Om Nobelkommittén klarar av att hitta kvinnliga kandidater till Nobelpriset, borde också Nordiska rådet klara av att hitta kvinnliga kandidater till musikpriset. Det menar bland andra Eva Öhrström, professor i musikvetenskap vid Kungliga musikhögskolan i Stockholm.
Det är den senaste nomineringen till priset som Nordens främsta tonsättare som får kritik. När vinnaren offentliggörs den 1 juni, är den med största sannolikhet en man, åtminstone menar ländernas företrädare att 12 män och bara en kvinna är lämpliga kandidater.
Men efter tidigare generationers mycket starka underrepresentation av kvinnliga tonsättare, har ett trendskifte skett. På kandidatnivå vid Kungliga musikhögskolans utbildning i komponering är i dag 25 procent kvinnor.
–Den trenden märks inte alls när Nordiska rådet nominerar, och det är det tragiskt och måste vara ett strukturellt fel i hur juryn gör sitt urval, säger Eva Öhrström som menar att just de kvinnliga kompositörerna är på frammarsch.
Enligt Nordiska rådets regler ska juryn välja ut kandidater utifrån bland annat kvalitet och nyskapande. Det senare kriteriet har den här gången troligen bidragit till att majoriteten av de utvalda är födda på 1960-talet eller senare. De flesta kandidaterna är alltså relativt unga, ett förhållande som stärker kritiken eftersom den kvinnliga representationen är starkare just bland yngre tonsättare verksamma enbart de senaste decennierna.
Men ingen svensk, dansk, finländsk eller norsk kvinna kommer alltså i år ens i fråga för Nordens prestigefulla musikpris. Den isländska kompositören och flöjtisten Thurídur Jónsdóttir, 42 är den enda kvinnan som är nominerad.
–Jag kan bara säga att jag blev ledsen när jag såg att jag är ensam kvinna bland Nordiska rådets kandidater, säger hon till SvD.
I år är det den danska sångerskan och jazzkompositören Susi Hyldgaard som har varit ordförande i den kommitté där vart och ett av de fem nordiska länderna har sina representanter. På SvD:s fråga om den sneda könsfördelningen, svarar hon rakt upp och ned att man inte bryr sig om könsaspekten.
–Vårt uppdrag är att bara lyssna efter kvalitet och det har vi verkligen gjort. Visst skulle man kunna tänka sig att tematisera nomineringen som ”kvinnliga nordiska tonsättare” men på något vis skulle ju också det bli diskriminerande, säger hon.
Också ur ett svenskt perspektiv har tonsättaryrket länge varit en manlig bastion där få kvinnor lyckats ta sig in. Ett uppsving kom under förra sekelskiftet, men märkligt nog klingade det av ungefär samtidigt som debatten om kvinnlig rösträtt nådde sin kulmen. Medan nästan bara män började spela modernistisk musik, kom genombrottet för kvinnliga tonsättare först i slutet av 1970-talet.
Klart är att mansdominerade sfärer finns kvar just i musiklivet, medan till exempel litteraturvetenskapen sedan länge bejakat kvinnliga talanger. In på 1970-talet var till exempel Berlinerfilharmonikerna helt manliga, och historiskt ansågs det olämpligt att kvinnor deltog i orkestrar. Än i dag är ett av Sveriges mest könssegregerade yrken dirigenternas. Just nu finns heller inte en enda kvinnlig dirigentelev på Musikhögskolans femåriga utbildning, enligt Eva Öhrström.
Det hindrar inte att kvinnor till sist tagit sig fram. Bland dem till exempel Cecilia Rydinger-Alin, dirigentprofessor i Stockholm, Eva Ollikainen, finsk chefsdirigent och förstås Marin Alsop, chefsdirigent för Baltimores symfoniorkester.
–Vad gäller kompositörer är det en stor sak att Sverige i fjol fick sin första kvinnliga tonsättarprofessor i Karin Rehnqvist.
Eva Öhrströms tips för att Nordiska rådets verklighetsbeskrivning inte ska bli beständig är kort och gott ”hitta dina förebilder”.
