Hur var det med sannolikheten för att en vandrare kom förbi och hörde någon ropa på hjälp?

Och det andra scenariot – att polisen började leta efter Castor och mig – hur stod det till med sannolikheten där? Om någon hittade en död kropp i en bunker vid den polska Östersjökusten, hur skulle man bära sig åt för att ta reda på vem det var?

Inga identitetshandlingar. Ingen mobiltelefon. Hade Martin någonting i byxfickorna som kunde peka mot Sverige? Jag visste inte. Den femtionioårige litteraturkolossen Martin Holinek från Sverige var i alla händelser inte rapporterad som försvunnen och hans fingeravtryck eller dna fanns inte i några register. Eller hade polisen tagit hans avtryck under det där dygnet när han förhördes för våldtäkten? Jag visste inte det heller. Hur skulle jag kunna veta? Skulle en misstanke kunna dyka upp i huvudet på professor Soblewski om han i sin lokala tidning fick läsa om ett makabert strandfynd? Det fanns det väl ändå ingen anledning att befara? Eller?

Bra frågor måhända. Men redan på den tredje dagen i Berlin beslöt jag mig för att betrakta dem som irrelevanta. Svaren på dem hade ingenting att göra med mina strategier för framtiden, jag måste planera och handla som om allt var under kontroll. Vad som skedde bortom min horisont inverkade inte på förutsättningarna – Castors och mina förutsättningar och omständigheter. Göra det bästa av situationen, det var det hela, fortsätta framåt.

Jag tyckte också rätt snart att jag kunde berömma mig av ett logiskt och kallt huvud, och jag förstod att det till stor del berodde på att jag inte hade bråttom. Jag var trots allt inte jagad, inte under stress. Det fanns tid att analysera och vidta alla mått och steg, och om jag ansåg att det behövdes mer tid var det ingenting som hindrade att jag förlängde vistelsen på vårt hotell några dagar. I alla händelser skulle Berlin bli den sista plats där jag lämnade spår efter mig, det bestämde jag. Den sista plats där jag använde något av våra kreditkort och den plats där jag slutgiltigt stängde av våra mobiltelefoner. Dessa så lättspårade moderniteter.

Att jag skulle vara tvungen att använda vår bil även i fortsättningen var möjligen en komplikation, men att stjäla ett annat fordon eller försöka byta registreringsskyltar, ja, det föll helt enkelt utanför det möjligas ramar. Om jag hade mördat en president eller en statsminister hade jag sannolikt övervägt alternativet, men till sådana övergrepp var jag trots allt inte skyldig.

Inom överskådlig tid skulle ingen med rimligt begränsade resurser hitta oss, det var den grundtanke jag måste bita mig fast i.

Och det gjorde jag.

När vi lämnade Albrechtshof, tidigt på morgonen den tjugoåttonde oktober, hade jag på olika banker och i automater lyckats ta ut sammanlagt 45000 euro, vilket tillsammans med de 10000 amerikanska dollar och de 12000 euro vi sedan tidigare hade i reskassan borde vara tillräckligt mycket kontanter för att hålla oss flytande i åtminstone ett halvår. Om vi levde snålt – åtskilligt längre.

Och under de dimmiga förmiddagstimmarna på motorvägen mellan Berlin och Magdeburg bestämde jag mig alltså för England. Jag hade lekt med tanken både på Spanien och Provence – Italien och Grekland också, det ska erkännas – men till syvende och sist var det inte klimatfrågorna som fällde avgörandet. Jag ville att Castor och jag skulle dra oss undan till ett land där jag åtminstone behärskade språket, där jag obehindrat kunde läsa en dagstidning och följa med i nyhetssändningarna på teve och radio. Jag är inte helt klar över varför denna faktor kändes så väsentlig, men gudarna ska veta att det inte var det enda jag var oklar över.

Följande natt bodde vi på ett litet hotell i staden Münster, alldeles i skuggan av den stora katedralen. När vi checkade in förklarade jag att vi blivit bestulna på både pass och kreditkort och bad att få betala kontant i förskott. Det mötte inga hinder. Det är överhuvudtaget en fördel att vara en femtiofemårig någotsånär välvårdad kvinna. Man blir trodd, helt enkelt, vad man än säger.

Det mötte heller inga hinder att få med Castor under Engelska kanalen – men det skulle det ha gjort om jag inte bluffat mig igenom tullen. Jag blev varse de gällande brittiska djurbestämmelserna först vid tunnelterminalen i Calais och efter att ha övervägt saken noga beslöt jag att ta en chans. Jag stuvade om i packningen och täckte över Castor med en filt, bad till Gud att man inte skulle upptäcka honom, och det klarade sig. Jag blev naturligtvis tvungen att visa mitt eget pass, men jag såg aldrig att man drog det genom någon scanner, så jag är inte säker på om min ankomst till Storbritannien faktiskt registrerades.

Hursomhelst tänker jag inte undersöka saken. Och om jag givit mig tid att tänka efter, hade jag kanske inte alls valt Storbritannien. Gränsen mellan Frankrike och detta örike är ju i stort sett den enda bevakade övergången mellan två länder i Västeuropa. Men jag reflekterade alltså inte tillräckligt över den saken och det blev som det blev. Medan jag satt och vilade i bilen på tåget tänkte jag att man måste våga lita till ödet och makterna också, man måste faktiskt det.

Vi körde av tunneltåget och möttes av ett smutsgrått gammalt imperium. Att ta sig med bil från Folkestone in till centrala London var en sannskyldig prövning. Hela vägen bar jag på en känsla av att jag skulle krocka och att jag och Castor skulle få tillbringa kvällen hos polisen. Och att allt därmed skulle vara förlorat. Jag försökte hålla mig kvar vid tanken om ödet och makterna men det var inte lätt. Under de två och en halv timmar det tog oss att nå fram till Marble Arch var jag istället uppfylld av ett rusande hjärta och en undertryckt panik, och när jag äntligen kunde parkera på en liten sidogata till Queensway i Bayswater upplevde jag en lättnad som fick mig att knäppa händerna och tacka Gud.

Klockan var halv sju och det regnade. Ingångarna till Kensington Gardens och Hyde Park var sorgfälligt stängda eftersom det var mörkt, så det blev en kvällsvandring bortåt Notting Hill istället. Regnet var verkligen tunt, en sådan där nederbörd som bara finns i London, någonting som lojt drev omkring i luften utan att egentligen falla; jag har i varje fall aldrig upplevt det någon annanstans. Vi började fråga efter husrum och så småningom hittade vi ett enkelt hotell vid Leinster Square som accepterade att härbärgera både mig och min hund för tre–fyra nätter framåt. Ett trångt rum med utsikt mot en brandvägg, bara, men det var gott nog att ha tak över huvudet, det menade både Castor och jag. Vi återvände till bilen, exakt i tid för att undvika parkeringsvakten, som faktiskt log och vinkade åt oss när vi körde iväg. Jag uppfattade detta som en fredlig hälsning från makterna, och efter att ha lastat av en del bagage samt en påse hundmat vid hotellet, och efter en stunds letande, hittade jag ett parkeringsgarage bortåt Paddington där man kunde köra in och ställa bilen utan att behöva betala i förväg. Jag tänkte att jag skulle låta den stå kvar tills det var tid att lämna London, och att jag så dags säkert kunde förklara för någon vakt att jag förlorat mitt kontokort och ville betala kontant. Medelålders, välvårdad kvinna ljuger inte i det här landet heller.

Så skedde också så småningom. Det är inte alldeles enkelt att hålla sig inkognito i världen i våra dagar, men jag kände att jag började få en viss rutin på de här sakerna.

Tolv grader. Lättande dimma och vind från sydväst. Den sjätte november.

Brasa, en kortare vandring åt Dulvertonhållet, frukost, trettio sidor Bleak House. Förmiddagarna är enkla. Vi har bara sovit i huset i fyra nätter, det kunde lika gärna varit fyrtio. Så som du lever en dag, kan du också leva alla dina resterande dagar; det är en återkommande tanke men jag kan inte riktigt värdera den.

En grupp vildhästar kom och hälsade på oss, kunde man tillägga. Raggiga och vänligt sinnade som vi uppfattade det. Lerigt och vått, kunde man också tillägga, jag funderar på att skaffa ett par vanliga gummistövlar istället för kängorna.

Vid tolvtiden började solen bryta igenom på allvar och vi gav oss iväg en smula på måfå i bilen. Körde norrut och stannade så småningom på en liten parkeringsplats mellan Exford och Porlock. Häruppe är heden just så vidsträckt och ödslig som Mark Britton beskrev den. Man ser kilometervis åt alla håll, för att inte säga miltals, och inte så mycket som en byggnad. Inga tecken på mänsklig verksamhet överhuvudtaget, knappt ett träd ens; bara ljung, ärttörne och ormbunkar. Strävt gräs, mossa och lera. Himlen kommer oerhört nära i sådana landskap. Vi följde en sorts stig i nordostlig riktning, jag antar att det är vildhästarna som trampat upp den; den tycktes försvinna och komma tillbaka, på sina ställen var det för blött och vi fick lov att forcera den grova ljungen, bokstavligen tränga oss igenom den, men Castor uppfattade det hela som en stimulerande utmaning och jag märkte att hans inställning smittade av sig på matte. En förunderlig känsla av frihet snuddade vid mig, av någonting ursprungligt och vilt. Så som du lever en dag ...Vi rörde oss i naturliga slingor runt de mest vattensjuka sänkorna, hela tiden med blickar tillbaka för att inte tappa orienteringen, hela tiden respektfulla gäster i detta karga, orörda landskap. Man behöver inte bestämma sig för det, känslan infinner sig med bjudande självklarhet. Man är oerhört liten.

Och plötsligt var himlen alldeles öppen och klarblå. Jag tänkte att blotta vetskapen om att sådana här dagar är möjliga, att de finns och står lagrade i tiden och almanackan, gör tillvaron uthärdlig på ett sätt som jag haft alltför lätt att glömma bort. Efter en stund upptäckte vi en större grupp hästar på avstånd, kanske tjugofem–trettio stycken, de stod alla och betade gräs i en solig sluttning, och kanske var det så, inbillade jag mig med ens, att de skulle ha stått där, på precis samma plats, alldeles oberoende av om världskrigen, romarrikets nedgång och fall och uppfinningen av hjulet verkligen hade ägt rum eller ej. I denna solbelysta sluttning i detta England som alltså var den moderna tidens vagga.

Om fem–sex timmar skulle de vara insvepta i dimma och mörker och ingenting kunde bekymra dem mindre.

Medan vi långsamt drog oss tillbaka mot bilen funderade jag på om sådana här reflektioner var någonting jag skulle ha försökt få på pränt, om jag nu varit den författare jag utgav mig för att vara – eller kanske borde få på pränt i alla händelser – men jag bestämde mig för att det vore fåfängt. Varför dra ytterligare strån till den skräphög av vilsna naturiakttagelser som … som den vite mannen krystat fram ur sitt existentiella armod sedan civilisationens gryning? Ord, ord, tänkte jag och jag kände en glad och obestridlig tacksamhet över att mitt skrivande bara är en täckmantel.

På återvägen stannade vi till i Exford, provianterade en smula och köpte en dagstidning. Jag hade knappt läst en tidning sedan jag satt med Svenska Dagbladet på färjan mellan Ystad och Polen, och när vi var tillbaka i Darne Lodge, och så snart jag fått fart på en ny brasa, låg jag verkligen i soffan med Castor ihoprullad under benen och tog mig igenom The Independent, målmedvetet från den första sidan till den sista. Det var mera en gest mot verkligheten och civilisationen som sådan, tror jag, jag hittade ingenting som berörde mig eller fick mig att längta ut i världen. Så småningom somnade jag förstås, och när jag vaknade var det mörkt i rummet och elden hade falnat till en nätt och jämnt levande glödhög.

Jag tände de två stearinljusen på bordet. Låg kvar en stund och funderade. Lyssnade till det viskande ljudet från rhododendrongrenarna mot fönsterblecket och till vinden. Det hade börjat blåsa upp. Det finns inga gardiner i vardagsrummet. Om en människa eller ett djur stod två meter utanför huset och tittade in skulle jag inte upptäcka det. Jag steg upp och antecknade ficklampa på min inköpslista; enligt mr Tawkings inventarieförteckning som sitter i pärmen ska det finnas två stycken, men jag har inte hittat någon av dem.

Kommen så långt genom denna obemärkta novemberdag bestämde jag mig för att ta en första kontakt med Martins material från Samos och Marocko.

Det fanns ingen internetuppkoppling i mitt rum på Simmons Hotel, men väl en dator för gästernas bruk nere i lobbyn. Här tillbringade jag, till vissa andra yngre gästers förtret, närmare två timmar den första förmiddagen i London. Så lång tid tog det för mig att hitta The Darne Lodge utanför byn Winsford i grevskapet Somerset. Säkert granskade jag över hundra hyresobjekt i sydvästra England; att jag bestämt mig för just denna landsända hängde ihop med att vi en gång för många år sedan hyrde ett hus utanför Truro i Cornwall – jag, Martin och barnen. Vi stannade en hel månad och som jag också minns det var det den mest lyckade semester vi någonsin genomförde under alla våra år tillsammans. Gunvald och Synn var i tidiga tonår men det fungerade ändå, och jag vet att jag, när vi åt våra middagar i det trånga köket i vårt lilla stenhus efter dagens utflykter, kände en sorts gemenskap och en tillhörighet som jag aldrig känt tidigare. Kanske var det en inbillning men sådant går ju inte att avgöra. Dessutom kommer jag ihåg att Martin och jag faktiskt hade ett riktigt bra sexliv där i Cornwall. Det var för övrigt sommaren före den vinter då Martin hade sin otrohetsaffär.

Och jag kan inte svära på att den inte hade inletts redan före den där sommaren.

Exakt vad jag trodde att denna gamla vistelse skulle ha för betydelse för det nuvarande läget vet jag inte, men kanske var jag ute efter ett slags återkoppling till något förgånget med goda förtecken. Det hade i varje fall mera med känsla än med tanke att göra, men jag insåg att jag haft bilden av ett litet hus i sydvästra England i huvudet redan när vi lämnade Berlin.

I beskrivningen av Darne Lodge fanns inga kontaktuppgifter via nätet. Bara ett telefonnummer. Jag lånade telefonen av den sömnige ungraren i receptionen och mr Tawking svarade efter en halv signal. Som om han suttit och väntat på att jag skulle ringa. Efter fem minuter hade vi kommit överens om priset för ett halvår och saken var klar under förutsättning att jag förde över en handpenning till hans bankkonto under dagen.

Under dagen? undrade jag.

Under dagen, svarade mr Tawking. Folk brukar stå i kö för att få bo i mitt hus.

Det tvivlade jag på, både då och senare, men jag accepterade. Castor och jag tog en promenad genom parken ner mot Kensington och hittade så småningom ett bankkontor, där vi efter visst parlamenterande lyckades ombesörja betalningen till mr Tawking utan att vare sig kreditkort eller personuppgifter behövde komma i dagen. Jo, jag uppgav mitt nya namn, Maria Anderson, samt en fiktiv adress i Köpenhamn.

Jag växlade också till mig 1 500 pund, tänkte att jag skulle växla in ytterligare i några av de små kontoren längs Queensway innan vi gav oss iväg västerut; lämpligt fördelat på lagom stora summor som inte skulle väcka uppseende.

Men inga spår. Inkognito; när vi kom ut i solskenet på den myllrande Kensington High Street greps jag av en plötslig och överraskande optimism. Jag fattade beslut och jag genomförde dem. Jag stötte på problem och löste dem. Jag gav Castor en levergodis och lovade honom att jag skulle hålla mig vid liv åtminstone så länge som han gjorde det.

Min optimism förvandlades till sin motsats cirka tjugo minuter senare nedanför Peter Panstatyn i Kensington Gardens.

”Maria?”

Jag såg omedelbart vem det var. Katarina Wunsch. Numera på radion i Luleå, men vi hade varit kolleger på Aphuset fram till början av 2000-talet. Inte alldeles nära men vi hade båda hållit på i åtskilliga år. Hon hade sin man i sällskap, jag mindes inte vad han hette i förnamn, men jag hade träffat honom några gånger.

Och nu var de tillsammans i London. En kortsemester eller kanske arbete, vad visste jag. Jag hade en halv sekund på mig att bestämma mig.

”I’m sorry?”

”Men …?”

Hennes förvåning var total. Hon stirrade på mig, kastade sedan en blick på sin make för att få bekräftelse.

Bekräftelse på att kvinnan med hunden som de just nästan kolliderat med i Kensington Gardens verkligen var Maria Holinek, som … som de hade känt i många år. Visserligen hade de nog inte setts sedan 2005 eller någonting sådant, men ändå? Det kunde väl inte finnas några tvivel, hon var ju inget okänt ansikte precis och de hade till och med hört talas om hunden. De hade förstås läst om det där förfärliga under försommaren, de som alla andra människor, men kunde det verkligen …?

Ja, jag vet förstås inte vilka tankar som gick runt i huvudet på Katarina Wunsch och hennes make, vad han nu hette, men det var inte svårt att spekulera. Och i min egen skalle kändes det som om någonting höll på att brista.

”Are you not …?”

”I’m sorry. There seems to be a mistake here.”

Jag fick verkligen ur mig denna mening. Jag log verkligen. Jag svimmade inte och jag sjönk inte genom jorden. Herr Wunsch harklade sig generat och tog sin hustru under armen.

”I apologize. We thought you were somebody else.”

Jag nickade.

”Somebody we used to know. So sorry.”

Så presterade de var sitt stelt leende och gick vidare.

”No worries”, sa jag till deras ryggar men de vände sig inte om. Jag satte på Castor kopplet och skyndade ut på Bayswater Road.

Satt sedan på ett utecafé på Westbourne Grove och försökte lugna ner mig. Försökte analysera vad det var som hade hänt, och gissa vad makarna Wunsch sa till varandra efter vårt överraskande möte.

Visst var det hon?

Ingen tvekan?

Vad i hela friden var det med henne?



LÄS HELA FÖLJETONGEN av Håkan Nessers Levande och Döda i Winsford

Del 53: ”Jag återvinner mig, skräcken släpper”

Del 52: "Vem är det som ringer på dörren?"

Del 51: "Talade han om att ta livet av sig?"

Del 50: "Jag ler, jag kan plötsligt inte låta bli att le"

Del 49: "Det är Herold och Hyatt det handlar om"

Del 48: "Det går ju inte ens att googla dig"

Del 47: "Jag tänker att han möjligen är död"

Del 46: "Har du inte känt dig trygg däruppe?"

Del 45: "Jag kanske måste ändra mina planer"

Del 44: "Ingrid är den kvinna han var otrogen med"

Del 43: "Det är lätt att bli en smula paranoid"

Del 42: "Jo, det var en sak jag ville berätta för dig"

Del 41: "Jag släpper honom inte med blicken"

Del 40: "Castor har varit borta i tjugo timmar"

Del 39: "Gode Gud, tänker jag. Hjälp mig."

Del 38: "Rädslan faller över mig, tungt och plötsligt"

Del 37: "Jag känner mig olustig idag igen"

Del 36: "Jag tror jag har sett honom i en hyrbil"

Del 35: "Jag tror jag har fått en stalker"

Del 34: "Jag skulle bli den tredje självspillingen"

Del 33: "Rädslan sitter bredvid mig på sätet"

Del 32: "Jag borde inte skriva om det här"

Del 31: "Jag borde ju ha varit fly förbannad"

Del 30: "Han skulle redan ha dödat mig"

Del 29: "Jag känner en pirrande nervositet"

Del 28: "Hon bedyrar att hon dyrkar honom"

Del 27: "Jag mår lite illa när jag häver mig upp"

Del 26: "Paret är vid det här laget celebriteter"

Del 25: "Vad var det som var så viktigt?"

Del 24: "Bor du ensam men din son, alltså?"

Del 23: "Som om han sett igenom mitt pannben"

Del 22: ”Hotfullheten var inte att ta miste på”

Del 21: ”Den döda fasanan låg där igen”

Del 20: ”Jag slog ihjäl honom med släggan”

Del 19: "En häftig gråtattack sköt upp i mig"

Del 18: "Det blir bara värre om vi lägger oss i"

Del 17: "Erotiken? Det måste ha ångat av erotik."

Del 16: "Jag måste höja garden, vara försiktig"

Del 15: "Man måste våga lita till ödet"

Del 14: "Jag kunde inte få råttorna ur huvudet"

Del 13: "Jag kände ett tydligt sting av oro"

Del 12: "Någonting vaknade inom mig"

Del 11: "Du har levt på andras villkor i hela ditt liv"

Del 10: "Han nämnde ingenting om någon familj"

Del 9: "Hur tror du att det är med honom?"

Del 8: "Vi behöver en riktning, tänkte jag"

Del 7: ”Kyla och fukt föder sorg och hopplöshet”

Del 6: ”Ett vi väger så mycket tyngre än ett jag”

Del 5: "Jag hade hans sperma på magen"

Del 4: ”Hon hette Magdalena Svensson”

Del 3: "Tiden måste få ha sin gång först"

Del 2: "Naturligtvis blev Rolfs död avgörande"

Del 1: ”Jag fick mitt glas och slog mig ner"