Det jag minns bäst är rösten. Överrumplande mild, nästan viskande. Och så ett par spindeltunna ben i näst intill osynliga strumpor.

Denna Järnlady verkade i mina ögon så bräcklig, men kanske var mitt intryck färgat av hennes snöpliga och påtvingade sorti från makten.

Det var ryssarna som döpte henne till Järnladyn. Inte Pravda, utan röda arméns tidning Röda Stjärnan. Och visst fanns det en odiskutabel styrka under den mjukt feminina ytan. Nog kunde Margaret Thatcher höja rösten när det behövdes. Ofta under skarpa utfall mot labouroppositionen i underhuset. Lite ”handbagging” där hon dängde väskan i bordet förekom också, till journalisternas stora förtjusning.

Hon fick alltid sin vilja fram, ända tills det egna partiet reste sig mangrant bakom en utmanare och gjorde sig av med henne. Det hände i november 1990. Ett bittert och osnyggt slut på en makalös politisk karriär.

Idag har Thatcher fyllt 86, lever ensam med en hushållerska i den fashionabla Londonstadsdelen Belgravia. Bägge barnen bor utomlands och det kan gå månader mellan deras besök. Åttioårsdagen i oktober 2005 blev Järnladyns sista stora avskedsföreställning, varmt applåderad av både drottningen och dåvarande premiärministern Tony Blair.

Andra och sista gången jag intervjuade henne var framför en trivsam brasa i hennes hem. Då hade hon redan lämnat makten. På spiselkransen stod läderinramade fotografier av barnen, tvillingarna Carol och Mark – och barnbarnen, Marks barn. Och hon talade mycket om familjen.

– Jag trodde hela tiden på familjen. Den är centrum i mitt liv och stöttepelaren i ett fritt samhälle, sade hon och såg mig stint i ögonen.

Och så lade hon ut texten om hur långt det hade gått i Sverige med statens herravälde över familjen.

– My goodness, och ni slapp ju ändå bägge världskrigen! utbrast hon och nu var den förbindliga rösten fylld av det berömda stålet.

Hon var aldrig lättintervjuad. Ständigt, från alla håll – även det mest privata, gled hon in på världspolitiken. Om varför det gick som det gick med kommunismen. Om bristen på starka ledare i världen, underförstått efter henne själv och hennes gamle vapendragare Ronald Reagan. Hela tiden talade hon om ”vi”: ”Vi hejdade kommunismen. Vi trodde på Michail Gorbatjov. Vi satte stopp för labours nationaliseringar.”

Och jag kunde inte släppa tanken på att detta också var kvinnan som en dag stegade ut till journalisterna utanför residenset på Downing Street och stolt förkunnade:

– Vi har blivit farmor igen!

Margaret Hilda Roberts växte upp ovanpå familjens mataffär i den lilla staden Grantham, mest känd för sina ingefärskakor. Hon var definitivt pappas flicka, och politiken fick hon tidigt i blodet genom hans engagemang som lokalpolitiker. Redan i skolan orerade hon mycket och länge och döptes av klasskamraterna till Bossy Roberts.

Till att börja med läste hon kemi i Oxford och avverkade en kort karriär som livsmedelskemist.

Faktum är att Margaret Thatcher, om inte annat, kommer att gå till historien som inblandad i tillkomsten av mjukglass. Senare sadlade hon om och blev skattejurist. Under tiden försökte hon bli invald i parlamentet, om och om igen.

Maken Denis betydde oerhört mycket. Det var hans stöd, inte minst ekonomiskt, som möjliggjorde hennes politiska karriär. Jag minns hur hennes ögon tårades när hon sade:

– Han fanns alltid där för mig, alltid. Jag skulle aldrig ha klarat mig utan honom.

Fru Thatcher tvekade inte att utmanövrera sin företrädare Ted Heath, på samma sätt och med samma metoder som hon själv utsattes för långt senare av sina partikamrater. För att använda hennes egna ord: ”Det konservativa partiet har aldrig tvekat att skjuta pianisten i stället för att byta melodi.”

Så efter valet 1979 fick britterna en före detta hemmafru som premiärminister, en elegant dam med oförsonligt hårda nypor bakom en välpolerad och förbindlig framtoning. Själv utsåg hon bara en enda kvinnlig minister under elva regeringsår, och denna blev inte långvarig. Någon feminist var Margaret Thatcher definitivt inte. Hon betraktades mer som ”one of the chaps”, en av grabbarna, och hade redan på ett tidigt stadium bestämt sig för att spela med deras egna spelregler.

Jag försökte mig på en fråga om hur det var att vara kvinna i det mansdominerade brittiska underhuset, men den avfärdade hon med en handviftning.

– Jag förstår inte att alla tycker det är så märkvärdigt, fnös hon. Jag tror att det mera är en fråga om personlighet än könstillhörighet.

När Thatcher flyttade in på Downing Street drog hon omedelbart och kompromisslöst vapen mot inflationen, mot de militanta fackföreningarna och mot statligt ägande. Och när det behövdes tvekade hon inte att skicka in en hel armada av stridskrafter mot Argentina i det nästan operettliknande kriget om Falklandsöarna, några urbrittiska kobbar i Sydatlanten. Denna maktdemonstration, en uppvisning av hybris från båda sidor, säkrade ännu en valseger för Thatcher. Det skulle bli totalt tre.

Men arbetslösheten nådde snart oroande höjder och när hon införde en ny kommunalskatt, poll tax, blev hon hatobjektet nummer ett bland sina landsmän. Internt var hon sedan länge på kollisionskurs med sina egna ministrar över Europapolitiken, i synnerhet utvecklingen mot en europeisk union och en gemensam valuta.

Thatchers auktoritära och stundtals direkt förnedrande ledarstil gick definitivt för långt och, framför allt: Opinionsläget visade att utsikterna att vinna ett fjärde parlamentsval var minimala.

I det läget utmanades hon av en avhoppad minister i det som brukade vara ett rutinmässigt omval av partiledaren. Jag kommer tydligt ihåg det. Det blev den mest rafflande politiska process man kan tänka sig, ett politiskt lönnmord långt mer dramatiskt än alla Juholt-turer. Och även om hon vann första valomgången stod det ganska snart klart att hon inte längre hade partiets stöd. I det läget valde hon att kasta in handduken.

Det var den 22 november 1990, och den ständigt så balanserade damen for med förgråtet ansikte till avskedsaudiens hos drottning Elizabeth. Men redan samma eftermiddag dundrade hon på som vanligt i underhuset, till stort jubel bland de toryledamöter som just hade störtat henne.

Det blev en formidabel avskedsföreställning och jag minns hur hon avbröt sig mitt i en tirad och utbrast: I’m enjoying this!

Men jag tror faktiskt hon var i djup chock.

Elva år och 209 dagar varade Thatchers hyreskontrakt på Downing Street nummer tio. Hon hade nätt och jämnt uppnått pensionsåldern när hon plötsligt fann sig tvungen att se sig om efter ett helt nytt liv. Hon, som alltid hade arbetat dygnet runt, hade plötsligt ingenting att fylla sina dagar med, inga viktiga beslut att fatta. Hon kände sig grymt sviken av sina närmaste, utkastad i en okänd verklighet. Politiken hade ju varit hennes liv i mer än trettio år.

Då skrev hon sina memoarer, 800 sidor rätt pompösa minnen, och gav sig ut på lukrativa föredragsresor där hon lade ut texten på temat Hur Världen Borde Styras.

Den nya labourregeringen gjorde henne till baronessa, en icke ärftlig livstidstitel med plats i överhuset. Maken Denis hade redan förlänats den lägsta brittiska ärftliga titeln baronet. Men så dog Denis, 2003, och baronettiteln gick i arv till den ständigt skandalomsusade sonen Mark som alltid har stått sin mor mycket närmare än tvillingsystern Carol.

Det var Marks julkort, från Sydafrika där han var bosatt, som jag såg på spiselkransen hemma hos lady Thatcher i december 1994. På min fråga där i hennes kanariegula vardagsrumssoffa om vad som kännetecknar en stor ledare minns jag att hon svarade, utan en sekunds tvekan:

– Stamina. Uthållighet. Fasta principer, en politisk linje – det skapar en stark ledare. Somliga arbetar för att leva. Jag lever för att arbeta, sade hon också.

De sista åren utan Denis var inte roliga. Hon uppträdde alltmer förvirrat de få gånger hon skymtade i offentligheten. Ibland dök hon upp på vänners begravningar och på bättre tillställningar, alltid klädd i stiligt kungsblått och klädsamma jättehattar. Men hon blev allt skörare och idag är hon bara en spillra av den superstarka kvinna som hon en gång var. En bräcklig gammal änka som har sjunkit in i demensdimmor efter flera mindre slaganfall.

Filmen om hennes liv inleds med en sekvens där en åldrad dam i huckle är ute och handlar en liter mjölk. Det är förstås starkt symboliskt. För många britter är hon fortfarande Mrs Thatcher The Milk Snatcher. Det öknamnet, klassisk cockneyslang på rim, fick hon när hon avskaffade den gratisutdelade skolmjölken under sin tid som utbildningsminister i Edward Heaths regering. Det var 1970.

Fortfarande tycks ”Mjölktjuven” vara lika avskydd som beundrad. En brittisk filmkritiker påstod på fullt allvar att blotta åsynen av henne fick hans blod att koka. Samtidigt har många reagerat på filmens slagsida åt åldrandet och menar att hennes demens tillåts överskugga hennes livsverk.

Hur kan Margaret Thatcher än idag väcka så starka reaktioner? Jag frågade hennes landsman Nicholas Aylott, docent i statsvetenskap och verksam i Sverige sedan drygt tio år.

– Hon förknippas med stora och smärtsamma nedskärningar. På ganska kort tid genomdrev hon en stor ekonomisk omställning från det gamla industrisamhället till en modern, tjänsteinriktad ekonomi.

– Men jag, liksom även de flesta inom labourpartiet numera, menar nog ändå att den omställningen var nödvändig för Storbritannien.