Malmö sägs vara landets våldsammaste stad, Sveriges Chicago. SVT:s nya serie Malmöpolisen bjuder initialt på våldsam musik, tuffa polisuttalanden och snabba klipp. Sedan lämnas tittarna över till polisbefälet Paul Juhlin, som till vardags verkar trivas fint med att jaga felparkerare och åka runt i sin bil.

Men så plötsligt försvarar han sina kollegors rasistiska uttalanden från kravallerna i Rosengård 2008. Juhlin var själv på plats när invandrartäta Rosengård stod i lågor men inte i den buss där några poliser löpte språklig amok.

”Lilla jävla ’apejävel’, han ska ha så duktigt med stryk så han inte kan stå på benen”, var bland annat vad som sades, och som sedan kablades ut på nyheterna. Men uttalandet handlar enligt Paul Juhlin inte om rasism eller ens vilken värdegrund man har utan är ett uttryck för den fruktansvärda stress polisen kände i det utsatta läget.

Sedan berättar Juhlin utan omsvep om något så tabubelagt som sin och andra polisers rädsla. Hur han tvingades åka in i det han upplevde som ett brinnande inferno, ”medan andra satt hemma och smuttade på julglöggen”. Om tunnelseende, hur benen skakade och blodet som ”försvann ur kinder och tunga”. Han fruktade helt enkelt för sitt liv och säger också att tankarna snurrade – ”är det så här det ska sluta?”

Polisen framställs alltså som i vilken amerikansk tv-serie som helst – tuff på ytan men samtidigt sårbar. Skillnaden är dock att serien Malmöpolisen är en dokumentär där ett filmteam under fyra månader följt lagens förlängda arm och mött faktiska Malmöbor. Greppet är egentligen tilltalande. Att komma bakom kulisserna på en stad som allt oftare i medier framställs som laglös. Och visst ger befälets bikt om egen rädsla en aningen annorlunda bild av vad som hände, men det är absolut inget försvar för de kränkande kommentarer som fälldes i polisbussen.

Därför blir det också helgalet när en enskild polis får stå oemotsagd på bästa sändningstid och ta sina kollegor i försvar. Han har rätt till sina åsikter och får förstås uttrycka dem, men att han inte får enda kritisk fråga gör hela programformatet obehagligt.

Förstås kommer många Malmöbor att opponera sig mot bilden av den laglösa staden – även om den sannolikt kommer att nyanseras en aning i de kommande fem avsnitten. Men risken är att de varken bor i Seved eller Rosengård, där hopplösheten är stor bland unga arbetslösa som är på kant med samhället.

SVT borde klippa om serien, kanske lägga på en berättarröst eller helt enkelt skjuta in partier där fakta, eftertanke och reflektion får ta plats. Idén är god, det är bara genomförandet som brister.

Missa inte: Ikväll sänds dokumentären Min mamma är terrorist (SVT2 18.00) där vi får träffa journalisterna och författarna Bettina Röhl och May Shigenobu som berättar om sin uppväxt med de två mest kända kvinnliga terroristerna av vår tid – Ulrike Meinhof och Fusako Shigenobu. En fantastisk dokumentär som så innerligt beskriver hur barndomens sår och sorger är livslånga. Och hur svårt det är att vara rotlös och att leva med mammas ”svek” trots stora framgångar i vuxenlivet.