivalhöst för svensk film och det betyder att de som inte är så breda publikfilmer kommer att nå väldigt många länder, säger Anna Serner, vd på Filminstitutet.

Men bland höstens svenska premiärer, där den absoluta majoriteten har fått produktionsstöd från Filminstitutet, är det mycket kvinnofattigt på regissörssidan. Endast dokumentären Palme, debutfilmen Äta sova dö och barnfilmen Liten skär och alla små brokiga har kvinnliga regissörer.

–Det är oacceptabelt, mitt enda budskap är att det inte får fortsätta att se ut så. Om några år måste vi ha en annan fördelning över tid, säger Anna Serner.

–Vi har inte fördelat stöden jämställt och det måste vi göra framåt. Men över tid har vi fördelat mer jämställt än vad hösten visar.

Enligt det nuvarande filmavtalet bör fördelningen av stöd mellan kvinnor och män på nyckelpositioner, regissör, manusförfattare och producent, vara minst 40/60. I det nya filmavtalet, som börjar gälla vid årsskiftet, skärps formuleringen till att ”stöden ska fördelas jämnt mellan kvinnor och män”.

Anna Serner menar dock att andelen kvinnliga regissörer bland höstens filmer, knappt 15 procent, inte motsvarar andelen kvinnor som får produktionsstöd.

–Det är inte våra beslut när filmerna får premiär. Men 2011 gav vi 40 procent stöd till kvinnliga regissörer, och min bedömning är att ganska många av dem får premiär nästa år, så 2013 torde se bättre ut. Men det räcker inte, säger hon.

Filminstitutet har presenterat en åtgärdsplattform för att få fram fler filmer av kvinnliga regissörer, däribland ett mentorsprogram och en nordisk filmportal.

FYRA REGISSÖRER OM SINA FILMER:

Jan Troell – Dom över död man

Vad fångade dig i historien om Torgny Segerstedt, chefredaktören som med sin penna utmanade Hitler?

– Spännande för mig var att hitta människan bakom denna man som har stått på piedestal för så många, som hjälte, och han var också hatad av väldigt många. I dag är det inte många i den yngre generationen som känner till honom alls. Det som intresserade mig mest var hans kamp med sig själv. Titeln, Dom över död man, vill jag ska uppfattas tvetydigt, både att det gäller domen över nazismen och Hitler och hans tillrättagång med sig själv.

Du valde en dansk i huvudrollen, Jesper Christensen, hur kom det sig?

– Segerstedt var ju något av det svenskaste av det svenskaste. Jesper Christensen ryggade tillbaka och sade att det här vågar jag mig inte på. Vi bestämde att han skulle tala svenska, men med dansk accent. Med den erfarenhet jag har haft av att jobba med honom tidigare var han självklar för mig.

Filmen är i svartvitt, varför?

– Jag har velat göra flera av mina tidigare filmer i svartvitt, men det har varit omöjligt av kommersiella och ekonomiska skäl. Här samarbetade jag med en producent som var öppen för möjligheten, men jag ville vänta med beslutet till så sent som möjligt. För mig är den här tiden svartvit.

Mikael Marcimain - Call girl

Call girl är inspirerad av Geijeraffären, på vilket sätt?

– Vi har utgått ifrån en tid i svensk historia som har inspirerat manusförfattaren (Marietta von Hausswolff von Baumgarten) till att skriva en politisk thriller. Det är ingen ren actionfilm, den är mycket mer hos ett antal karaktärer. Små människor i ett samhällssystem.

Du har gjort tv-dramer som Lasermannen och Upp till kamp, vad triggar dig med de här epokerna?

– Det är en tid som är väldigt nära oss och som får mig att reflektera väldigt mycket över den tid jag befinner mig i nu och hur mycket och hur snabbt samhället förändras.

Er film var den av filmerna med premiär i höst som fick mest stöd av Filminstitutet, 11,75 miljoner. Blev du förvånad?

– Man blir ju alltid förvånad och glad att någon vill ge en pengar. Vi behövde mycket pengar, det var en stor och svår film att göra, resurskrävande.

Ester Martin Bergsmark - Pojktanten

Pojktanten handlar både om dig och om författaren Eli Levén, hur var det att göra en så personlig film?

– Jag brukar se det som att det var någon sorts sjukdom, att man blir smittad av något och så ska man på olika sätt bli läkt. Det var mest ett måste, även om andra säger att det är modigt så hade jag inget val.

Det började som en förälskelse, vad fångade dig hos Eli?

– Jag var på väg hem från jobbet på Konsum, hade gröna, tråkiga kläder, det var höst i förorten, alla hade gråbeiga kläder. Så kommer det gående någon med långt, rött, lockigt hår och ett glittrigt örhänge och då kändes det som att det är så världen borde vara.

Vad kommer titeln Pojktanten av?

– Det var ett ord som Eli kom på under den här perioden, innan hela hen-debatten, innan det fanns ett ord. Det var ett ord han använde för att beskriva sig själv.

Kristina Lindström - Palme

Du och Maud Nycander blev tillfrågade att göra den här filmen, vad fick er att tacka ja?

– Det var många saker som sammanföll. Dels är det en person vi var nyfikna på och intresserade av, dels insåg vi att det är vårt eget liv, vår moderna svenska historia som är alldeles bakom oss. Men det blir något annat när man vänder sig om och tittar tillbaka. En viktig del har varit att försöka fånga en publik som inte var födda när Palme mördades.

Hur har det varit att porträttera en person som varit så älskad och hatad?

– Väldigt svårt, känslorna inför honom har varit så starka åt olika håll. Det är också något vi har brottats med själva när vi har suttit med arkivmaterialet, ibland tycker man illa om honom, ibland tycker man att han är helt fantastisk, en briljant talare.