Maria Sveland har dedicerat sin debutroman till ”Olof, Leo och Max”, det vill säga till maken och de två små sönerna. I rättvisans namn hade hon kunnat lägga till Bolibompa. För det var tack vare detta tv-program som hon fick en timmes skrivro varje kväll – och kunde påbörja Bitterfittan, berättelsen om Sara som känner sig lurad, bitter och ”dränerad på energi i familjefängelset”.
Så småningom, nu talar vi om Maria, reste hon bort för att få vara ostörd. Först tyngd av dåligt samvete. Sedan, när hon insåg att det nog ändå skulle bli en bok, med allt lättare hjärta.
Idag kan hon sammanfatta:
–Man ska inte underskatta småstunderna.
Aldrig någonsin har jag hört en man använda samma uttryck, åtminstone inte när han talar om sitt författarskap.
Betyder det att Maria Sveland är bitter? Nej, inte just nu.
–Men det bor en bitterfitta i mig, vilket jag tycker är bra. För det är när den känslan dyker upp, när man med magen inser att något är fel, som det kan bli en förändring
Nej, stopp. Vi måste börja med att recensionerna, som kom i början av veckan, överlag var positiva. Ändå kvarstår frågan varför hon valt en så provocerande titel som Bitterfittan? Är det för att väcka uppmärksamhet, få bättre försäljningssiffror?
Maria Sveland skakar på huvudet, säger att syftet inte är spekulativt. Hon är inte heller rädd för motsatsen: Att människor, åtminstone män, kan ha svårt att köpa en bok med ett namn som de inte vill säga högt.
Okej, vad var då ditt syfte?
–Jag vill återerövra orden bitter och fitta, två begrepp som traditionellt använts för att smutskasta och förminska kvinnor. För mig handlar det om något annat. Bitterfittan är en konstruktiv kraft som kan användas till något bra.
Så om jag säger att bitterhet är en negativ och förgörande känsla som vi med alla medel ska bekämpa …
–… då håller jag inte med. Bitterhet hör ihop med ilska och cynism, att våga se saker som de är. Att många kvinnor idag är bittra är också logiskt. Vi lever fortfarande i ett samhälle som systematiskt kränker och förnedrar kvinnor och flickor.
Att Sverige, i internationell jäm- förelse, är ett under av jämställdhet är inget argument som biter på Maria Sveland. Snabbt fräser hon till:
–Jag är så fruktansvärt trött på de som säger ”Vaddå Sverige, vi är ju världens mest jämställda land?” Det är därför min bok handlar om en kvinna med bra jobb och bra man. Om inte ens hon kan leva jämställd, hur ska då andra, som har det sämre, klara av det?
Bokens huvudperson Sara flyr ett vintertrött Stockholm för att samla sina tankar på ”tönt-Teneriffa”. I bokens inledande kapitel sitter hon på planet, läser Erica Jongs Rädd att flyga och suckar bittert över hur kul allt var på 70-talet – jämfört med hennes eget eländiga liv. Redan där kan vi som var med på 70-talet tjura ihop över den romantiserade historiebeskrivningen: Vad katten gnäller dagens unga 30-årskvinnor om, de som fick så mycket serverat?
Maria Sveland håller med:
–Din generations kvinnor banade väg, ni slogs för det som anses självklart idag. Men sedan hände inget mer. Det är det som bokens Sara funderar över. Hur kom det sig att vi blivit generationen som gifter oss och odlar vår kärnfamilj? Varenda tv-kanal är fylld av inredningsprogram, vi har hur många inredningstidningar som helst – och rena bröllopsmagasin. Budskapet är tydligt: Titta inte mer än två meter utanför din bostadsrätt.
Måhända går all utveckling i vågor. Maria Sveland kan se hur 1970-talets kvinnorörelse ersattes av ”80-talets extrema antifeminister, när alla skulle vara karriärkvinnor i New York, typ”. På 90-talet svallade vågen tillbaka, lite försiktigt. Så småningom fick vi till och med en statsminister, Göran Persson, som sa att han var feminist.
Betyder det att begreppet mist sin innebörd?
–Nej, inte riktigt. För idag har vi ju en jämställdhetsminister, Nyamko Sabuni, som säger att hon inte är feminist. Vilket talar för att ordet fortfarande är hotande.
Med andra ord; Göran Persson är feminist, vår nuvarande jämställdhetsminister är det inte.
–Håll med om att det låter som ett skämt!
Erica Jongs huvudperson, Isadora, drömmer om ”det knapplösa knullet”, om det tillfälliga kärleksmötet utan krav. Maria Sveland funderade länge på om Sara, kvinnan i hennes bok, också skulle skaffa sig en älskare. Till slut insåg hon att det inte var någon lösning.
–Det måste gå att leva nära och älska en människa – och samtidigt vara jämställd. Vi ska inte behöva välja. Men det förutsätter riktig kärlek, inte den som bygger på förtryck och en orättvis uppdelning av hemarbetet.
Maria Sveland sitter mitt emot mig på ett av dessa eviga Stockholmskaféer med sina Duralexglas fyllda med mjölkkaffe. Just detta råkar, så påpassligt, heta Tjärlek. Fast nu talar vi om den andra, den som stavas kärlek och är knökfull av vardagssysslor som kvinnor, enligt alla undersökningar, tar ansvar för i så mycket högre grad än män.
Varför störs inte män av sin frivilliga överordning? frågar Maria över sitt kaffeglas. Och fortsätter, med ännu högre röst:
–Om nu män påstår att de älskar oss, hur kommer det sig då att de fortsätter förtrycka oss rent privat? Varför anstränger de sig inte mer?
Hon är svår att hejda och omöjlig att övertyga. Åtminstone med argumentet att många män inte känner något överläge, att de snarare tycker det är kvinnorna som rycker fram inom olika områden – och får den mesta uppmärksamheten.
Sucken är trött:
–Att inte erkänna sin egen makt är en smart strategi.
Själv tror hon på individualiserad föräldraförsäkring, vet från sitt eget liv att först när hennes man Olof var pappaledig förstod han vad det innebar att vara ensam med en liten bebis.
Men kvinnorna som vill vara hemma längre, ska de inte få det?
– Nej, egentligen inte.
Själv har hon ”många gånger” talat om skilsmässa i sitt privata liv. När hon känt att hon fastnat i underläge. Ändå fortsätter äktenskapet, nyligen fick paret sitt andra barn.
–Jag älskar min man. Men vi har gått i familjeterapi, vi har bråkat och knölat – och för varje gång kommit ett steg längre.
Att andra kvinnor bryter upp – och många gånger blomstrar efter en separation – förvånar henne inte.
–Det konstiga är att män, som oftast förlorar så mycket på en skilsmässa, inte ser vad de skulle vinna på en mer jämställd relation. Innan det är för sent.
Hon själv växte upp i Örebro, med en mamma som var läkarsekreterare och en pappa som hade egen firma. Det var mamman som gjorde allt hemma, pappan satte sig till dukat bord.
–Redan som sjuåring blev jag uppmärksam på skillnaden, orättvisorna. När jag sedan började på gymnasiet fick jag, av en tillfällighet, tag i Suzanne Brøggers Fräls oss ifrån kärleken, Marilyn French Kvinnorummet och Erica Jongs Rädd att flyga. Plötsligt såg jag mönstret, insåg hur det är att vara kvinna. Inte bara i Örebro.
Vad hände sedan, i ditt eget liv?
–Jag började plugga, läste in en fil kand innan jag var 21. Jag hade sånt fruktansvärt behov av att bevisa för mig själv att jag inte var dum i huvudet, trots att jag kom från en familj där ingen studerat.
Några ströjobb senare hamnade hon på Dramatiska institutet, fick lära sig radiojournalistik på den ”kulturella lyxskola” som hon tidigare aldrig hört talas om. Idag har hon sitt livs första, fasta anställning på det produktionsbolag som bland annat gör Kropp och själ i P1.
Hennes debutbok började egent-ligen som en reportagebok. Maria Sveland for till Danmark, till sin idol Suzanne Brøgger – och förstod ingenting. Vilket inte berodde på språkförbistringen.
–Jag blev så otroligt besviken på att hon saknade maktanalys. Jag visste ju att hon var gift, hade barn – men ändå. Något från Fräls oss ifrån kärleken trodde jag fanns kvar. Åtminstone några tankar om dubbelheten att vara feminist, kritisk mot kärnfamiljen – och ändå gifta sig, precis som jag själv gjort.
Nej, det blev ingen reportagebok. Särskilt inte efter att Maria Sveland insåg hur roligt det var att hitta på, skapa egna personer.
Hur mycket är självbiografiskt?
–Jag ljuger för mycket för att det ska vara en självbiografi. Men alla romanförfattare använder sig väl av sina liv. Gäller det kvinnor blir de omedelbart kritiserade för att vara alltför privata, och därmed ointressanta. Till skillnad från män som gör samma sak men ändå betraktas som stora konstnärer. Ta Strindberg, som kunde säga till sina motståndare: Vi ses i min nästa pjäs.
Du slår fast att kvinnor är i underläge. Finns inte en risk att du därmed stämplar oss som offer?
–Den stora risken, som jag ser det, är att skyla över verkligheten. Att inte se hur saker och ting är. Idag kan ett par säga att mannen inte kan vara pappaledig, av ekonomiska skäl. Men även när kvinnorna tjänar mest gör man samma val. Det går alltid att hitta argument för att legitimera den ojämställdhet som man egentligen skäms för, inte vill stå för.
Maria Sveland sitter rak på sin stol, svischar tillbaka varje motargument som en vältränad tennisspelare. Som detta att ett jämställt föräldraskap innebär nya maktkamper, ner till färgen på ungarnas vantar. Det där känner hon inte alls igen. Själv lämnar hon villigt ifrån sig hemmamakten, ”eftersom den är urtråkig”.
Många kvinnor har redan intygat att de känner igen sig, vilket jag också gör. Bort till småbarnsmammatidens yttersta smärtgräns, men också till de svindlande lyckostunderna.
–Det har kommit ut många böcker om mammaskap på sistone, historier där man pyser ut lite missnöje, men aldrig når fram till en politisk analys.
Så det är skillnaden mellan Bitterfittan och alla dessa, så kallade, chiclit-romaner?
Maria Sveland drar i en hårlänk, säger att hennes bok är så mycket mer sorglig, deprimerande. Men också hoppfull, eftersom den visar att förändringar är möjliga.
–Jag skriver om saker som gör ont på riktigt.
