Mannen snett bakom mig lutar sig fram, ”Most likely you go your way (and I’ll go mine)” säger han. Jag nickar, han har inte förstått att jag också är med i tävlingen, att även jag har tagit låten efter de där två första stompigt förvanskade ackorden. Han ser ut att vilja berätta mer och jag flyttar mig en bit bort.

Nästa låt. Den här gången är det ett gäng tyskar, även de 60 plus, som delger mig låttitel och skiva och inspelningsår och så börjar de entusiastiskt sinsemellan diskutera när Dylan sist spelade Señor (Tales of yankee power).

Det slår aldrig fel – vid varenda Dylankonsert dyker det upp män i publiken som vill delge omvärlden sin kunskap, hjälpa till att predika evangeliet som profeten själv i sin dubbelknäppta kostym gör sitt bästa för att nydana där på scenen.

Jag är inte så mycket bättre själv. Jag ger mig inte på främlingar, men de närmast sörjande får sin beskärda skörd av Dylankunskap. Allt i något slags förtäckt uppfostringssyfte som väl egentligen bara går ut på att briljera, särskilt när det gäller att snabbast knäcka vilken låt han spelar.

–Dylan drar en sådan publik, en sådan som lockas av att allting sker på hans villkor, av hans mysticism och hans krångliga ibland helt obegripliga texter. Intellektuella typer, eller sådana som vill vara intellektuella, säger Anders Berglund.

Berglund har sedan 90-talet varit programledare för det nostalgiska radioprogrammet Rock’n’roll för vuxna, numera Dubbelrullen. Men framförallt är han barndomskompis med min pappa. Pappa Lasse som dog alldeles för tidigt och vars lyckorus framför vinylspelaren när Al Kooper drog igång hammondorgeln i Like a rolling stone var så oförställt att det inte gick att låta bli att sugas med.

–Bob Dylan är en man som många vill vara – både tuff och manlig och känslosam och mjuk, säger psykologen Madeleine Gauffin Rahme som varje vecka svarar på läsarfrågor på svd.se.

Hon menar att medan Justin Biebers unga kvinnliga fans hysteri handlar om ”projicerad sexualitet” söker Dylan-fansen, vilka i majoritet är män, identifikation med sin idol som så eftersträvansvärt lyckas kombinera poeten med machomannen.

Likt åldrade Tokio Hotel-fans sitter Dylans generationsbröder där vid stereon och leker med sina Dylan-scrapbooks med kopior av tidiga biljetter och handskrivna låtutkast. Bläddrar lite förstrött i det senaste Dylan-uppslagsverket införskaffat på bokrean, listar hans bästa låtar i samma sekund som en ny spelning annonseras. Nostalgin ligger som en blöt filt över rummet – på bordet ligger en hög med Carl Barks-tecknade Kalle Anka-tidningar bredvid ett gäng av Richmal Cromptons Bill-böcker och Jack Kerouacs På drift. Högt upp på en hylla, fredad från kletiga barnahänder, står en omsorgsfullt dammad ångmaskin.

Det kan bara inte vara inbillning, 40-talistmannen måste vara mer nostalgisk än andra. Madeleine Gauffin Rahme anser att nostalgi har mer att göra med att man har uppnått en viss ålder, men Anders Berglund mig rätt.

–Jag tror att det har att göra med att min generation fick se vår trygga 50-talsidyll slås samman av 60-talets grävskopor, säger han och syftar på både 60-talets byggboom och uppluckrandet av den rådande familjestrukturen med hemmafruar som familjens nav – samtidigt som ungdomskulturen exploderade.

–Därför klamrar vi oss fast vid det förflutna, ibland nästan hysteriskt, säger han och erkänner i ett svep att hans Märklintågsamling i källaren har växt från 10 lok till 45 sedan vi sist hälsade på i Motala.

Men då borde man ju se samma flyktbeteendetendens hos kvinnor födda på 40-talet.

–Nja, vi var mer bortskämda. Flickorna fick hjälpa till att torka disken, medan vi pojkar levde i villfarelsen att våra smutsiga sockor flög till tvättmaskinen och sedan på något oförklarligt sätt landade rena i garderoben igen. Det finns många detaljer inspunna i denna nostalgiska väv, och Bob Dylan är en av dem – han är en tidsfärgsättare av rang.

Att färgsättaren själv också har en stark tendens att hylla gamla hjältar – från musiker som Woody Guthrie och Odetta Holmes till skådespelare som James Dean och John Wayne – legitimerar än mer tillbakablickandet. Även om Dylan inte är så intresserad av att älta just sin egen historia.

Och vi lärjungar, i första eller andra generation, fortsätter enträget med vårt självpåtagna uppdrag. Vi scannar av konsertlokalen – Izzy Young är på plats, check, Dylans haltande gitarrtekniker hoppar runt på scenen, check. Och när Dylan väl dyker upp bakom sitt piano i något undanskymt hörn av scenen gäller det att inte låta blicken flacka, då kanske man missar det där leendet som han till exempel fyrade av två minuter in i Most likely you go your way (and I’ll go mine) när han spelade på Debaser Medis 2007 – något det öronbedövande publikjublet på bootleginspelningen är ett tydligt bevis på.

Det var i övrigt en mycket lyckad marskväll, inte bara lät Tangled up in blue och Lay lady lay piggare än på länge, Dylan böjde dessutom flera gånger dansant på benen och avslutade kvällen med att med pekfingrarna låtsasskjuta från höften mot publiken.

Å så simpelt att vara ett Bruce Springsteen-fan, bara stå där och ta emot hans bredbenta flört med publiken. Så blåögt att tjusas av Mick Jaggers workoutpass.

Det säger ju sig självt att det kräver större uthållighet, intelligens och talang att dyrka Dylan.