Ann Edholms verk är omskrivna med mängder av ord och tolkningarna är många fler än hennes tavlor. Objekten, eller ”tingen av färg” som hon själv valt att kalla dem, består av noggrant utplacerade geometriska element. Några bildar ett rutmönster, andra leker med yta och hålrum. Detta, vid första anblicken, slutna måleri får förstås konstens kodknäckare att gå igång. Epitet som ”manligt måleri” och ”minimalism” klistras på verken. Något som Edholm vänligt men bestämt värjer sig mot.

– Jag är kvinna och mina verk förhåller sig till en kvinnlig historieskrivning. Att många dukar är stora beror på att jag söker den fysiska kontakten, att målningarna ska upplevas som ett möte med en människa, säger Ann Edholm.

Och genom åren har hon skapat många ”möten” och utställningen Tungan på ordet innehåller just nu 18 sådana. Verken är i sig är en reduktion av bland annat de fjorton stationerna längs Kristi vandring på via Dolorosa, men förhåller sig också till det italienska renässansmåleriet och abstrakta expressionister som Barnett Newman och Ellsworth Kelly.

– På långt håll är det en bild, när man kommer närmare är det måleri med alla dess referenser, förklarar Ann Edholm.

– När man är liten kan en trasa med fantasins hjälp föreställa en bil. På samma sätt ger jag betraktarna av mina verk chansen att färdas i tanken.

För att förstå betraktarens möjligheter att förlora sig i ett av Edholms måleriska rutnät, måste det upplevas på plats. Från kanske en meters håll känns det som ett galler, något som stänger en ute, men om man sedan närmar sig den till synes monokroma bakgrunden kan man plötsligt se förbi gallret och där inne uppenbarar sig – en himmel?

– Kanske. Och jag har alltid tyckt illa om konstruktivisternas nonfigurativa och nonexpressiva geometriska former. Det är det jag gjort motstånd mot, med mina objekt som kan både öppnas och slutas.

Det är också lätt att försöka placera in Edholms ”ting av färg” i ett slags kodsystem, vilket många försökt sig på genom åren. Huruvida det är fallet eller inte, är inte ens konstnären själv säker på. Hon talar om den blå färg som har sitt ursprung i en Madonnamålning och som sedan dykt upp vid ett flertal tillfällen. Senast som en blå halvcirkel.

– Jag kallade målningen för ”Marias mage”, men döpte om den till Origo. Men tänk om hela den här serien målningar handlar om vår religionshistoria? Spännande, och detta i vårt sekulariserade land, funderar Edholm.

Och det är här någonstans som mystiken kring Edholms konstnärskap finns, för å ena sidan är det tydligt trots att det är abstrakt, å andra sidan vill verken berätta mycket och förklara ännu mer. Det är klart att det förvillar.

– Men det är det som är så fantastiskt med konst, att man inte behöver förstå. Att det går att uppleva något ändå, ögonen ser, men kroppen känner. Mina tavlor behöver bara lite tid.

Edholms cirklar, rutnät och streck har oavsett eventuell betydelse skapat huvudbry och många beskrivande ord hos dem som försökt tolka verken.

Men vad betyder då de svarta hålen?

– Ett hål i väggen bara. Jag har inspirerats av serietidningsfigurer som flyger genom väggen och kvar blir bara deras konturer i form av ett hål.