Anneè Olofssons film A Demon’s Desire projiceras stort direkt på väggen i utställningens mest centrala katakomb på Kulturhusets Galleri 5. En naken ung kvinna poserar obekymrat medan kameran försiktigt smyger bland åskådarna. På motsatt sida en mattsvart skulptur av den mystiska flickan. Allt relaterar till det omdiskuterade Scorpions-albumet Virgin Killer från 1976.
– Jag har velat träda in i samma skeende som den dagen då fotografiet togs, men förstås göra min tolkning och göra en ny iscensättning. Plocka isär och sätta samman händelserna på nytt, säger Anneè Olofsson.
I utställningen visas också originalfotografiet, som först censurerades i flera länder för att sedan 2008 svartlistas på Wikipedia, vilket i sin tur ledde till att uppslagsverket stängdes ner under flera dagar i Storbritannien.
Nu visas ursprungsbilden för första gången i utställningssammanhang. Ett perfekt exponerat fotografi av en förpubertal flicka med blottat kön som möter betraktarens blick. Orädd och obestämbar. Utmanande oskyldig. Brådmogen. Men vem var fotografen?
– Det tog ett år att hitta mannen som tagit bilden. Men när jag väl fick träff på nätet åkte jag direkt till Berlin för att träffa Michael von Gimbut, som nu är 65 år gammal.
– Han tyckte precis som jag att det var dags att ta diskussionen till en ny nivå och inte bara älta den gamla bildens skandalfaktor, säger Olofsson.
Hur tror du att det fullständiga verket kommer att tas emot?
– Jag vet inte, människor skrattar och fördömer Johannes Nyholms film Las Palmas där ett litet barn kläs i vuxenkläder och ”röjer”, medan många samtidigt lägger ut strandbilder på sina egna nakna barn på Facebook. Var går gränsen? När blir det ett problem?
Vad som får människor att reagera är svårt att sia om på förhand. Knappast trodde väl Johannes Nyholm att Las Palmas-trailern skulle ha visats drygt fem miljoner gånger på Youtube på bara två veckor. Och Anneè Olofsson berättar med emfas att hon på inget sätt är intresserad av att provocera. Utan att hon vill belysa och dissekera de ämnen som vi möter dagligen. Och där, precis som i Anneè Olofssons bildvärld, återfinns våld, kärlek, ålderdom och död.
Även i det nya videoverket Under A Serpent sun, känns Olofssons manér omedelbart igen. En komplex berättelse berättas i lager på lager. Bild och ljud målar upp en lika vanlig som obehagligt skruvad vardagsscen där två människor (konstnären själv och hennes pappa) ligger i solen på en vacker strand. En skränig radio spelar The Stranglers There’s always the sun.
Då och då avbryts musiken av nyheter om mord, försvinnande och katastrofer och människorna på stranden dras ofrivilligt in i dessa mörka handlingar. Visuellt strandmys möter ljudspårets bomber. En hotad tidlös lyckobubbla.
Att ge sina närmaste framstående roller är något som Olofsson ständigt återvänt till under sin karriär. I den närgångna filmen You need her and you want her golden hair she sees you but she won’t love you because she really doesn’t care från 2000 läser hennes mor ur en samling kärleksbrev till konstnären.
Hur är det att regissera sina egna föräldrar?
– Jag tror egentligen jag för dem lite bakom ljuset. Jag berättar inte vad som ska hända. Då hade de säkert börjat bete sig annorlunda, vara mer nervösa eller eftertänksamma. Sen är det förstås en klar fördel för de ställer alltid upp. Pappa har börjat fråga om det inte är dags för ett nytt projekt snart.
