Ponera att du är konstnär och önskar gestalta en sexuell situation, mellan ett barn och en vuxen, och ponera att du känner dig nöjd med din tavla och vill ställa ut.

Det får du inte.

Barnpornografilagen är mycket omfattande, och egentligen får ingen i Sverige äga eller inneha barnpornografi.

Fast det finns undantag. Det är tillåtet för konstnärer att göra sina egna bilder, och behålla dem, men alltså inte sprida dem vidare.

Lagen tillkom 1999 och tillämpas i det omdebatterade Mangamålet. Den 12 oktober 2009 gjorde Uppsalapolisen en razzia hemma hos seriekännaren och översättaren Simon Lundström. I hans dator hittades ett 50-tal barnpornografiska serieteckningar, alla i mangastil och från Japan – och några föreställande samlag mellan barn och vuxna.

Därefter dömdes Lundström i två rättegångar, först av Uppsala tingsrätt och sedan, i januari i år, av Svea hovrätt. Han har överklagat domarna – och nyligen skrev riksåklagare Anders Perklev ett brev till Högsta domstolen, i vilket han föreslår att man prövar ärendet.

–Inte för att jag vill ändra på hovrättens domslut, som jag anser är korrekt, utan för att man bör förtydliga och fördjupa, inför framtida liknande rättsfall.

Bland annat vill Perklev att domstolen klargör mer exakt hur den ser på teckningar, när det gäller barnpornografi. Som det nu är gör lagen ingen skillnad mellan teckningar och foton.

Just den frågan har dominerat debatten efter de två domarna. När det gäller fotografier råder ingen tvekan; ett barn har kränkts och ett brott har begåtts. Men finns där nödvändigtvis ett offer i samband med att någon ritar en teckning?

Ja, menar Anders Perklev och hänvisar till barnpornografilagen, som inte bara har som uppgift att skydda utpekade identifierbara barn, utan som också ska värna om ”barn i allmänhet”. Brott kan alltså begås utan specifika offer, genom att man ser det som att gruppen barn har kränkts.

Med andra ord, förekomsten av ett antal barnpornografiska mangateckningar hemma hos Simon Lundström i Uppsala utgör ett hot mot samhällsklimatet, oavsett om dessa bilder sprids, säljs eller läggs ut på nätet, och brottet straffas med upp till två års fängelse.

–Varje existerande barnpornografisk bild ökar risken för att vi vänjer oss, och accepterar något som vi inte borde acceptera, säger Olof Risberg, psykolog, tidigare hos Rädda Barnen.

Han förespråkar nolltolerans, tycker inte att vi tar barns utsatthet på allvar och är en av många som anser att domen var rätt, ser den som en framgång i kampen mot sexualiseringen av barn, i kampen mot ett samhällsklimat som godkänner försäljning av bh:ar till förpubertala flickor, och som tillåter annonser med stringtrosor för tioåringar.

På andra sidan i debatten befinner sig tunga kultur- och medieaktörer, som Författarförbundet, Svenska Pen, Journalistförbundet, Seriefrämjandet – och Publicistklubben som kräver att Bonnier Carlsen ”häver Lundströms yrkesförbud och ger honom uppdragen tillbaka” – och som anser att domen innebär censur och hotar yttrandefriheten.

Domen innebär censur – och det såg lagstiftarna, förklarar Nils Funcke, journalist och tryckfrihetsexpert, och citerar den dåvarande regeringens proposition, i vilken man inser hur ”betänkligt” det är att gå emot förbudet mot censur, ”en av tryckfrihetsrättens grundpelare”. Ändå slår man fast att ”intresset av att skydda barnen” är viktigare.

Avvägningen stod alltså mellan att å ena sidan freda barnen och samhällsklimatet, och å andra sidan värna om individens frihet att uttrycka sig – och man valde det första.

Lennart Eng är ordförande i organisationen Svenska tecknare och har fått flera samtal från sina medlemmar.

–Oroliga tecknare ringer och frågar vad man får och inte får göra. De känner sig plötsligt betraktade, hotade i sitt yrkesutövande. Det är obehagligt när konstnärer upplever att de måste tygla sin fantasi. Censur av konstnärliga gestaltningar, av fiktion, det ska vi inte ha i Sverige.

Så länge du inte visar upp ditt verk är det inga problem, förklarar Lennart Eng för sina medlemmar. Men ställs bilden ut, eller ingår i ett seriealbum, då riskerar du besök av polisen.

I Sverige får barnpornografiska bilder endast förekomma hos upphovsmännen, tecknarna, konstnärerna, och då bakom stängda dörrar – samt inom de tre ”icke straffbara områdena”: forskning, opinionsbildning och seriös nyhetsjournalistik.

Även konsten borde få vara en frizon, tycker en del bedömare.

Frågan hör ihop med en annan av riksåklagarens rekommendationer till HD: Titta närmare på de tre ”icke straffbara områdena”! Kanske finns där utrymme för ett till.

Även om det blir en prövning räcker inte det, som straffrättsjuristen Madeleine Leijonhufvud ser det. Hon menar att det bästa vore en ny, bättre lag, istället för att lappa ihop en gammal, dålig.

–Lagen från 1999 blev en olycklig kompromiss, och man borde förstås ha försökt skilja på fiktion och dokumentation. Som det nu är kan vi gå till bokhandeln och köpa Nabokovs Lolita, som ju innehåller pedofili. Det är tillåtet. Fast skulle någon göra om boken till en grafisk roman, ja, då fälls han eller hon. Är det rimligt?

Frågan besvaras inom kort av HD, som nu på fredag går vidare i ärendet.

Fotnot: Justitieminister Beatrice Ask försvarar nuvarande lagstiftning, men vill inte svara på SvD:s frågor om Mangamålet.