Anna Croneman är framförallt känd för de Emmy-nominerade tv-serierna Kronprinsessan och Kungamordet byggda på Hanne Vibeke Holsts romaner om livet i Rosenbad ur kvinnlig synvinkel. Manusen är skrivna av Pia Gradvall och Sara Heldt och för regin står Kathrine Windfeld. Anna Croneman står också bakom en tredje planerad del med Suzanne Reuter i huvudrollen.
Nästa vecka har hon premiär på I skuggan av värmen, byggd på en bok av Lotta Thell, med manus av Karin Arrhenius och regi av Beata Gårdeler. Dessutom producerar hon filmatiseringen av Helena Henschens roman I skuggan av ett brott. Idel kvinnor alltså. Och filmer byggda på böcker.
Anna Croneman tycker att det är lättare att hitta bra material till filmer i redan skrivna böcker än i de originalmanus hon tar emot. Vilket naturligtvis beror på att en bra romanförfattare investerat mycket tid och kraft på sin berättelse.
– Jag har medvetet valt det som intresserar mig och då är det inget konstigt att det blir kvinnliga berättelser, säger hon som förklaring.
Och för en del kvinnliga berättelser tycker hon det måste vara kvinnliga regissörer för att filmerna ska komma till sin rätt.
Det tog tid att hitta Kathrine Windfeld för Kronprinsessa och Kungamordet, men det var det värt menar hon.
Den första långfilm hon producerade efter att ha gått ut producentlinjen på Dramatiska institutet 1995 var Veranda för en tenor i regi av Lisa Ohlin men hon har även producerat Familjehemligheter i regi av Kjell Åke Andersson, Livet i 8 bitar av Jonathan Metzger och Kontorstid av Tomas Alfredson.
Från Migma Film där hon började med Anita Oxburgh värvades hon till SF, men är numera sin egen tillsammans med Jan Blomgren på Bob film på Söder och satsar på minst 50 procent kvinnliga regissörer och manusförfattare.
Det är många män som känner sig orättvist behandlade och även framför det till henne. Men det slår hon bort med att av 100 amerikanska filmer är det sex som har en kvinnlig huvudperson. Och vart tar alla intressanta kvinnliga regissörer vägen? De gör ett par filmer och sedan försvinner de.
– Jag värjer mig mot att diskutera innehåll gentemot kön. Jag talar hellre om att hitta andra berättelser. Kommer fler kvinnliga regissörer fram följer innehållet med. Kulturen, även filmkulturen, bärs upp av kvinnopubliken. Självklart måste vi göra filmer för dem.
Det hon sett genom åren är att Filminstitutet delar ut lika mycket utvecklingspengar till män som till kvinnor, men när det kommer till produktionsstöd har många kvinnor försvunnit, de får helt enkelt inte ihop finansieringen.
– Det kan bero på att kvinnor ofta hänger upp allt på ett enda drömprojekt, säger hon och illustrerar med att bära fram ett tunt papper på darrande händer.
– Medan män har flera projekt. Mitt råd är att ha flera bollar i luften samtidigt. Går inte en idé igenom, så lyckas kanske nästa. Det är också viktigt att, när man är klar med ett projekt, ha ett nytt på gång. Så att man inte låter sig nedslås om något inte går fullt så bra som man hoppats.
Hennes andra råd är att göra flera saker för att skaffa sig erfarenhet till exempel tv-serier, vilket många kvinnliga regissörer också gör nu.
– Så länge vi inte ens nått målet 40 procent kvinnliga regissörer är det viktigt att fortsätta kämpa. Målet måste vara 50 - 50. Allting annat är att påstå att kvinnor är konstnärligt mindre begåvade än män.
Vad är ditt eget mål?
– Mitt mål är att vinna en Guldpalm, säger hon självklart.
