Köp ett par shorts, föreslår min hustru varje sommar, men jag vägrar, som ett envist barn, som en fåfäng vuxen, som inte vill visa sina smala, fula ben för världen, som är rädd för att folk ska skratta.

På stranden ja, där finns inget val, i övrigt nej.

För två somrar sedan dök en manlig kollega upp på redaktionen iklädd shorts. Det gjorde mig genast orolig. Snart blir det fler som har det, och till slut bara jag som döljer något.

Förra sommaren var jag på bjudning ute i skärgården. Vi stod på en gräsmatta, solen sken, och alla män bar shorts, även några av kvinnorna. Folk tittade på mig, kändes det som, undrade, drog slutsatser.

I våras försökte en expedit sälja in en ny sorts sommarbyxa till mig. Ovan knäet finns ett dolt blixtlås, och med ett enkelt handgrepp, simsalabim, förvandlas byxorna till shorts. Fantastiskt, inte sant?

Han sträckte ut handen i riktning mot provrummet, och sa att nu ville han se hur de såg ut på. Då svajade allt till, för ett kort ögonblick. Sedan dess undviker jag den butiken.

Jag är inte ensam. På en fest i New York på sjuttiotalet träffade jag en man som hade samma problem, och som gick till en shrink, som hade specialiserat sig på just detta, plus armar. Fast det var mest ett problem för kvinnor.

Titta på honom där, ser du inte hur snyggt det är, säger hustrun och pekar diskret. På honom ja, men inte på mig, svarar jag varje gång, som ett envist barn.

Som liten pojke läste jag Illustrerade klassiker, det fick gärna handla om vilda djur, och jag minns hur jag ivrigt väntade på Fånga dem levande, som var baserad på Frank Bucks böcker, om hur han försåg amerikanska djurparker med lejon, elefanter och giraffer från Afrika.

Men jag blev djupt besviken, läste serietidningen en enda gång och aldrig mer, för överallt uppträder Frank Buck i shorts, som en förvuxen scout, både i urskogen och hemma i Amerika. Han såg helt enkelt löjlig ut, och var omöjlig att ta på allvar, särskilt när han avbildades ihop med amerikanska män i kostym och slips.

Ibland ser jag det som att jag har rätt och andra fel, för shorts är egentligen ett fult och fånigt plagg, som verkligen inte har fört mänskligheten framåt, snarare tvärtom.

Det är försvar, jag vet det, och kan till och med se att det är snyggt, på vissa män, och borde förstås försöka växa upp, acceptera min kropp som den är, börja gå på gym, eller hitta en shrink.

Men vill inte. Som ett envist barn.