Musikpriset Manifest har tillkommit på initiativ av Sveriges oberoende musikproducenter, SOM, och kallas ofta ”Sveriges oberoende musikpris”.

Det oberoende som åberopas handlar om att skivbolagen är fristående från de multinationella jättarna Universal, EMI, Warner och Sony. De fyra så kallade ”majorbolagen” dominerar ännu den skakiga skivbranschen, men kommer i och med att amerikanska Universal nyligen köpt brittiska EMI snart bli tre.

Dominansen och maktkoncentrationen hotar förstås mångfalden. Det kan alla förstå. På samma sätt som man kan förstå nödvändigheten för mindre aktörer att gå samman för att hävda sin ställning. Det har man gjort länge; särskilt under proggtiden på 70-talet då skivbolagen inte bara hävdade sitt oberoende utan även byggde upp det tillsammans med dem som köpte skivorna.

Men när Manifestpriset nu firar tioårsjubileum med en mängd aktiviteter – kulminerande i Manifestgalan på Nalen ikväll – kan man konstatera att verkligheten inte är så svartvit som arrangörerna vill få den till. En klatschig formulering som ”vi stöder riktig musik, oberoende och stolt” är ju rent nonsens. Som om majorbolagen endast skulle ge ut Idol-artister och gamla säkra kort som Madonna och U2.

Idag är allt både upp och ner och i ständig förändring. Mikael Wiehe, som om någon borde personifiera oberoendet, gick nyligen från storbolaget Warner till ännu större EMI. Medan First Aid Kit, som ligger på ett så kallat oberoende bolag, toppar försäljningslistan.

Bland de nominerade till årets Manifestgala hittar man förvisso grupper och artister som håller till lite vid sidan av de stora scenerna, men också sådana som lika gärna kunnat plockas upp av storbolagen, som Ison & Fille, Hans Appelqvist, Opeth, Kapten Röd, Loney Dear och Ane Brun.

Och vad ska man säga om kategorin Dansband? Barbados, Blender, Sannex och Thor-Görans, som nominerats, skiljer sig ju inte direkt från Lasse Stefanz och de andra grupperna som ligger på storbolagen. Dansbanden hör ju för övrigt till dem som faktiskt fortfarande säljer fysiska skivor.

I en turbulent tid av fildelningsproblematik och dramatiskt minskad försäljning av fysiska fonogram, samtidigt som streamade tjänster som Spotify och Wimp vinner mark, blir prisandet av album allt mer otidsenligt.

Det gäller Manifest såväl som Nordic music prize, som inte riktigt fått något genomslag, den nyligen avhållna P3 Guld-galan och Grammisutdelningen senare i februari. Det enda musikpris som anpassat sig till den nya karta som håller på att ritas upp är egentligen Aftonbladets Rockbjörnen som fokuserar på låtar och konserter istället för skivor.

Att sia om framtiden är svårt. Säkert är att konserterna kommer att behålla sin ställning; ett möte mellan artist och publik går ju inte att digitalisera.

Storbolagen blir större samtidigt som artister nu kan klara sig på egen hand utan skivbolag. Fysiska album säljer i mindre kvantiteter samtidigt som musiker har svårt att släppa tanken på att sätta samman låtar till en konstnärlig helhet. Låtar fildelas och streamas i mobiltelefoner samtidigt som vinylförsäljningen ökar. Det finns till och med de som vurmar för de gamla kassettbanden.

Om det är något som präglar dagens musikindustri så är det den delvis generationspräglade motsägelsefullhet som det ovan beskrivna pekar på. Att tala om ett ”oberoende musikpris” blir då bara konstigt. Fast fullt förståeligt i ljuset av att det är viktigare än någonsin att profilera sig.