Konst

Joanna Rytel
Natalia Goldin Gallery, Svarvargatan 2
T O M 14 maj

Adrian Piper
Index, Sankt Paulsgatan 3
T O M 5 juni

Katarina Löfström
Marabouparken annex, Vasagatan 4 A, Sundbyberg
T O M 8 maj

Svart, vit eller mitt emellan. Vi närmar oss ett minerat område: färgen på vår hud. I idealsamhället är vi lika, men våra fixa idéer om den andre lever sina egna liv, närda av massmedia och reklam, men också av maktordningen mellan i- och uland.
Upp till ytan med tvångstankarna och utseendefascismen. Konstnären Joanna Rytel vädrar ut bisarra föreställningar om den svarte mannen i textilier och foto, i ett objekt och i en 20 minuters film. Sin vana trogen tar hon i för att få effekt.
”Alla vita tjejer vill ha en mulattunge” har hon spritsat med nougatfärgad grädde i ett foto. Inte helt trovärdigt kanske, men ändå ligger det något i påståendet. Jag har själv hört kvinnor uttala sig i stilen: ”ja, de blir ju så söta de där barnen.” Jag förmodar att det är vad Rytel skulle kalla utseenderasism.

I hennes
film ”Att tänka tankar man inte vill tänka” får vi följa en ung vit kvinna som blir ihop med en svart kille. Han är muslim och somalier och väntar på uppehållstillstånd. Fördomarna staplas på varandra, inte bara hos omgivningen utan också hos kvinnan i filmen.
Blir jag svart på tungan om jag slickar på honom? Även om funderingarna stundtals tangerar det löjligas gräns gestaltar Johanna Rytel något sjukt, det vill säga hur en förälskelse växlar spår och slår över i objektifiering.
Kvinnans beteende är i filmen uppbackat av en omvärld som imponeras av hennes mod, men som också äcklas. Överallt har folk åsikter. Det kan räcka med en promenad i Kungsträdgården - någon kan komma fram och väsa ”jävla hora”. Joanna Rytels könspolitiska utspel är som en splitterbomb, den träffar många mål på samma gång och jag förstår att såväl svarta som vita, män och kvinnor blir upprörda.

Det finns en intressant länk mellan den politiska konst som görs i dag och de aktioner som utfördes av konstnärer under 70-talets första
hälft. Galleri Index lyfter nu förtjänstfullt fram bland andra den amerikanska konceptkonstnären Adrian Piper, för vilken hudfärgen fortfarande är ett centralt tema. Hennes utgångspunkt är dock en annan än Rytels eftersom hon själv är svart.
I en dokumentärfilm möter vi Adrian Piper i hennes mest kända performanceserie The mythic being. I yvig afroperuk, påklistrad mustasch och solglasögon tvingar hon fram en diskussion om rasism och patriarkala normer.
Adrian Piper pekar också på ett delikat problem - hur agera när man är så ljus i hyn att omvärlden tror att man är vit. För att slippa ta del av omgivningens rasistiska skämt delar hon ut påminnelser i visitkortsstorlek om att hänsyn bör tas eftersom hon är afroamerikan. Denna not visar Index nu som ett objekt.

Långt från den politiska agitationens scen står Katarina Löfström, nyligen hemflyttad från Berlin. I Marabouparkens annex presenterar hon tre sinsemellan mycket olika videoverk på stora skärmar. I samtliga fall rör det sig om animationer med
säregen lyskraft.
Med sina svarta punkter som flyter nedför bildytan får verket Score mig att tänka på Olle Bonniérs målade partitur Plingeling från 1940-talet. Det rytmiska flödet ligger också nära 60-talets opkonstmönster i svart och vitt.
Som förlaga har Katarina Löfström använt sig av en rymdbild från Nasas Hubbleteleskop. Inget instrument har fotograferat längre ut i rymden och bilden blir därför ett slags gränssnitt för vårt vetande om världen.
Katarina Löfström är rastlöst vetgirig och försöker pressa fram så mycket information hon kan ur rymdbilden. Men det går förstås inte att komma längre än till rasterprickarna, vilka också blir utgångspunkten i Score.
Medan Joanna Rytel och Adrian Piper arbetar med mångbottnade genusperspektiv laborerar Katarina Löfström med abstraktioner av vår hisnande tillvaro. Med sina skiften av perspektiv ställer hon oss inför ett vanligt dilemma. Hur vi än anstränger oss är det som om vi alltid kommer lite för nära eller för långt bort.