Det är ett slitet uttryck, men Nino Dawod får verkligen något religiöst i rösten när hon pratar om varför hon visste att hon ville bli bibliotekarie:
–Jag brukar säga att bibliotekarier räddar liv. Vi kanske inte opererar patienter – men efteråt.
Kulturen och litteraturen har en läkande kraft, konstaterar Nino Dawod, platsansvarig på biblioteket i Sävja i Uppsala. Hon har hunnit jobba några år sedan hon gick bibliotekarieutbildningen i Borås, och nominerades bland annat till årets skolbibliotekarie för sitt arbete i Småland innan hon flyttade till Uppsala.
Föräldrarna – lärare respektive busschaufför – hade inga åsikter om valet av utbildning, men att hon skulle plugga vidare var en självklarhet för dem. Istället för att göra som många andra och först läsa kurser för att sedan inse att bibliotekarieyrket är en bra ram eller kontext för dem, började hon med bibliotekarieramen och fyllde sedan på med socialpsykologi och pedagogik:
–Information och kunskap är makt, och det är livsviktigt! Det är det vi bibliotekarier gör, hittar kunskapen. Det är till oss som läkare och jurister vänder sig när de behöver litteratur om andra rättsfall eller om ovanliga diagnoser, säger Nino Dawod.
Men det är en annan kunskap, den att hon kan tala arabiska, som gett henne en extra konkurrensfördel i karriären. Det var den som gjorde att hon som skolbibliotekarie i Småland kunde prata med flyktingbarn från Irak och beställa hem böcker som modersmålslärarna kunde använda i undervisningen.
–När jag är ute vid informationsdisken så är mitt språk jättevärdefullt. Jag har skapat kontakter, tagit in förslag på böcker, kunnat bilda en arabisk mammagrupp med rundvandringar om vad biblioteket kan göra för dem. Det har de inte haft någon aning om för att de inte kunnat svenska.
Nu ska hon hålla i datorkurser för äldre kvinnor som känner sig mer bekväma på sitt modersmål. Språkkunnigheten bidrog till att hon fick jobbet.
Biblioteksbranschen är nämligen inte som vilken som helst – det finns ett uttalat uppdrag om att biblioteken ska spegla samhället, och då bör även innehållet, programverksamheten och personalen enligt samma logik motsvara kunderna.
Fortfarande är dock mångfalden på bibliotekarieutbildningarna inte lika stor som efterfrågan. Nino Dawod tror att det kan bero på att humaniorautbildningar fortfarande har lägre status och att de ses som osäkra yrkesval bland flera minoritetsgrupper jämfört med trygga – och traditionellt manliga – statusyrken som läkare eller ingenjör.
En som ofta får höra om problemen med att hitta bibliotekarier med en bredare språk- eller kulturkompetens är Larry Lempert, chef för Internationella biblioteket, folkbibliotekens nav för litteratur på många minoritetsspråk.
Den som tar sig till Internationella bibliotekets lokaler vid Odenplan i Stockholm, som passerar raden med dagstidningar som Politiken och al-Sharq el-Awsat – de som på 70-talet var en träffpunkt för Stockholms nyanlända – och tar hissen upp, kommer till Babels torn. De anställda där härstammar från ett 30-tal länder.
Larry Lempert vet vad det betyder att kunna läsa på språket som ligger närmast hjärtat. Redan som liten följde han med sin mamma som var från USA när hon kånkade böcker på engelska från biblioteket.
–Jag tycker att personalen ska spegla samhället. Besökare ska kunna identifiera sig med biblioteket, känna att detta en plats för mig. Det speglar demokratin.
Utöver det fysiska biblioteket vid Odenplan – det med alla tidningarna – ansvarar de anställda också för att informera om och skicka ut litteratur till biblioteken ute i landet. Då gäller det att ha kompetens om vilken som är den billigaste nätbokhandeln i Kina och vem som just nu är den hetaste författaren i Afghanistan.
Kompetens betyder därför kännedom om litteratur och språk. Och även om en etniskt svensk bibliotekarie så klart kan bli expert på arabisk litteratur, finns det enligt Larry Lempert många i Sverige som redan sitter på kompetensen när de kommer hit.
–När jag föreläser känner jag ofta att jag kommer in i en etniskt rensad lokal med etniska svenskar som tycker att mångfaldsfrågor är klart spännande – men var är kollegorna?
Inte sällan har personalen på Internationella biblioteket gått arbetslösa i flera år, kommit dit inom ett arbetsförmedlingsprojekt och sedan erbjudits fast jobb tack vare sin unika specialkompetens. Ibland har de till och med en bibliotekarieutbildning från ursprungslandet, ibland en annan men jämförbar kompetens, som till exempel litteraturvetare.
–Jag brukar få frågor när jag är ute och föreläser om problemen med rekrytering. Då frågar jag: ”Hur formulerar ni annonsen?” Det handlar om att förstå att någon kanske bryter på svenska men talar jävligt bra arabiska.
