Finns den iranska skribenten Sharare Irani, som var med och grundade Mana 1998 och skrev i tidningen fram till 2002, eller är hon en pseudonym för chefredaktören Babak Rahimi? Meningarna går isär, men det som började som en debatt runt Kulturrådets bidrag och tidningens politiska hållning till Israel har nu lett till att Rahimi lämnar posten som chefredaktör och ansvarig utgivare.

– Jag inser att eftersom jag inte kan bevisa något så kommer vi att få dras med ett trovärdighetsproblem. Mina medarbetare i dag ska inte belastas för något som hände mellan 1998 och 2002.

Kulturrådet beviljade bidragen på 225000 kronor i tidsskriftsstöd och 50000 för en webbsatsning, men istället blossade debatten om en av Manas påstådda grundare upp. Före detta Mana-medarbetare som frilansskribenten Lawen Mohtadi och förra chefredaktören Christina Lindström menar att Sharare Irani bara var en pseudonym som Rahimi använde – motivet var att artiklar skrivna av en kvinna, kurd och femi­nist skulle få mer slagkraft. Det är uppgifter som Babak Rahimi menar inte stämmer.

– Hon skrev under pseudonym för att hon var politiskt aktiv i Iran. Det är vanligt där, men kanske svårt att förstå i ett land där man får skriva och tycka vad man vill, säger han.

Om Sharare Irani trädde fram skulle frågan vara ur världen. Babak Rahimi säger sig dock ha tappat kontakten med henne och är mån om att skydda identiteten. Istället väljer han att lämna jobbet.

Vilken roll kommer du att spela på Mana i framtiden?

– Det är ett kollektivt beslut redaktionen får ta, men jag har jobbat med Mana i tio år och brinner fortfarande för arbetet.

Mana ägs av Iransk-svenska solidaritetsförbundet. SvD har sökt ordföranden Ann-Sofie Jakobsson utan resultat.