Entrén till Strindbergsutställningen är uppdelad i 40-minutersperioder där man köper sin biljett online för ett förutbestämt klockslag. Utställningen ingår i Bukowskischefen Michael Storåkers strategi att skapa maximal uppmärksamhet för företaget mellan auktionerna.

26 verk från privata långivare ställs ut på Bukowskis i en exposé sammanställd av filmaren Anders Wahlgren. Flera av dem har tidigare sålts på auktionshuset som därmed har full koll på vilka ägarna är. Än så länge är bara ett av de utställda verken till salu, Björken I från 1901 (utropspris 4-6 miljoner kronor). Man kan anta att Bukowskis när hopp om att kunna sälja fler så småningom.

Det måleri som visas under glasskärmar på för tillfället sobert gråmålade väggar har blivit kolossalt dyrbart under de senaste decennierna i en prisstegringskarusell som kan tyckas ha mer med fascinationen för August Strindbergs person att göra än med konstverkens inneboende kvaliteter.

Samtidigt kan man bara baxna inför ett verk som Hög sjö från 1894 som föregriper moderniteten. Dramatiskt upphängt i ensamt majestät på en kortvägg suger det tag i betraktaren med sina expressiva mörka virvlar. Strindberg blandade gips i färgen för att få den mer pastos, ge ytan mer struktur.

”Min eld är den största i Sverige”, skrev Strindberg med sedvanlig patos. Ett kärt citat som även travesteras i en rubrik i utställningskatalogen. När det gäller Hög sjö är det bokstavligen sant. På sina ställen har han bränt målningen – om än med liten låga från ljus eller lampa – för att öka effekten. Ett djärvt grepp som franske konstnären Yves Klein långt senare gjorde känt.

–Men Strindberg var 80 år före, flikar Anders Wahlgren påpassligt in.

Alldeles intill har Wahlgren hängt tre mindre målningar med likartade strandmotiv intill varandra, som tillsammans ger en rörande inblick i Strindbergs bild av sig själv. Det är Strand i sommarnatt 1892, Fackelblomster 1892 och Blomman vid stranden i Passy 1894. Skyarna går i vitt mot ljusblått och längst ute i ett av förgrundens hörn står en ensam växt, ett flammande solitärt fackelblomster eller en enslig grästuva.

Strindbergs botaniska alter ego nummer ett måste ändå vara ändå den lilla flugsvamp som pryder det högra hörnet av Den ensamma giftsvampen (1893) på Bukowskis övervåning. Inte långt därifrån syns det mer välbekanta motiv som i en vedertagen psykologiserande tolkning förknippas med August den stores syn på sig själv, ett heroiskt och falliskt fyrtorn.

Att läsa in personen i verken faller sig naturligt eftersom Norstedts, förlaget bakom Strindberg i nationalupplaga, parallellt lanserar mytomspunna Ockulta dagboken i såväl standardutförande som handbunden bibliofilversion samt ett särskilt band med kommentarer.

Dagboken är platsen där Strindberg släpper loss sina allra mest bombastiska och spekulativa sidor. Han odlar myten om sig själv och koketterar med att materialet aldrig, aldrig får publiceras. Samtidigt är han inte främmande för tanken att hans innersta funderingar blir tillgängliga för en utvald skara: ”Kanske kan den deponeras i Swedenborgs församling”, skriver han.

Hur som helst blir vad som hittills legat förborgat nu offentligt när Norstedts låtit Statens kriminaltekniska laboratorium röntga manuskriptet och så funnit tjockt överstrukna passager, bland annat med detaljer om bröllopsnatten med Harriet Bosse.

Har man väl tagit sig igenom utställningens säkerhetskontroll med legitimationskrav och en snabb genomsökning à la flygplats samt löst just den biljettperiod som börjar exakt klockan 19.10 kan man kanske få höra Philip Zandén läsa den episoden högt.