Men just nu har Lotta Beling medvind. Hon gör rollen som ”regnkappan” i Sofia Fredéns pjäs Solapan på Turteatern. Det är repetitionstider och nervositeten fungerar som extra humörhöjare. Det spritter av framtidstro redan i entrén i den slitna lokalen. Den glatt gula affischen på dörren vittnar om att det är något nytt på gång. Till helgen är det dags för premiär av Solapan, en barnpjäs som handlar om vänskap som behöver näring, men också om dess kvävande baksidor.
– Så nu är jag stark och känner att det här är det jag vill göra – för alltid, säger hon.

Och egentligen har hon alltid vetat att det är teatern som är hennes andra hem. Att det är scenen hon vill erövra och verka från, men att den krassa verkligheten tvingat bort henne från rampljuset för att i stället arbeta som servitris eller vårdbiträde.
– Det var mer så förr, under studietiden och perioden direkt därefter. Men många tvingas ha brödjobb för att överleva. Det verkar som om vi är på väg mot samma håll som England eller USA, där alla skådisar verkar knäcka extra för att klara sin ekonomi.

Men de tuffa ekonomiska förutsättningarna är ingen överraskning för varken Lotta Beling, eller flertalet av de tusentals andra som årligen inleder en skådespelarutbildning. Som 19-åring med en dramakurs i färskt minne fanns ingen återvändo för Lotta Beling, det var skådespelerska hon skulle bli. Och med skådespelare i familjen var hon väl medveten om svårigheterna.
– Men vadå, inte tänkte jag på det då. Då ville man ju bli en del i gemenskapen och bli känd. Jag trodde att de som kommit in på scenskolan var de lyckligaste människorna i hela världen.

Dramakursen kompletterades med en förberedande utbildning på Teaterverkstaden. Hon spelade teater på eftermiddagarna, jobbade i vården på nätterna och drömde om scenskolan.
Det blev femte gången gillt.
– Jag hade fått nej fyra gånger och inför den femte hade jag satsat allt. Jag gick in och rev av mina prover och kände för första gången att jag hade en chans att komma in.
Medan hennes mamma och en väninna inspekterade antagningsbeskedet hade Lotta Beling klättrat upp i ett till scenskolan närliggande träd.
– Jag tordes bara inte kolla, men wow, när jag insåg att mitt namn fanns med, vilken lycka!

Fyra år senare var det dags att visa världen att hon fanns. Och många har sett henne i Luleå eller Sundsvall eller på någon annan av de platser där hon haft pjäsanställningar. Det är en anställningsform där man helt enkelt får betalt för den tid man repeterar och spelar en viss pjäs, men däremellan är skådespelaren förvisad till ”brödjobb”, a-kasseersättning eller andra försörjningssätt. Det sliter förstås. På familj, vänner ekonomi, men framförallt på själen och självförtroendet.
– När man inte haft skådespelarjobb på ett halvår är man helt under isen. Och då är det inte lätt att ringa runt och berätta för teaterdirektörer hur bra man är. Man lärde sig mycket på scenskolan, men inte hur man söker jobb, säger Lotta Beling.

Hon talar länge och innerligt om kolleger och hur de försöker stötta varandra. Att det alltid finns ett uppmuntrande ord att få från omgivningen. Men så har det inte alltid varit.
– Nej, när vi var färska var det mer konkurrens. Då var man livrädd att någon skulle se en som servitris och börja fråga om man lagt av med teater. Att tvingas berätta att nej då, jag försöker. Men det går inte så bra just nu. Usch, det är hemskt.

Om du jämför den här miljön med dina ursprungliga drömmar, uppfyller Turteatern dina önskningar?
– På många sätt gör den det. Jag står på scenen och eftersom vi är så få har jag mycket inflytande. Men det är klart, Dramaten eller Stadsteatern hade ju varit en helt annan karriärmässig framgång.

Och om du får drömma på nytt …?
– Då skulle jag vilja filma. Men om de ringde från Hollywood tror jag inte ens att jag skulle orka ge mig in i den djungeln.

08-13 59 43, erica.treijs@svd.se