Några av de svåraste frågorna ställer jag mig själv, före mötet med Kristian Gidlund. Som hur man intervjuar den som snart ska dö, utan att väja för det oundvikliga. Och sedan, efteråt: hur skriver man om den som själv har en blogg som nu kommer ut i bokform med titeln ”I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början”.

Sen sitter vi där, på hörnan av ett sammanträdesbord, och hinner knappt börja med hur han mår just denna eftermiddag? Då går brandlarmet. Alla måste utrymma det stora förlagshuset, omedelbart. Utanför, i snålblåsten på Sveavägen, förenas vi i ett gapskratt över ödets spontana påminnelse. Nej, inte är det så att hans dagar är räknade medan mina inte är det. Vi ska alla dö. Nyss hade vi kunnat brinna inne, samtidigt.

Nu var det förstås falsklarm och snart har vi återvänt till bordshörnan. Han blek och smal, tillmötesgående – men också trött på smickerord som hur starkt och modigt det är att skriva som han gör. På en utandning kontrar han:

– Vad har jag för alternativ?

Det var en torsdag i mars 2011 som han fick beskedet. Precis innan han skulle äta pannkakor fick han veta att en cancertumör fanns i hans magsäck, hade letat sig mot bukspottskörteln, in i mjälten. Hans första reaktion var att läkaren måste skämta.

– Det lät för konstigt, absurt. Jag har alltid tänkt mig att jag ska bli 89. Eller dö när min ensamseglats över Atlanten går åt helvete. Inte innan jag fyllt 30 år, i cancer.

Som bröstcancerpatient har jag själv nuddat det han talar om. Skillnaden är att mina behandlingar var lyckosamma – hans tumör började växa igen. Den dag vi träffas väntar han på nya provsvar. Vet ännu inte vad de innebär men har lärt sig hur han uthärdar väntan, plågor: bäst är ensamheten. Att gå i skogen hemma i Dalarna. Elda i öppna spisen. Skriva.

–Det är ju lite svårt att hjula gatan fram och jubla.

Hjula?! Jubla?!

Han fnissar till inför överdriften men berättar i nästa andetag om kvällen före. När han kände sig riktigt lycklig.

–Man orkar inte gå runt och dö hela tiden, man måste se till att leva också. Då är rutiner viktiga, även om man är sjuk ska diskberget förminskas, soporna slängas. Igår lyckades jag åstadkomma många bra saker. Därför blev kvällen lycklig.

Disken och soporna låter som rena friskvården?

Han nickar och hänvisar till ”Berättelsen om Pi”, Yann Martels historia om pojken vars föräldrar säljer ett zoo som ska skeppas från Indien till USA. Hela familjen ger sig iväg men skeppet förliser och pojken ensam överlever. Han hamnar i en livbåt där en tiger också finns. De två måste lära sig leva med varandra.

–Till slut ockuperar tigern hela båten och pojken hamnar på en flotte där de dagliga rutinerna gör att hans liv inte blir ett enda sammelsurium. Jag kan identifiera mig väldigt mycket med den berättelsen. Cancern har ockuperat mitt liv, jag sitter på flotten bakom. För tre år sedan hade jag ryckt tigern i svansen bara för att se vad som hände. Nu inser jag fördelen med att hålla mig stilla.


Till de viktiga rutinerna hör att skriva in varje dags händelser i en almanacka, där han också klistrar in biobiljetter, citat, notiser.

– Särskilt nu när jag är på väg att dö kan jag tänka att en dag ska min familj sitta där med mina almanackor och tänka att ”jaha, i september 2012 var Kristian på bio” och ”före bokutgivningen 2013 träffade han Svenska Dagbladet”. Lägger man ihop alla pusselbitar blir det en rätt bra bild av vem jag är.

Därutöver finns bloggen, den han började skriva direkt efter cancerbeskedet.

–När jag berättade för mina närmaste, det var så sorgligt att se dem bryta ihop. Nu finns ett forum där de dag för dag kan läsa vad som händer mig. Att bloggen skulle explodera som den gjort hade jag aldrig kunnat drömma om.

Mellan oss på bordet står ett fat med choklad, han tar en bit, vet numera när han måste fylla på blodsockret, säger sen – med förnyad styrka i rösten – att han främst skriver för sin egen skull.

– Det är inte så att jag måste skriva ett nytt avsnitt av Dallas bara för att miljontals människor följer mig. Detta är min terapi. Jag har försökt prata med en psykolog men det funkar inte. Skrivandet funkar. Men jag kanske ska lägga till att alla bloggbesökare inte är unika. Det kanske är morsan som varit inne 6,5 miljoner gånger sedan mars 2011…

Han skrattar till vid blotta tanken, uppsluppet som en pojke. Läser man hans blogg, och hans bok, finns föräldrarna som en skyddsmur tätt bakom hans späda rygg och axlar. Första timmarna efter att han fått sin diagnos sörjde han allt han förmodligen inte skulle hinna. Som att utforska Afrika, kontinenten han drömt om sedan han var barn.

–Sen insåg jag att det viktigaste var att ägna mest tid åt familjen, bo nära dem i Dalarna.


Han står mitt i det helvete som saknar smitväg. Men att vara den som rapporterar därifrån…Har han aldrig ångrat att han började skriva om sin situation, att i alla sammanhang behöva vara den dödssjuke Kristian Gidlund?

Han rycker på axlarna, säger att pauserna finns. Som när han är ensam i skogen i Dalarna, med hästarna som han älskar – eller som nu i vintras när han drog till Kalifornien med två kompisar. Då tog han bloggledigt. Efteråt, när han började skriva igen, fanns de som verkade närmast besvikna.

–De var övertygade om att jag dött.

Hans leende är en sorgsen grimas. När han berättar fortsättningen låter han mer trött. Och förbannad. För det handlar om när han går ut i Stockholm för att ta en öl med sina kompisar och människor runt omkring verkar uppfatta honom som en lögnare.

– Jag är ingen lögnare. Jag får min beskärda del av helvetet i omgångar. De gånger jag mår bra vill jag må bra. Men det där med att skriva om min sjukdom, mitt döende – det känns inte som jag har något alternativ.

Alternativet skulle väl vara att han släcker ner sin blogg? Min fråga studsar över bordet, han nickar, säger att jo det är sant. Helst av allt skulle han vilja bo i ett radhus i Kvarnsveden, leva i total anonymitet. Men nu har han fått denna möjlighet att öka människors medvetenhet om livets ändlighet.

– Jag skriver inte för att man ska gråta över det jag berättar. Snarare känns det som jag hamnat vid en frontlinje som jag måste rapportera ifrån. Jag är som en upptäcktsresande i en okänd djungel med tillgång till en märklig telegraf som jag måste använda så bra det någonsin går.

Han knackar några morsesignaler i bordet, de betyder förmodligen något helt annat än det han säger med ord: att han aldrig varit rädd för döden utan snarare utmanat alla gränser, gjort det han varit nyfiken på – vilket betyder att han idag har mindre ångest för allt han inte kommer att hinna.

– Sen blev pappa sjuk, fick prostatacancer, för några år sedan. Då hände något annat. Bara tanken att min trygga starka pappa skulle försvagas, bli en annan, kanske dö, gjorde mig skräckslagen. Tack och lov gick det bra. Han är frisk idag.


Och han själv, vem var Kristian Gidlund före sin sjukdom – förutom medlem i bandet Sugarplum Fairy, som han bildade 1998 tillsammans med några vänner? Vi kan gå fram till år 2009, då var bandet upplöst, han hade brutit upp från en relation, var rastlös, ensam – och körde sig själv i botten.

– Då hade jag börjat jobba som frilansande journalist samtidigt som jag läste multimedia på Södertörns högskola, jag var arbetsnarkoman, totalt fokuserad på att veta – i princip allt.

Det låter outhärdligt. Har sjukdomen gjort dig klokare?

– Jag bryr mig om färre saker. Men dem jag bryr mig om, där har jag nog samma krav.

Så egentligen – det tar ett tag innan jag vågar ställa frågan – handlar bloggen, boken, om att vara bäst på att skriva om hur det är att dö?

Han skakar på huvudet, säger lugnt att så är det inte:

– Jag skulle väldigt gärna ha fel. Men just nu kan jag bara vara realist. På sin höjd har jag några år kvar.

Är du rädd?

–För att dö? Egentligen inte. Men jag har börjat tänka att det nog är obehagligt den korta stunden innan, när man inser ”shit, nu dör jag”. Och sen? Jag tror det är som när man sitter med nån och gråter och tycker allt är för jävligt men sen orkar man liksom inte vara ledsen längre. Istället börjar man skratta åt alltihop.

Visst kan han känna förlusten, den oerhörda, att han aldrig hann få ett barn. Och att han aldrig kommer att kunna ta hand om sina föräldrar.

– Jag får inte heller veta vem jag själv skulle ha blivit som äldre. Den där redaktören jag brukar tänka på. Eller kanske nån som öppnar en målarbutik eller…


Han tystnar, stryper ord och tankar. Vet att den kraft han har kvar måste sparas till det han kan påverka, slåss för. I sin blogg predikar han kärlekens lov, omtankens evangelium. Eller som han sammanfattar: ”Älska varandra. Det var väl egentligen bara det jag ville säga.”

–Men när människor sätter mig på en piedestal vill jag omedelbart skriva att jag röker marijuana och har hopplösa relationer till kvinnor. Jag är inget helgon. Jag växte upp i Kvarnsveden och tyckte om lösgodis och westernfilmer, jag svor lite för mycket och tyckte om att gå i skolan. Det är inget märkvärdigt med mig.

Bland alla trösteord från bloggläsarna finns tipsen, rekommendationerna. Som att han i sin nuvarande situation skulle ha hjälp av en Gudstro. Verkligheten är snarare motsatsen; att han kommit allt längre bort från religionen.

– Om det nu finns en Gud, vad har jag gjort, vilken synd har jag begått, för att hamna i det här? Och hur kan han hjälpa mig? Nej, jag har sett fler problem lösas med knogjärn än med Bibeln. Det säger jag inte som en provokation. Det är bara min verklighet.

I denna verklighet finns några drömmar kvar. Som att åka på valsafari. Resa till Istanbul. Cykla en sommar till längs grusvägar, förbi ängar.

– Det skulle också vara fantastiskt att bli hopplöst förälskad en gång till. Även om jag är skeptisk till att någonsin mer ha ett förhållande. Jag är på väg rätt in i mörkret, ska jag verkligen dra med fler…

Min protest är hög och nu har jag nog lämnat yrkesrollen, låter mer som en mamma när jag säger att om det skulle hända, då är det väl ett val som denna kvinna själv måste göra. Det skulle ju kunna vara hennes livs största kärlek.

Kristian Gidlund drar handen över ansiktet, som för att dölja sorg eller trötthet. Säger sedan det som får trösta oss båda:

– Ja, ja, vi får se hur det blir med den saken. Först ska boken komma ut.