Elisabeth Massi Fritz är en sådan som föredrar att tala färdigt. På bandet från vårt samtal hör jag efteråt hur alla mina försök att avbryta henne besvaras med en kort inandning, innan hon fullföljer det hon hade tänkt säga.

Men så har hon också, det är över 20 år sedan, bestämt sig för att bli ett av Sveriges bästa målsägandebiträden.

- Jag följde ett mål i Huddinge tingsrätt där domaren glömde höra efter om målsägandebiträdet hade några frågor. De skulle bara våga…

Nu är du förstås aktuell i…

- ... de skulle bara våga hoppa över mig, tänkte jag. Om det händer tar jag själv ordet.

Som SVT:s expert i Breivikrättegången finns mindre tid för utläggningar. Kväll efter kväll ser jag henne, kort och koncist, sammanfatta och bena ut det som händer i Oslo tingsrätt när denne rundkindade man, klädd i oklanderlig kostym, utan ett spår av sorg eller ånger berättar hur han dödade 77 människor inom loppet av några timmar. Metodiskt och överlagt.

Hur man påverkas av ett sådant mål?

- En del kommer jag att bära med mig resten av livet, säger hon stillsamt.

Vad?

- De fasansfulla berättelserna. Paniken, hysterin. Jag kommer till exempel aldrig att glömma samtalet från flickan som ringde polisen och viskande, gråtande, vädjade om hjälp, samtidigt som man i bakgrunden hör skottlossning, hur Breivik närmar sig. När det spelades upp i rätten hade man kunnat höra en knappnål falla.

Den som har rättssalen som arbetsplats lär sig lämna hat och sorg när man går hem. Även där är Breivikmålet svårare, säger hon. Det häftar sig fast, stannar kvar. Dessutom kommer hon att leva med det fram till midsommar. Under fönstret i hennes arbetsrum på Birger Jarlsgatan i Stockholm står en svart resväska. Packklar. Ifall hon skulle behöva kasta sig iväg till Oslo med kort varsel. Annars är detta en vecka när hon bevakar rättegången från Stockholm, eftersom det är hennes mammavecka med barnen Elsa och Erik, 11 och snart 15 år.

Vad har du i väskan?

- Jag har barnen varannan vecka. Då planerar jag mitt arbete efter dem, prioriterar dem. Att vara frånskild mamma har fördelar, som man sällan talar om eftersom de är lite skamliga, ger dåligt samvete. Men nu kan jag jobba intensivt de veckor jag inte har barnen och sedan planera så jag kan vara den perfekta mamman.

Perfekt? Måste du vara en perfekt mamma?

- Säg bra då. Men helt ärligt vill jag vara den perfekta mamma som finns där när barnen behöver mig. Att vi hinner laga middag tillsammans, prata innan de ska lägga sig. Samtidigt har jag aldrig haft så mycket tid för mig själv som efter skilsmässan. Det säger en hel del om hur mitt liv var innan…

Det är hem till barnen - till det som är vardag, skratt och spagettimiddagar – hon längtar efter maratondagar i Oslo tingsrätt. Eller när hon åkt skytteltrafik till tv-studion. Hon konstaterar det sakligt, utan klagan. Säger flera gånger att detta, tveklöst, är ett av de mest intressanta mål hon arbetat med.

Vad är skillnaden mellan att stå i en rättssal och framför en tv-kamera?

- Ska jag vara ärlig utgår jag från samma sorts retorik. Är tydlig, vill förklara. Jag har det här sättet, jag är mig själv. Det måste väl också vara därför man valde mig. Så mycket självkänsla har jag nog att jag känner att jag duger som jag är.

Vet du alltid vad du ska säga i ett kort tv-inslag?

- Jag har en åsikt, ett budskap. Vilket betyder att jag inte alltid svarar på journalisters frågor. Är de inte tillräckligt relevanta svarar jag på ett sätt så jag får fram det jag själv tycker är viktigast. I Breivikmålet är förstås de flesta frågor relevanta. Det man hela tiden går tillbaka till, det som är utgångspunkten, är om han är frisk eller sjuk. Det är nästan så att man vill att han ska vara psykiskt sjuk för då …

… får vi lättare att andas?

- ... får vi lättare att acceptera det som hänt. Jag är ingen medicinsk expert men jag har mött så många psykiskt sjuka i andra rättssalar att jag har svårt att tro att denne man är paranoid schizofren. Samtidigt finns så många frågetecken i hans beteende att jag ändå drar slutsatsen att han måste ha någon störning. Detta iskalla, att inget ångra, säga att han skulle kunna göra samma sak igen. För att sedan, när man kommer till hans egen propagandafilm – ja, då börjar karln gråta. Ändå klarade han första delen av rättegången hyggligt bra, svarade snabbt och skickligt på åklagarnas frågor, hade till och med ett övertag.

Är de norska åklagarna för mesiga, menar då?

- De var det åtminstone första dagen. Den kvinnliga åklagarens retorik var inte bra. Man kan vara mjuk i sitt förhör om man bestämt sig för att locka någon att berätta. Nu hände något annat. Breivik lutade sig tillbaka i stolen, log och var hur nöjd som helst. Gav ironiska svar så åhörarna till och med skrattade. Det tycker jag inte man ska tåla, det är helt enkelt opassande i ett mål med så många offer, efterlevande och anhöriga.

Hur reagerade du på att han fick så mycket tid till att utveckla sina förvirrade, fasansfulla teorier?

- Vi som jobbar inom rättsväsendet såg ju syftet, taktiken från hans försvarare: Det hela gick ut på att låta Brevik svara detaljerat, sammanhängande, verka smart, klok, intelligent, för att visa att han är straffrättsligt tillräknelig.

Men ska en person få sprida vilka galenskaper som helst?

- Nu fanns rädslan att om han stoppades skulle han kanske inte svara på fler frågor efteråt. Men jag tycker inte, det är min absoluta åsikt, att någon ska tillåtas använda domstolen som politisk talarstol för att sprida sina egna åsikter, sina egna intressen. Enligt min bedömning gör Breivik det ju för att starta upp ett nätverk.

Men han hävdar väl själv att detta nätverk redan finns?

- Han säger att det finns två personer till som kan komma att begå nya terrorattentat mot Oslo. Vad gäller nätverket Knights templar, där lyckades åklagaren till slut ändå få honom att framstå som icke trovärdig, är min bedömning att det inte existerar.

Skulle rättegången ha sett annorlunda ut om den genomförts i Sverige? Elisabeth Massi Fritz tror inte det. Rättsordningen är likartad, säger hon, där liksom här hänger mycket på rättens ledamöter, deras subjektiva bedömningar. Juridik är förvisso en vetenskap, men den tolkas av människor.

- I det här fallet är den bevisning som rättens ledamöter ska värderas extra komplicerad, eftersom rättsläkarna kommit fram till motsatta slutsatser. Och där skiljer sig våra rättssystem åt: I Sverige kan även den som bevisats vara psykiskt sjuk få en påföljd, dömas till exempelvis sluten psykiatrisk vård. I Norge frias man. Alltså; om Breivik i slutändan blir bedömd som psykiskt sjuk frias han från sina handlingar. Överlämnas han till sjukvården talar man inte om att han straffas. Därför får frågan om han är straffrättsligt tillräknelig eller psykiskt sjuk så stor betydelse.

De är så många, de som är offer för Anders Behring Breiviks vansinnesdåd den 22 juli förra sommaren.

Elisabeth Massi Fritz egen advokatbyrå – den hon arbetat upp efter sin första kontakt med en utländsk kvinna vars man, och mans släkt, utsatte både henne och hennes barn för våld och hot – är specialiserad på brottsoffer. Och på hedersrelaterade brott. Hon är redan engagerad i det senaste fallet, kvinnan som blev mördad i Landskrona där den misstänkte gärningsmannen är en 16-årig släkting. Nu är hon förstås inte ensam. I kapprummet står sju välputsade kvinnoskor på rad, på byråns hemsida syns mer av de kvinnliga juristerna. En enda manlig kollega trängs mellan deras svarta kavajer. Han är specialrekryterad.

- Det finns klienter som efterfrågar just en manlig jurist. Det finns också mål som vi andra inte är särskilt intresserade av. Som huliganmål. Tidigare jobbade min bror David Massi här men nu har han startat egen byrå.

Att Elisabeth Massi Fritz skulle läsa juridik bestämde hon sig för tidigt. Kruxet var att få tillåtelse. Hennes föräldrar är syrianer som 1967 kom till Sverige från Libanon som arbetskraft, inte flyktingar. Hennes mamma var utbildad lärare, hennes pappa snickare med eget företag. Och även om hon beskriver dem som ovanligt liberala …

- … så var det något oerhört att jag fick tillåtelse att flytta från Motala, där jag växte upp, till Stockholm för att läsa juridik. Ingen ogift kvinna i släkten hade tidigare fått flytta så långt på egen hand.

Hon tilläts också gifta sig med den svenske kille som hon mötte redan som 16-åring. Eller säg snarare att hon inte gav sig, trots släktens rädsla för att han kunde svika henne. Vilket skulle ha inneburit en skam för hela familjen.

Idag är ni skilda, hur tog din släkt det?

- Det där är ett avslutat kapitel, men när det hände stöttade alla mig enormt. Då var jag också redan erkänd advokat, den man kunde vara stolt över. För några veckor sedan nämnde biskopen i den syrianska ortodoxa kyrkan i Södertälje mitt namn, talade positivt om hur jag kämpar för kvinnors rättigheter. Pappa var där och hörde det.

Elisabeth Massi Fritz och jag har träffats en gång tidigare, för tio år sedan. Vad mer än hennes privata situation har förändrats på de här åren?

- Vi har fått större kunskaper om hedersrelaterade brott. När Pela mördades, det var 1999, förstod jag att detta bara var början på något stort som vi måste av lyfta locket på. Men det tar tid. Vi talar om tusenåriga traditioner. Idag finns ett förslag att barnäktenskap och tvångsäktenskap ska kriminaliseras men jag menar att hedersrelaterade brott borde införas i brottsbalken. Så man döms till stränga fängelsestraff – eller blir utvisad om man inte är svensk medborgare, eftersom det alltid finns en hotbild i de här målen.

Även om själv har tvingats till ett högt säkerhetstänkande, genom sitt jobb. Vad det betyder rent konkret - nej, det vill hon inte gå in på.

Har Breivikrättegången gjort dig än mer vaksam?

- Nej, men mer medveten om den ondska som finns. Samtidigt hade jag trott att ilskan, upprördheten, i rättssalen skulle vara större än den är. Där känns mer sorg än hat.

Efter långa arbetsdagar, äntligen får jag veta vad som finns i den färdigpackade väskan, pustar hon i mjukisoverall på hotellrummet. En svart, i plysch.

- Ska jag vara helt ärlig har jag också med ett par jättemysiga tofflor.

Hon är inte den som tassar tyst genom livet. Men ska hon koncentrera sig vid datorn på kvällen …

- … vill jag inte frysa om fötterna. Jag har blivit bättre på att ta hand om mig själv med åren. Inte minst efter skilsmässan. Numera är jag en riktig livsnjutare.

Så varje ledig helg kompenserar du arbetsslitet med champagne?

- Nej, faktiskt inte. Det räcker med vanlig vardag för att känna befrielse, återhämtning.