0 Missa inte
reprisen av Leila Khaled lördag 16.10 och av Stina om Jane Fonda söndag 11.50 i SVT 2.
0 För övrigt
var Stina Lundbergs porträtt av Jane Fonda klart uppiggande. Med smittande glad självdistans beskrev Fonda hur hon, förespråkare för kvinnlig emancipation, i hela sitt liv i det privata gjort sig undergiven sina män av rädsla för att förlora dem.
TV-krönika
I början av Leila Khaled - flygkapare anade jag oråd. Ljud och bild antydde idealisering av det politiska våldets handlingskraft. ”Leila Khaled var min idol” intonerade Lina Makboul i speakerrösten, men snabbt visade sig filmarens drivkraft vara en annan. Hon ville förstå varför och med vilken rätt, och vem denna kvinna var då och i dag. Leila Khaled, nu dryga sextio år, nådde världsrykte 1969 när hon för att få uppmärksamhet för den palestinska saken som första kvinna kapade ett flygplan. För säkerhets skull med en pistol ”innanför trosorna”.

En kvinnlig terrorist - och i filmens arkivmaterial från när det begav sig hördes
reportrarna som en självklar del i faktarapporteringen påtala att Leila Khaleds var vacker och attraktiv. Ska en kvinna förslösa sitt liv eller riskera det på sådant som terrorism borde hon åtminstone vara ful och förgrovad, anade man. Eller så var logiken den att om en kvinna är vacker borde hon inte intressera sig för eller förstå politik. Att hon sen hade pistolen innanför trosorna gav ytterligare näring åt det sexuella i dramat om man betänker pistolens falliska form och allt. Måste ha varit kallt mot huden. Leila Khaled berättade för Lina Makboul att frågorna hon fick från reportrar efter kapningarna mest handlade om ifall hon var kär och om hennes eventuella sexliv. Även Makboul nämnde att Leila Khaled var snygg som ett av skälen till att hon blev hennes idol. Och låt oss inte hyckla, människors utseende styr vår uppfattning av dem och om större delen av journalistkåren sen tidernas begynnelse hade varit kvinnor hade man säkert fått höra som ett naturligt inslag i nyheterna att ”Usama bin Ladin har
så snälla ögon” som min frisör sa med drömmande röst hösten 2001 medan hon klippte mitt hår.

Makboul ställde genuint intresserade och orädda frågor till Khaled och hennes dokumentär var mycket omsorgsfullt gjord, dessutom fanns där humor mitt i sorgen. Makboul hade förgäves förväntat sig att Leila Khaled skulle ha mildrat eller ändrat sina ståndpunkter med åren men inte en enda reflektion hade fogats till hennes tänkande, ingen självrannsakan, inget hon inte hade tänkt redan 1967. Jo en sak, ”jag röker för mycket”. Att det politiska våldet härrör ur känslor mer än intellektuell analys var dokumentärens bestående intryck. Sammantaget blev det ett säreget och mänskligt porträtt gjort av en reporter som vågade berätta vad det var hon ville och berättade just det, med tvivel och tillkortakommanden redovisade.