Att inleda året med de åtta filmerna i nordisk tävlan på Göteborgs filmfestival är ett bra sätt att söka gemensamma trender i ländernas produktion. Något som 2010 tycks innebära frågor om manlighet: I danska Broderskab leder en ung mans vilsenhet till en extrem högergrupp för att sedan – stereotypt men ömt och sexigt – gå in i ett homosexuellt förhållande. Fängelserullen R från samma land tar sig – med kräkframkallande våldsamhet – an svårigheten med vänskap innanför murarna.
Norska Upperdog skildrar grisig manschauvinism som ett sätt att skydda sig från känslor. Men också något som jag saknar i svensk film: regissören Sara Johnsen (Vinterkyss) visar de rika nationernas relation till världen, och hur denna påverkar oss i vardagen i form av polska gästarbetare, adoption från Asien och soldater som kommer hem från Afghanistan. Manstemat letar sig också in i tävlingens bästa film, Babak Najafis fattigdomsskildring Sebbe, där huvudpersonen idoliserar sin döda pappa.
Det är genomgående bra, ofta intressant och man blir glad när någon sätter fingret på hur män socialiseras in i identiteter – och hur svårt det kan vara att bryta sig ur föreställningar om hur vi bör vara för att uppfattas som riktiga män.
En lika bred uppsättning kvinnoporträtt tycks dock vara en nåd att stilla bedja om. Årets undantag var snyftfesten Engelen, där norskan Margreth Olin på ett personligt och komplext vis tar sig an två riktigt dåliga mödrar.
Obalansen i de här framställningarna – vem får ta plats i filmerna och hur? – pekar på hur viktig jämställdhetsdebatten är, en fråga som tyvärr handlar rätt lite om vilka berättelser vi får och varför det är viktigt med andra. I år belystes saken på ett seminarium – där professorn Anna Wahl och forskaren Mari Teigen gav övertygande argument för kvotering och den nyligen tillträdde långfilmskonsulenten Lars G Lindström uppvisade så flagrant ointresse och okunskap inför en av de viktigaste frågorna i svensk film att han inom näringslivet hade förlorat styrelsens förtroende och kickats på stört.
Då var det roligare att se festivalens bästa nordiska film; en film som inte tävlade men som också lyfter fram frågan. I Marcus Lindeens dokumentär Ångrarna samtalar Mikael och Orlando, två personer som har bytt kön, ångrat sig och bytt igen. Mikael söker trygghet i traditionella mans- och kvinnoroller; för Orlando tycks de ointressanta.
Ångrarna sammanfattar hur våra roller som män och kvinnor kan se ut och vad vi tror står till buds. Men filmen lyckas också – för att rollerna blir så extremt tydliga – peka ut dem som konstruktioner.
Det är med hjälp av sådana skildringar vi kan gå vidare i den här diskussionen.
